Saturday, April 30, 2005

Vi kan gung, gung, gunga

<- Elias i farmors supergunga. Som ett Gröna Lund i miniformat, typ.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, och vår Valborg har av uppenbara skäl varit den lugnaste sedan jag var magsjuk 2002. Fast i ärlighetens namn är både jag och lilla e minst tio år för gamla för valborgsfirande i den egentliga meningen, och i Elias fall är det förmodligen svårt att fascineras av eldar och fyrverkerier när han inte kan fokusera blicken på något som är längre bort än 25 centimeter.

Nå, det blir fler gånger.

Igår - då festade mamma och pappa däremot. Jo, faktiskt! Vi fick mjölkpumpen att funka, och mormor satt glatt barnvakt i några timmar medan vi stack till Söders Hjärta för "Lillskutts" födelsedagsmiddag. Det kändes oerhört konstigt, men förstås väldigt skönt ändå. Vi konstaterade bland annat att vi har tappat allt sinne för flipperspel (sällan har så mycket kulor spenderats på så många kulor på så kort tid) och att vi numera kommer att dricka öl så sällan att man nästan uteslutande kommer att dricka fin-öl.

Det blev väldigt städat och trevligt, trots att det var lilla e:s första kontakt med alkohol sedan i somras. Men höjdpunkten - förlåt, vänner - var ändå när jag och lilla E slank in på en annan krog på vägen till mormor och tog en öl till, bara vi två och ömma små ord och ett stearinljus (och en massa fredagsskränande 18-åringar vid borden runt omkring, men det sket vi högaktningsfullt i).

Det hade inte gått någon nöd på lillen utan oss, men mormor hade inte haft tid att äta. Så medan hon slängde ihop en nattmacka tog vi vår pojke och traskade ut i den svala Söderkvällen, hemma innan elva. Mer spännande än så lär det väl inte bli.

<- "Men hörru farsan, är du verkligen nykter?"

Natten var lite knepig, men mirakelmedicinen Minifom (någon borde få dubbla Nobelpriset för dem - medicinpriset av uppenbara skäl, och fredspriset för den ro och räddning de dyrbara dropparna skänker föräldrar i nöd) gör nytta. Och det känns som om det går bättre och bättre att rida ut stormarna - om det är för att vi blivit avtrubbade eller för att han faktiskt är på bättringsvägen är svårt att veta, för trots allt bleknar alla konkreta minnen av skrikandet så snart han tittar på en igen och jollrar ihop en ljudsekvens som man inte behöver ha speciellt mycket fantasi för att rekonstruera i huvudet som "Okej, pappsen!" eller "Nej, inte mjölk nu igen!" eller "Energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat." eller så.

Vad mer?

Just ja, en ny vägning genomförd den 28/4. Nu väger Elias officiellt 4330 gram och är således tyngre än Emil. Än Emil var när han föddes, alltså. Tyngre än Emil blir han nog aldrig, om han inte blir ett bowlingklot. ;)

Sköna maj, välkommen!

Tuesday, April 26, 2005

Ett brev betyder så mycket...

<- Invigningen av badbaljan gick väl ...sådär.

I måndags rasslade det till i lådan, och vips! Hade Elias fått sitt första brev. Från Skatteverket, muntert nog. Han är nu skattskriven, eller vad det heter, och officiellt försedd med för-, mellan- och efternamn samt sin första adress.

Jag vet inte hur länge vi kommer att kunna bo kvar i lägenheten. Redan nu liknar sovrummet en avstjälpningsplats - vi måste flytta barnvagnen en meter (i det väääldigt snåla mellanrummet mellan sänggavel och bokhyllor) för att ta oss runt sängen och att ta sig ut på balkongen kan man blott drömma om.

<- Sådan son, sådan far. (Bilden är arrangerad. Åtminstone till hälften.)

Skrikandet fortsätter, men han har haft lugna dagar då och då. Om, säger OM det är kolik som ligger bakom, kan vi räkna med att kulmen kommer någon gång kring vecka 6-7 och det verkar fullständigt osannolikt att det skulle kunna bli mer intensiva skrikattacker än de vi lever med nu.
Å andra sidan utför vi alla de lindringsknep som vi kan hitta, så även om det blir värre kanske det inte märks så mycket.

Pappa har en ovanligt efterhängsen snuva också, som gick in i andra andningen i natt, så det är high life på alla fronter...

Det slår mig att jag inte knöt ihop säcken om nagelklippningen. Cred till Tobbe W, som gav mig den lika enkla som geniala lösningen. "Bit av dem!" Som certifierad nagelbitare i yppersta proffsklass sedan 20 år skrämmer det mig lite att jag inte kom på det själv. Ironiskt nog har jag precis lyckats sluta bita på mina egna. Nå - nästan.

Jisses, vad det skulle sitta bra med en whisky. Mot snuvan, alltså.

Ju mindre jag skriver om fotboll idag, desto bättre.

Sunday, April 24, 2005

30 dagar, eller fyra veckor plus två, eller...

<- Han har redan börjat samla vuxenpoäng. Här löser han och pappa Melodikrysset. Lodrätt ett är "körsbär", förresten.

...en månad. Min lilla grabb är en månad. Det är på något sätt mer definitivt på det sättet - "Min lilla grabb är en månad.". Smaka på det kontra "Han fyllde fyra veckor i torsdags.".

Okej, fånigt.

Ännu en helg har sagt tack och hej, och relativt sett har veckan slutat bättre än den började (peppar, peppar, etc), eller så är det bara så att vi blivit vana. Det finns någon sorts grundläggande ironi i det här bloggandet. Först skämtade jag om hans lokalsinne - sedan visar det sig att han ligger i sätesbjudning. För några dagar sedan körde jag en billig komisk poäng om kolik - hey presto, så börjar han visa upp alla symptom på det. Vi testar ett nytt spår - jag är ÖVERTYGAD om att Elias en dag kommer att bli rekordungt golfproffs och tjäna löjligt mycket pengar åt mamma och pappa. Övertygad. Ha ha.

(Som jag har sålt mig till Mammon. Gillar ju inte ens golf.)

Högtidsdagar innebär också att vänner dyker upp bearing many gifts. Vad han ska göra med en stavmixer vet jag inte riktigt (men tack, farmor!), men kläder gör han av med i allt raskare takt, även om han redan har en mer imponerande garderob än farsan.

<- ...och så blickar han upp på en med de där stora, oskyldiga ögonen och man inser att man skapat ett litet love monster.

Över huvud taget kommer den största utmaningen att se till att Elias inte blir FÖR bortskämd. Farmors lördagsbesök utmynnade på något sätt också i att vi köpte en nästan löjligt avancerad babygunga. Det skulle blivit dagens bästa bild, men de förbannade kamerabatterierna tog slut. Bara så du vet morsan - den funkar och han diggar den!

Tack alla, förresten - jag vet att det är många av er som läser den här bloggen, och även om jag ligger efter med att höra av mig till alla som önskat oss lycka och välgång, så är vi glada och tacksama och ödmjuka.

Nu försvann halva dagens inlägg, men jag är fruktansvärt trött, så det får jag åtgärda *gäsp* i morgon.

PS: Jag ringde aldrig barnvagnsbutiken. ELLER "Maria Jansson". Jag är oerhört besviken på mig själv.

Tuesday, April 19, 2005

Bigger, fatter, tougher, madder

<- En väldigt vanlig syn just nu. Och ljudeffekterna är inte att leka med.´

Man kan, om man vill, uttrycka sig i siffror. 050324-0913. Eller för den delen 3930 och 53. Det första är vår lilla mistlurs (numera införd i samhället såsom varande Elias Ulf Johan, med Daddy Fools efternamn) personnuffror, det andra är vikt och längd från måndagen den 18. Vi har, så att säga, inte några problem med att han går upp för lite i vikt. Han har lagt på sig 860 gram på drygt tre veckor, vilket faktiskt är lite i överkant om man ska tro på viktkurvan.

De senaste dygnen har varit en pärs, faktiskt. Sovperioderna har blivit kortare, vredesutbrotten intensivare och det skär både i hjärta och öron att höra honom vara så pissed off på något odefinierbart och samtidigt vara ganska maktlös. Vad man än gör så är respiten rätt kortvarig. Växtvärk, kanske.

Det som tar en igenom de svåra timmarna är antydningarna om att det händer saker på andra plan också, glimtar av att en liten person håller på att formas bakom det där ansiktet när det inte är ihopskrynklat och tårsprutande. Sättet han håller upp nacken på. Sättet han fäster blicken på. De där "fantomleendena" (jag tror fortfarande att de är alldeles äkta) som kommer oftare och oftare. Små läten som dyker upp ibland, som inte är skrik och som man instinktivt känner har ett syfte, även om grabben inte ens själv vet vilket det är. Jag svär att han mumlade "Okej" idag. Två gånger. Och jag vet att det är inbillning från pappas sida, och att det aldrig kommer att räknas som första ordet när vi gör bokslut för bebistiden om ett år eller två...
...men jag svär ändå.

Och då, i de ögonblicken, har man fullständigt glömt bort det jobbiga.

Dagens...
...mest bisarra:
Min telefonkonversation med en rabiat barnvagnsreparatör. *) Han gick ut stenhårt efter att ha försäkrat sig om att vårt nummer var vårt och frågade mig i anklagande ton om vi inte ville ha tillbaka våran humdudum med den brutna vevaxeln som de hade haft stående i två månader. Jag bad honom förklara sig. Det gillade han inte.
"Det är en (HUMDUDUM) med BRUTEN VEVAXEL SA JAG! SKA NI HÄMTA DEN ELLER INTE??!!"
"Alltså i vilket namn är den..."
"(BUTIKENS NAMN) SÄGER JAG JU!!!!!"
"Kundens namn alltså..."
"SKA NI HÄMTA DEN ELLER INTE?!!"
Vid det här laget höjde jag också rösten.
"Alltså, den enda vagn vi har har vi hemma!"
"JAMEN DEN STÅR JU HÄR! DEN HAR JU STÅTT HÄR I TVÅ MÅNADER! SKA NI..."
"MEN LYSSNA NU DÅ - JAG VET JU FÖR FAN INTE VAD DU PRATAR OM! VI HAR BARA EN VAGN, EN KNORR NIZZA, DET ÄR INGET FEL PÅ DEN OCH VI HAR KÖPT DEN I EN BUTIK VID HORNSTULL!"
"NORRTULL, JA!"
"NEJ HOOOORNS... vänta, alltså, så här är det, vi börjar om, i vilket namn är vagnen..."
"(BUTIKENS NAMN, i falsett)!!!!!"
"Driver du med mig?"
"SKA NI HÄMT..."
"Alltså, fatta, VI HAR INTE LÄMNAT NÅGON VAGN PÅ LAGNING!"
"Men vad fan... är det hos Maria Jansson (fingerat namn)?"
"Vilken jä... jag heter (Daddy Fool) och min flickvän heter Erika (Fool). Det finns ingen Maria Jansson här!"
"Och ni har inte lämnat in någon humdudum-vagn med en bruten vevaxel?"
"Nej."
"För två månader sedan?"
"NEJ."
"Nähä... eh... hej hej."
*klick*

Jädra babyboom. Konstaterade via hitta.se (som för övrigt är svensk sponsor för "Lost", hoho!) att en "Maria Jansson" som bor på Östermalm har samma telefonnummer som vi, så när som på en siffra. Nu är frågan - vad ska jag göra med den här kunskapen? Tanken svindlar.

*) Återgivet ur minnet, men jag kan garantera att den i själva verket var ännu värre. De flesta turerna har jag förträngt.

...näst mest bisarra: GB-glass färd ner i träsket bland de andra gamla nazikoryféerna. (om man ska tro några mer eller mindre suspekta antidiskrimineringsorganisationer) Pure vanilla, det har jag alltid sagt. Det krävdes en hel del för att peta den storyn från titeln "Dagens mest bisarra". Döm själv. Det är för dumt för att orka förklara för eftervärlden, men en liten bit satir förtjänar att uppmärksammas så länge den finns kvar online: Eller hur?

Tack till Anders för den länken.

Saturday, April 16, 2005

Ey kompis

<- Det skiljer tre veckor mellan grabbarna, och rätt så många gram.

Kort inlägg, för jag har arbetshelg och ögonlocken stretar. Elias och Emil har morsat på varandra nu, och båda sov sig igenom mötet, och den pinsamt uppenbart arrangerade fotosessionen som grabbstackarnas respektive föräldrar bara kände att de måste genomföra.

Det händer mycket på tre veckor, om man säger så. (Och nu måste jag komma på ett sätt att bräcka Mötley-tröjan. I värsta fall får jag screentrycka en liten med "Raw Power"-omslaget, för alla som förstår musik vet ju att Mötley bara är posörer. Iggy and The Stooges banbrytande platta från -73 - punk innan punken fanns som begrepp och den mest attitydstinna rocken på denna sidan... ...nej, jag kommer faktiskt inte på något just nu - DET är tuff shit. Nu kommer Stjärnreportern att säga upp bekantskapen ett tag, men han kommer nog över det. Okej, jag har kommeit långt, långt bort från ämnet.)

Det händer mycket på tre veckor, om man säger så, och det alltså är ett uttryck man kan använda om såväl vecka 0-3 och vecka 3-6, kan vi nu konstatera. Jag tror inte vi behöver vara överdrivet oroliga för att Elias sprängt viktkurvan åtminstone. ;)

Fast han har ont i magen ibland, åtminstonme är mamma överytgad om det, och vid varje nattligt vredesutbrott blir den pavlovska reaktionen "GAH! Koliken! Är den här nu? Har den kommit som en tjuv om natten för att stjäla rosorna från mammas och pappas kinder, solskenet från deras blick och gnugga deras ansikten i aska?" Sedan käkar han en stund och blir lugn igen. I mina öron skriker han likadant om han ätit för lite som han gör om han ätit för mycket...

Lördag tillbringade Erika och Elias med moster och morbror (hon fick knappt köra barnvagnen, för det skulle släkten göra), medan en småsnuvig pappa hade en sedvanligt långsam lördag på jobbet, och idag - för där slog klockan visst tolv - har grabben sitt livs första namnsdag - inofficiellt, eftersom vi ska skicka in RSV-papperen på måndag, men i alla fall. Vi kanske kan köra en minitårta i en mixer? Eller så firar vi honom i efterskott nästa gång.

Grattis, min lilla gaphals!

Wednesday, April 13, 2005

Jag håller mitt lilla liv emellan händerna *)

<- Enligt läkarvetenskapen kan inte bebisar le, och gör de grimaser som liknar leenden beror det på rena tillfälligheter eller möjligen magknip. Det tror jag inte ett ögonblick på.

...och av någon outgrundlig anledning låter det lilla livet just nu som en mistlur. Så medan mamma tar honom på en tripp till Mariatorgets Mjölkbar passar jag på att skriva lite grann.

Det lilla livet är mitt, också i statens ögon. Han har fått personnummer, och idag blev jag pappa efter ett besök hos socialsekreteraren, vilket må låta dramatiskt, men är standard för alla föräldrar som inte är gifta. Socialsekreteraren var väldigt trevlig och bad flera gånger helt i onödan om ursäkt för att den här proceduren över huvud taget behövdes - men jag kan tänka mig att det kommer in en del fall som är lite mer, ähum, känsliga, än vårt.

Jag är själv "oäkting" eftersom mina föräldrar aldrig tyckt att giftermål varit särskilt viktigt (efter drygt tjugo år i synd fick de till slut tummen ur när jag var tolv, så jag känner ingen större stress), och när jag pratade med farmor fick jag klart för mig att mötet med socialsekreteraren var mycket, mycket annorlunda på 70-talet...

...nåväl. Två kryss och tre namnteckningar så var jag pappa till Elias, numera försedd med personnummer och inom någon vecka också med efternamn. Snart är jag vårdnadshavare också, och då jäklar ska det bli lite nya rutiner hemma. Kadaverdisciplin. ;)

Idag bestämde vi oss också för att fila hans naglar. Det visade sig vara ett jobb för hela familjen. Han skrek, mamma höll i och jag försökte fånga upp de fladdrande små händerna med ena näven och fila med den andra. Han har nu färre vassa naglar, men de naglarna känns ännu vassare än innan. Det här kan bli en följetong.

Bajen vann igår, och lillen sov bort sin första allsvenska premiär. Nå. Det blir fler. Det är sådant som kan få en vårtrött, nyopererad och lite paranoid pappa att lyfta blicken och räta på ryggen en smula. Vissa dagar behövs det.

*) Från "Vackert väder" av Jakob Hellman.

Sunday, April 10, 2005

Ett måste för den stilmedvetne mannen

<- Vårkollektionen. Varför får jag ledmotivet till Rocky i huvudet när jag ser de här bilderna?

Så börjar den här helgen ticka mot sitt slut, då. Jag tog helgledigt från att skriva också, men här är bebisnyheterna i korthet för de närmast sörjande.

Gick av jobbet i torsdags och for direkt till Odenplan för en informell pappaträff med "Tobbe W" och "Stjärnreportern" (skyll inte på mig, de valde sina alias själva) över kaffe och äppelpaj och med deras barnvagnar in attendance. Lilla e och Ännu mindre e var kvar hemma.

Noterat från fiket: Emil sov som en liten timmerstock och Hanna har två tänder och har vuxit som bara fasen - jag träffade henne senast i december och skillnaden var markant.
Det fanns ett anslag på cafédörren där det stod att de av framkomlighetsskäl ville begränsa antalet barnvagnar. Inte för att det var något problem med att ta in dem, och för övrigt fanns det redan ett par vagnar där när vi kom. Fast man kan inte undgå att reflektera över om det överhuvudtaget fanns behov av sådana anslag på fik för bara ett par år sedan. Plötsligt är ju bebisar den hippaste accessoiren man kan tänka sig i Stockholm City 2005.

Kan redan se framför mig hur Elias och Emil tjatar om att sticka till Ibiza med polarna nån gång kring juni 2023. Det ska väl gå bra, så länge Hanna följer med och håller koll på dem. Fast å andra sidan har de väl kanske växt ikapp henne vid det laget.

Det var hur som helst en trevlig fikastund, men den blev lite korthuggen i och med att jag fick nödsamtal hemifrån - Elias hade passat på att vara jobbigare än vanligt medan pappsen vältrat sig i fikabröd. Så jag skyndade hemåt, beväpnad med mineralvatten åt mamma och en god portion repat mod och energi åt den lille gaphalsen.

<- Okej, fotbollsintresset är rätt begränsat än så länge. Men en dag kommer han att tacka mig...

Fredag och lördag tog vi det rätt lugnt, ett par korta promenader i och med att solen kom tillbaka (hur i hela *#@! får man de där mössorna att sitta där de ska?!), och pappa unnade att köpa sig själv ett plagg som inte var i storlek 50 - Hammarbys matchreplica 2005 - men annars gick dagarna mest åt till att hitta rutiner. Vi blir stadigt bättre på att tolka grabbens utbrott, och ja, det finns faktiskt en distinktion mellan blöjvrede och matvrede. Fast den är hårfin. Pappas nya huvuduppgift här i livet har blivit att bjuda Elias på en luftfärd när han börjar kinka. Tre "raketer" får honom cool igen i ungefär hälften av fallen. Över huvud taget gillar han rörelse, vare sig det är vagn, bil, eller krigsdans i farsans famn. Antingen det, eller så blir han så skraj att han blir förstummad.

Om "lyft av liten bebis" någonsin blir olympisk gren har jag goda chanser att komma med i truppen.

<- Så har då ännu en generation drabbats av babyfeber.

Idag åkte Erika och Elias med mormor på utflykt till Solna, för att introducera grabben för gammelfarmor och gammelfarfar och titta till morfars grav. Efter att ha gjort mig själv till åtlöje med ett par patetiska försök att montera barnstolen (har sagt det förr, säger det igen, JAG ÄR INGEN JÄDRA INGENJÖR) vinkade jag av dem, handlade lite, och återvände hem till en knäpptyst lägenhet. Till och med katten sov. Jag höll mig i och för sig sysselsatt med att utrota dammråttor (har försökt dressera katten att jaga dem, men det går trögt, det enda villebråd hon är ute efter är blommorna) men det gick inte att komma ifrån att det kändes ...ensamt, liksom.

Sedan kom de hem, och det krävdes typ 416 luftfärder innan jag lyckats natta Elias. The grass is always greener...

Wednesday, April 06, 2005

Hi, my name is...

... *jiggajigga* Elias. Det får väl betraktas som ganska officiellt nu, i och med att vi är på väg att fylla i papperen till Försäkringskassan. Det innebär att jag skulle kunna kalla honom "ännu mindre e" i den här bloggen (även om han fortsätter att äta som en liten men hungrig häst), men det skulle nog bara förvirra i onödan.

<- Elias? Är det jag det? Funkar det namnet på dagis? Gillar brudarna det? Får sova på saken...

Hur kom vi till en konsensus? Frågan är om vi någonsin gjorde det, men under timmen jag hade grabben för mig själv efter snittet, konstaterade jag på nåt sätt att han definitivt inte såg ut som en Andreas. Och mot alla odds höll lilla e med (fast hon var förstås omtöcknad efter spinalen ;) ).

Elias har varit min favorit sedan i vintras. Det dök upp helt från left field, när jag av en händelse träffade på en släktforskare på nätet som utforskat samma rätt ovanliga efternamn som min mamma har. Det visade sig att vi var sexmänningar (typ) och hon skickade mig min morfars släkttavla ända tillbaka till mitten av 1700-talet. Lillens farmorsfarfarsfarfar (1787-1826) hette Elias och det bara slog mig - "vilket schysst namn!". Sedan växte det hela tiden.

Han har namnsdag den 17 april och namnet betyder, eh, nåt bibliskt.

Nu återstår "bara" att enas om efternamnet. Inte för att någon av oss lägger någon prestige i det, men det är ändå ett "antingen/eller" där man vet att någon gren av släkten kommer att känna ett styng av besvikelse. Och dubbelnamn blir det knappast, illa nog att grabben får tre förnamn (Elias, Ulf efter morfar, Johan efter farfar).

Apropå farfar var han och hälsade på en sväng idag igen, hade varit på en konferens i Solna. Han bangade en betald middag med avec och Shirley Clamp-sång (for future reference: Shirley Clamp var en schlagersångerska som hade en kort glansperiod under mitten av 00-talet. Hygglig röst, rött hår och mycket kurvor) för en dryg timme med sin sonson. Japp, han är såld på lillen han med, och han är nästan lika dålig på att dölja det som farmor.

<- Försöken att anpassa dygnsrytmen efter lillen går väl ...sådär.

Vad mer? Tisdag kväll tillbringade lillen fast förankrad vid Mariatorgets Mjölkbar, och släppte bara taget för att skrika då och då. Ikväll har han - hittills (peppar peppar ta i trä, etc) - varit liiite lugnare, men är fortfarande grymt hungrig. Dessutom har han lärt sig att stoppa in fingret i ögat, vad det nu ska vara bra för. Dagens ungdom.

Tuesday, April 05, 2005

Nu med 10% mer bebis

<- Kallar du mig tjockis EN GÅNG TILL, då jäää...

Jahapp, det blir en nattlig uppdatering igen, men den här gången har jag sovit från 18 till 23, så det är inte så illa som det verkar. Var tillbaka på jobbet i morse, och eftersom lillen krävde kvällsmat, nattmacka och vickning med påbackning i går var det en ganska trött Daddy Fool som hasade in på kontoret klockan sju i morse och fann...

...sågspån. Alltså, man är borta i två veckor och allt faller samman. Skrivborden var borta och den änden av våningsplanet hade blivit byggplats. När jag via deduktiv analys fått klart för mig att a) det här är inget aprilskämt som gått över styr och b) desken inte lagts ner sedan påsk, så jag borde ha ett jobb att gå till... nånstans... tog irrandet vid.

Efter en del spring i trappor träffade jag på en morgonpigg kille på planet ovanför som visste ungefär var vi satt, och sedan var det bara att ringa sin egen telefon för att hitta rätt skrivbord.

Chefen ringde precis när jag satt mig.

"Jag glömde visst att tala om att vi har flyttat."
"Nähä?"

Det var det mest dramatiska den här arbetsdagen. Många som gratulerade, dock. Och vädret var så suveränt att jag trotsade tröttheten och promenerade halvvägs hem - hade nog promenerat hela vägen om jag inte haft bråttom till dagens stora begivenhet. Besök på BVC. Grabbens frosseri har sannerligen haft effekt, och han vägde in på 3340 gram, alltså nästan tre hektos ökning på en knapp vecka. Jag har gått runt och inbillat mig att han blivit lite biffigare de senaste dagarna, och det var skönt att få det bekräftat. Han växer faktiskt på alla ledder samtidigt.

Sedan hem, och även om jag nog egentligen hade velat tillbringa kvällen på Hammarbys allsvenska genrepet på Söderstadion, rannsakade jag hastigt min själ, och slocknade.

Efter en femtimmars tupplur är man faktiskt riktigt hyfsat redo att möta världen igen.

Saturday, April 02, 2005

Nya bekantskaper

<- Farmor, farfar, plast-(okej, lack-)farbror och mormor.

Grabben har just sovit sig igenom sin första världshistoriska händelse - påven är död - men det finns förstås saker att berätta om ändå. Även om han visar upp ett brett register över olika former och grader av vredesutbrott när vi är ensamma, blir han from som ett lamm när han träffar andra.

Igår var det farmor & farmor. Farmor började (vilket var ganska förutsägbart) gråta redan innan jag hade hunnit öppna dörren, men sedan var hon föredömligt samlad, medan farfar körde mer på sin egen pappas finska tystlåtenhet och envist hävdade att han bara fått något i ögat, där han satt i soffan med lillen i knät.

Jag tror att om vi någonsin kommer oss för att avskaffa kärnkraften, finns det en enorm energiresurs att utvinna ur första mötet mellan far/morföräldrar och deras barnbarn. Det var tillräckligt många kilowatt i mina föräldrars lyster för att täcka upp, säg, Götalands energibehov under en vanlig aprilfredag.

Grabben börjar redan bli bortskämd, och jag passar på att skicka ett kollektivt tack för presenterna här - det verkar som om den här bloggen börjar bli riktigt välbesökt (Cecilia - tjenare, long time no see!).

Idag var det Swärdan med flickvän som ringde och hörde om de kunde komma förbi. Efter att jag åthutat honom för att han ringde mitt under melodikrysset (nota bene - jag och lilla e har löst melodikrysset sedan långt innan vi fick barn, så det är inte fråga om någon plötslig och panikartad jakt på vuxenpoäng). (Apropå vuxenpoäng så tog de med sig fikabröd!) Vädret fortsätter vara kanon, så efter att moster Sanna också droppat in och sade ett snabbt hej till bebisen vi stack ut med vagn och allt och trängde oss in på uteserveringen vid fiket i Björns Trädgård. Och när vi ändå var vid Medis kunde vi ju lika gärna titta in hos mormor också, och utvinna lite mer kärnleksenergi.

Efter det var våra egna krafter ganska uttömda, så det blev pizza och en låååång tupplur.

Oavsett vilket - den här helgen markerar vår försiktiga comeback i den sociala världen, kanske inte så vältaliga som vi brukar vara, kanske inte i fysisk eller själslig toppform, men det funkar. Och det ryktas om ett par besök i morgon också.

(Dagens andra världshistoriska händelse var att Swärdan frivilligt höll i en bebis. Och i det fallet finns det bildbevis.)

PS: Navelpluggen är förresten borta sedan torsdag morgon, vilket jag glömt att skriva tidigare. Jag klippte aldrig navelsträngen i operationsrummet - tyckte att lillen varit med om nog med trauma för en dag (och dessutom darrade mina händer för mycket). När jag tidigare sagt att bebisar luktar gott, har jag taktiskt bortsett från pluggen. Den luktade ungefär som man kan förvänta sig att en ruttnande bit inälva på utsidan av kroppen luktar. Så det var aldrig aktuellt att spara den, om man säger så...

Snacka om att avsluta inlägget på en positiv not, va?

Dagens...
...fatwa:
Utfärdas över cyklisten som golvade mormor tidigare i veckan, så att jag knappt kunde få fotografera hennes första "officiella" möte med lillen.
...grattis: Farmor, som fyller 60+ idag.

Friday, April 01, 2005

*suck* WÄÄÄÄ *suck* WÄÄÄÄÄ, etc.

<- Bildbevis: Han *kan* sova. Skönt att bli påmind om det.

Jahapp, här sitter man, fastän man både borde och vill sova, och undrar hur man ska göra för att få tyst på en arg liten kille som sedan ett par timmar tillbaka bara vill skrika eller suga på vad som helst som råkar finnas i närheten.

Ingen sade att föräldraskapet är en dans på rosor hela tiden, och vår första vecka (lillen fyllde sju dygn tidigare ikväll) har nog varit relativt bra, särskilt med tanke på omständigheterna.

Men... det är inte utan att man kan önska att man kunde ta ut någon sorts omvända pappadagar. Bah.

Han äter i alla fall ordentligt igen, mesta tiden, och det kan vara en illusion men jag tycker redan att han blivit lite rundare i ansiktet och kroppen. Det ska bli spännande med nästa vägning på måndag.

Lyckönskningarna haglar i alla fall. I dag verkade det som om "karantänen" var över, polarna började ringa och höra sig för om föräldrastatusen, och blommorna fortsätter droppa in. Jag gillar egentligen blommor - främst gröna växter, men blommor funkar - men i och med att kissen brukar betrakta dem som en kulinarisk högtid - ju giftigare, desto mer begärliga - blir det ett litet helsike med logistiken. Dessutom börjar vi få slut på vaser.

Så, jag är nog lite låg ikväll, även om jag oförtrutet älskar den lilla gaphalsen och hans tappra mamma.

Vår BVC-sköterska kom och hälsade på härom dagen, och som hon uttryckte det är en nyfödd bebis tillvaro antingen supertoppen eller genomrutten (jmfr manodepressivitet) och det krävs oftast väldigt lite för att få vågskålen att tippa över åt endera hållet. Men att tolka signalerna - ay, there's the rub.

I morgon kommer farmor och farfar och hälsar på. Alltså, de som var "mamma och pappa" i min värld fram tills för en vecka sedan. Det där är också en logistisk djupgrav - i och med att mamma nu blivit farmor har farmor har nu befordrats till "farfarsmor" eller "gammelfarmor", men den senare titeln gör morfarsmor säkert också anspråk på. Det är nog det man egentligen menar med "generationsväxling" och det här bollandet med titlar torde vara en grogrund till släktfejder som kan fortsätta i århundraden.

Då ska vi se om det blir någon sömn, då. Annars blir jag nog väldigt lättlurad när jag vaknar...