Stå upp som en riktig man

<- På väg mot ännu ett rekordförsök...

Först av allt - det var utmattande att fixa bilderna den här gången. För de senaste dagarna har gubben frestat på vårt kollektiva tålamod ganska rejält. (några av er har säkert läst om det hos lilla e - herregud, jag har skapat ännu ett bloggmoster! :) )

Tror att det i första hand har med hans höjda ambitioner att göra. Att ligga eller sitta är liksom inte hans grej längre. Nu ska det stås, hela tiden, och eftersom hans kunskaper inte riktigt är i fas med vad han vill måste han konstant ha stöd från närmaste förälder.

Eller, nästan konstant. Ikväll stod han, lite svajigt men ändå, utan stöd i 17 sekunder. Nytt personligt rekord. Förhoppningsvis slår han det snart.

Som lilla e också redan har skrivit (förlåt om det låter som om jag plagierar, det finns en naturlig förklaring, nämligen att vi skriver om samma barn...) har han hittat en massa nya ljud att variera den gamla favvisen BABBADABBAWABBA med.
Idag sade han, klart och tydligt "Usch" och "Okej". Vilket förstås är ord som han hör vid varje blöjbyte...

En positiv bieffekt av hans gränslösa upptäckarlusta är att han blir trött snabbare. Tog just en tvåminuterspaus i bloggandet för att bära in honom från mammas famn (där han legat och snusat tryggt i någon timme, direkt efter vällingen) till sängen. Det gick plättlätt, men det återstår att se om vi får sova hela natten...

Nu sjunger Cardigans-Nina i tv. På finska. Oklart varför.

Räkna till tio

Tio månader med Elias. Längre tid utanför magen än innanför. Herregud vad fort det går.
Just nu sover han. Det känns som om dygnsrytmen förskjutits liiite åt rätt håll de senaste dagarna, men det kanske bara är en tillfällig seger för förnuftet. Han fick en tiomånaderspresent som pappa fått köa i en kvart på Åhlens för; plockburkar kallas det, ett gäng stapelbara småburkar i plast som ska vara både kul och pedagogiska. Det stämmer; han har redan lärt sig föra oväsen med dem på en helt ny nivå.

Han får ofta en helt otrolig fart på ål-has-krypandet, vad det nu är (magen i golvet, men både armar och ben hänger med) när han jagar bollen eller PET-flaskorna eller numera burkarna över vardagsrumsgolvet. Tyvärr har han inte haft toppspeeden inne när jag haft framme DV-kameran.

Igår kväll somnade han "tidigt" men vaknade till ett par gånger på ett ganska kul sätt. Plötsligt reser han sig upp på alla fyra, tittar ilsket på mig och fräser "WÄ!" Väntar ett par sekunder, får ingen reaktion, säger "Wä?", lite uppfordrande men mest frågande, ögonlocken faller ner, han sjunker långsamt ner på sidan, mumlar "Wäh." , gonar ihop sig i kudden och sover som en stock igen.
Samma sak tre gånger, med någon halvtimmes mellanrum. Han vaknade tidigt idag, innan jag hade hunnit gå till jobbet, men det var med ett skratt.

Ikväll klättrade han från liggande på mage till stående utan hjälp. Förutom att han hade en pappa att hugga tag i. Men klättrandet skötte han själv. Häftigt.

Lilla e har namnsdag idag, så hon fick en liten present hon också. Fick köa en gång till. Kom hem sent, men familjen glad ändå.

Hade också ett intressant samtal med Försäkringskassan. Verkar som om jag missförstått en inte helt oviktig detalj i regelverket för föräldraledighet. Och låt mig säga så här; det var ett positivt samtal...
...alltid lite speciellt när man ringer en myndighet och är glad efteråt.

Bilderna. Ja, jösses, ja. I morgon. Kanske. Jag behöver konservera den lilla energi jag har.

Nattplattan, just nu

Ibland hjälper det inte ens med kameran... ->

01 Badly Drawn Boy - Something To Talk About
02 The Beatles - Across The Universe
03 The Carpenters - Rainy Days And Mondays
04 Chris Isaak - Wicked Game
05 The Commodores - Easy
06 Coralie Clement - Lou
07 Dave Gahan - A Little Piece
08 Depeche Mode - Somebody
09 Don Henley - The End Of The Innocence
10 Elton John - Blue Eyes
11 Erasure - Oh l'Amour
12 Eric Clapton - Running On Faith
13 The Hollies - He Ain't Heavy (He's My Brother)
14 Jakob Hellman - Vägar hem
15 Paul Simon - 50 Ways To Leave Your Lover
16 Peter Gabriel - Here Comes The Flood
17 Ray Charles - Georgia On My Mind
18 Ryan Adams - Desire
19 Stina Nordenstam - Proposal

<- ...fast förr eller senare blir han ju glad igen.

Huga, gnällig dag idag. Måste plocka upp honom nu, får se om jag orkar lägga in de där bilderna ikväll eller om det får vänta till i morgon. Just nu är han hur som helst inte så photogenique som han brukar...

Modern Talking

Idag yttrade lilla e orden som gjorde mig vettskrämd.
"Du... hur gör man egentligen?"
"Vadå?" sade jag och vände mig om. Hon satt framför datorn med Bloggers startsida framför sig.
"Ja, när man vill starta en sån här?"
"Vill du starta en blogg?"
"Ja, kanske."

Skräckvisioner av vad hon skulle kunna tänkas skriva i den dök upp i hjärnan. Särskilt som hon började knattra igång direkt.

"Du tänker dissa mig hela tiden, va?"
"O ja."
"I så fall kommer jag inte att länka till den."

Naturligtvis kommer jag att länka till den. Här är den.

För många är det kanske exhibitionistisk relationskommunikation a la 2006. I stället för att bara prata, eller stå i kö för att boka terapi i tv:s pratprogram tar man upp sina respektive relationsproblem i sina bloggar för lagom öppen ridå.

Men jag tror, ärligt talat, inte att just vi har så många eller så stora relationsproblem att blogga om. Famous last words?
I alla fall. Jag älskar den kvinnan...

***

Elias, ja. Han har mycket riktigt en liten men färgstark blåtira idag (den är förevigad, och jag ska försöka slänga in bilder i helgen), men han har också gott läkkött så det må vara jämnt. Humöret är det i alla fall inget fel på.

Don't say we didn't warn ya

Sladdjakten ställdes på sin spets idag. Strax innan fem ringde lilla e mig på jobbet och frågade om jag kunde stanna till vid apoteket på hemvägen. Då hade Elias i ett plötsligt utfall ryckt ner hallampan och fått dess fot i huvudet. Ynk.

Han fick ett litet jack strax under ögat, men det ser ut att läka fint och vi får väl se om det resulterar i hans livs första ärr. Knappast det sista, dock, för när det onda gick över var han lika upptäckarlysten som vanligt. Gardinen hänger på trekvart och om man hade hoppats att han skulle bli avtänd på sladdar i och med det här var man nog lite fåfäng.

Nyfikenhet är både underbart och en jädra plåga, och även om du som förälder är på helspänn hela tiden räcker det inte alltid till ändå. Och att få en lampfot i ansiktet är väl förhoppningsvis något som på sikt utvecklar självbevarelsedriften.

Jag tror stenhårt på att det är de överompysslade och överbeskyddade barnen som blir Jackass- och Dirty Sanchez-fans i tonåren. Och det är en ständig mardröm.

Ibland brukar jag titta på ett ärr jag har på vänster lillfinger, en halv centimeter långsmal blek vävnadsbit som jag haft sedan jag var något år gammal och skulle klappa en bitsk kyckling. Ikväll föll blicken åter vemodigt på det där fingret. Då kunde jag plötsligt inte se ärret längre. Det var väl en cirkel som slöts, kanske. Det mesta bleknar med tiden.

I morgon har han kanske en blåtira. Då blir det bakvänd keps som huvudbonad. Eller nej, förresten, det är för kallt.

Största framsteget på sistone är att han nu regelbundet går upp på alla fyra i krypställning, men när han ska röra sig hasar han ner på mage igen även om han krälar framåt med både armar och ben. På morgonen idkar han bergsklättring på sina föräldrar. Han vägrar numera att sova i spjälsängen mer än några timmar i stöten, så för att få en sammanhängande natts sömn har vi slarvat lite med disciplinen och haft honom mellan oss. Favoritstället att stå på alla fyra är för övrigt framför spegeln, dit han tar sig för egen maskin trots att det är en svårforcerad matta i vägen. Och - just det - brevid spegeln är förstås den sabla hallampan.

Det är i alla fall helt klart att han fattar att han är en tvåbent varelse; och vi fruktar dagen då han börjar tulta runt.

En annan häftig grej: Säger vi "Klappa händerna!" klappar han händerna. Tänk om han kunde vara så lättpåverkad hela livet.

Sladdbarn

Varför är det så roligt att rycka i sladdar?
Varför är det så roligt att rycka i kattens svans?
Varför är det så roligt att rycka i mammas hår?
Varför är det så roligt att bita pappa i knäskålen?
Varför är det så roligt att nypa pappa i bröstvårtan?
Varför är det så roligt att sparka mamma i revbenen?
Varför är det så roligt att skrapa på digitalboxen?
Varför är det så roligt att riva sönder morgontidningen?
Varför är det så roligt att skrika godmorgon?
Varför är det så roligt att kräkas?
Varför är det så roligt att bajsa på sig?
Varför tycker vi, nästan varje gång du ställer till det, att det är rätt kul - vi också?

Det är väl det som är kärlek.

Få pippi

Det nya kontoret är, ja, hur ska man säga? Spejsat. Glasfasader, ljusgårdar, glashissar och överallt ljud. Du kommer till jobbet på morgonen och högtalaren vid dörrsnurran lirar något upptempo och lagom retro, det kan vara allt ifrån Bowie över 60-talssoul till Dexy's Midnight Runners. Sedan in i hissen, nynnande på Come On Eileen - tu-ra-lu-ra-tu-ra-lu-ra-YEY - där du möts av en grön heltäckande konstgräsmatta och, I kid you not - inspelat fågelkvitter. På bandet agerar också en obstinat unge som med tveksam intonation läser upp vilken fågel det rör sig om. Ibland är det bara enerverande, ibland sublimt kul (som hans lilla fnittring när han ska säga "morkulla"), ibland rentav förvånande (en uppresa fick man lyssna på såväl rödstjärt som buskskvätta. Jo, den finns. Jag kollade. Herregud, vad var det för snuskhumrar som namngav dem en gång i tiden?).

Ny musik i nya högtalare när du kommer ut ur hissen. Dessvärre sitter vi på countryvåningen. I ett konferensrum spelas Emmylou Harris, i ett Waylon Jennings, etc. Fast det kunde varit värre. Häromdagen var två snubbar på väg till ett möte ett par våningar ner, i Kikki Danielsson.

När du till slut kommer till skrivbordet kan du börja lyssna på din egen musik. Håller just nu på och sammanställer den enda jobbmix jag någonsin kommer att behöva - drygt 1000 låtar på en dvd. Det är ett mastodontprojekt.

Allt detta och en odrägligt gullig liten robothund som kravlar omkring i receptionen på ett ibland misstänkt Elias-liknande sätt.

Och därmed kom vi tillbaka till huvudämnet. Egentligen inte så mycket att säga; det är mer av samma som gäller. Han har börjat gå upp i krypställning en del, men fattar fortfarande inte riktigt att han kan röra sig framåt när han står på alla fyra.

Och så har han förbannat svårt att sova. Det är ju bara så kul att vara vaken. Man lägger honom i sängen och han kontrar med ett 45-minuters skrattanfall. Vad gör man? Disciplinerar honom? För att han tycker livet är roligt? Men i längden är det ohållbart. De senaste kvällarna har han somnat efter 22:30, så vi måste försöka lösa det här. Vete tusan hur.

Bantningen började med att vågen pajade. Såg det som ett tecken från Gud och sitter nu med en godispåse framför mig. Hey, det är fredag!

Nästa vecka, så.

Disciplin

<- Jo, inom en inte alltför avlägsen framtid är det nog dags att klippa honom.

En veckas ledighet har också inneburit en veckas bloggpaus, men nu är Daddy Fool åter på banan igen. Och det är ju inte så att det inte har hänt något under tiden. Nyåret har vi redan avhandlat. Sedan vi kom hem har vi knappt haft en dag för oss själva; så idag var det skönt att, efter att tvätten var avklarad, sjunka ihop som julmatspösiga små högar i soffan och äntligen börja spana in om den där serien Prison Break som "alla" tittar på nu verkligen lever upp till hypen (jotack, helt ok åtminstone, och ett ovanligt bra driv i berättandet).

När vi inte var tvungna att hoppa ner på golvet och ta oss an Elias, alltså.

Han har börjat förfölja oss. Oerhört kul. Numera går det också plättlätt att leka tittut med honom när han tittar ut genom köksdörröppningen och man själv står i vardagsrummet. Men det där med disciplinering är svårare. Vi letar efter rätt uttryck men har inte nått riktigt ända fram ännu.

<- Det sista du ser innan han kör över dig.

Scenariot är att han ålar fram till närmaste ryckbara sladd, eller vältbara blomkruka, eller ständigt denna förbannade digitalbox, och man ropar med strängast möjliga röst.
Det går alltså käpprätt.
Säger man "AJAJ" garvar han bara. Liksom vid ett "NEJ" och den stora humorklassikern framför andra, "AJABAJA". "FY!" ignorerar han fullständigt.
Naturligtvis lyfter vi bort honom, men det första han gör då är att titta bakåt, en gång, flina och blinka åt oss, och åla tillbaka dit han var. Försöker man distrahera honom med en boll eller PET-flaska (ständigt dessa förbannade PET-flaskor!) puttar han resolut iväg denna till den plats där de spännande sladdarna/blomkrukorna står. Repeat to fade.

<- Ah, inget går upp emot en middagslur.

Julmatspös, ja. Från och med i morgon är det tid för kadaverdisciplin igen. (det var egentligen idag, men vi hade så mycket salta kex kvar...) (okej, det här börjar inte bra) Ambitionen är att banta bort en Elias innan sommaren, alltså ungefär tio pannor. Han får inte vara med och banta, för övrigt.

Ett massa festande överlag i veckan. Fammo och faffa kom till stan i torsdags, tog hand om Elias medan jag och lilla e slog runt (med "slog runt" menas att vi spelade flipper. Jäklar vad vi har legat av oss? Sällan har så mycket kulor sprätts iväg för så få poäng...). Hemma vid halv tolv. Fredag - middag hos mormor. Vi skulle ta en tidig kväll. Hemma vid halv två. Lördag - "familjemiddag" med Emil och Hanna och deras respektive föräldrar. Vi skulle verkligen ta en tidig kväll. Hemma vid halv tre. Det är semester det.

Har invigt videokameran, och det lär kunna dyka upp något smakprov inom kort om vi bara lyckas hitta ett ställe där vi kan hosta dem.

Bilder. Jaja, i morgon.

Vargavinter

<- En bister men vacker start på året.

Elias sov sig in i 2006, trots ett överraskande starkt bombardemang av nyårsraketer även i Fagersta; grannen på andra sidan skogen måste ha haft en haubits eller nåt. Annars har det varit pest och pina att få honom att sova de senaste dygnen; aldrig att han kommit till ro innan tio, och ofta har klockan nästan varit elva innan vi kunnat smyga ut ur sovrummet med en suck av lättnad. Det är väl en fas. Dessutom vaknar han oftast vid halv sex-sex och är hungrig, men å andra sidan har han mycket lättare för att somna om.


Nyårsdagen var mycket lugn, det enda "avancerade" vi gjorde var en tur till gammelfammo. Hon har haft en tuff vinter, med flera sjukhusbesök, men hon blir ta mej fasen bara klarare i huvudet för varje gång jag ser henne. Kanske är det delvis en Elias-effekt. Det är i alla fall både överraskande och roligt.

Åsså tåg hem idag. Elias slog nytt köldrekord - det var -9 när vi väntade på perrongen. Han tog det bra, sov mellan Fagersta och Västerås och var tack och lov på gott humör på det ganska fullpackade Stockholmståget.
Förresten hatar jag SJ-vagnar. På ett Reginatåg går det skitlätt att få in en barnvagn. Nu tvingades jag knöka in den bakom en stol där den dessutom blockerade en brandpost.

Det slår mig, förresten, att jag glömde nämna vår vilda utekväll i Fagersta i fredags, alltså den 30:e. Jag hade den strålande idén att låta fammo och faffa vara barnvakt så att vi skulle kunna få oss en öl eller två på egen hand. Fagerstas krogliv är uppbyggt kring ett fåtal större barer i en slags oligopolställning; om ett ställe har pådrag har de andra stängt (eller halvhjärtat öppet), varvid det öppna stället kan ta ut hutlös inträdesavgift och Stureplanspriser för Pripps Blå i plastglas.
Det här var i och för sig kvällen före nyårsafton, men ändå en fredag, så...
...nåväl. Vi gick hemifrån vid tio (Elias var inte det minsta trött när vi gick, för övrigt). Först mot Götis - haket som en gång i ett sällsynt tveklöst fall av falsk varubeteckning döpte om sig till Metropol - men när vi tittade in genom fönstret bestod gästerna av en snubbe som var på väg att ta på sig ytterkläderna, så vi drog vidare. Mot Kapellbackens Krog. Där var det tomt och öde. Deduktiv analys gjorde slutsatsen självklar - det måste vara VÄRLDENS DRAG på Green Man! Så vi traskade vidare i vintermörkret. Skylten på Green Man lyste, men det var inte ett sketet fotspår i snön utanför. Här började vi så smått misströsta, och konstaterade att vi stod inför ett vägval. Traska en kilometer norrut, i fel riktning från fammos och faffas hus, för att se om O'Learys hade öppet, eller gå över riksvägen för att spana in den lilla puben vid järnvägsstationen där bara samhällets olycksbarn brukar vistas?
Det blev det senare.
Pubjäveln var stängd.
I stället för att drabbas av ett hysteriskt fnitteranfall gick vi tillbaka till Götis, som fortfarande hade öppet, även om vi när vi klev in vid elva var de enda gästerna.
"Ni kanske kom lite tidigt", försökte tjejen bakom bardisken.
"Kanske det", svarade vi, beställde öl och satt sedan där i en miljö som med den måttstock man får som småbarnsförälder var enastående lugn, mysig och rofylld. Då spelade det liksom ingen roll att biran kostade som på Stureplan. Det kom in en snubbe en stund och spelade Jack Vegas, och vid midnatt dök det upp ett par figurer till som aktivt ignorerade oss. Som mest var vi nog fem personer inklusive personalen.
Vi blev kvar till ett.

<- Omgiven av sina favoritlekisar - life is good.

Avslutningsvis åter till Elias: Ikväll gav vi honom mat vid sex, mjölk vid halv åtta... och utan att bry sig det minsta om sådana där saker som dygnsrytmer och annat som vuxna hakar upp sig vid, slocknade han vid tio i åtta. Han har i och för sig vaknat till ett par gånger, men inte långvarigt.
Är det en ny fas?
Låt oss hoppas.