Nya tider, nya ord

Det som slår en bara den senaste veckan är hur Elias interaktion med oss har glidit över från att vara något som dyker upp bara då och då till att vara mer eller mindre konstant. Han babblar, han pekar, hans ordförråd blir både större och säkrare (en gunga är en GYNGAAA, en mage är en MAGEEE, katten är KATT-N (som säger AOOO), öra är ÖRA och näsa är också ÖRA men man kan inte få allt). Han är JAG, och förstås LIAS, som går UT på GAGIS och träffar KALLEKAL och LO-LO och VILL UPP i knäet och LEKA BOLLA på datorn så han får trycka GAPP och TITTA. Och DÄR är MAMMA och DÄR är PAPPA.
Och ikväll låg mamma i badkaret när han skulle få på sig JAMAS och PUMP-AH så då ville han också BADA BADA BADA och när han inte fick det blev han rasande. Men det är mycket lättare att hantera de där utbrotten när man vet vad det handlar om. Och vet ni vad? Det tycker nog Elias också.

När man frågar nåt och han vill göra det ("ska vi gå och gunga?" funkar oftast som exempel) vrålar han JA! JA! och kombinerar ofta med ett avgrundsdjupt JAAAAAAA som avslutning. Det låter rent frikyrkligt, och lystern i ögonen, ojojoj.

Och jösses vad han pekar!

Just nu verkar favoritmusiken vara Teddybears, deras remakeplatta (eller vad man nu ska kalla det) Soft Machine får killen att dans. När han hör Ahead Of My Time kommer lystern igen och han ropar OYEH! OYEH! Oh yeah.

Pappas frukostvanor har fått honom att lära sig säga KAFFE och göra tappra försök att välta koppen. Han fick smaka en tesked en gång, sedan var det inte roligt längre. När han ser mig dricka kaffe nu stirrar han på mig som om jag vore imbecill.

Sedan är det det där med böckerna, som också är ett växande intresse. Eller, i första hand i singularis.
Vi har antagligen läst "Bumbum och ballongen" ("Vad säger det då? "PANNNNG!") tiotusen gånger bara i helgen. Tacka fammo för det. Fast nu har han börjat intressera sig lite för "Max boll" och "Trine den rena lilla grisen" också, så förhoppningsvis överlever vi det.

Det händer en del i pappas liv också, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, så vi lämnar det därhän så länge. Vi får se vad som händer...

Ja- och nejfrågor

Så kan det gå, man sticker på ett möte i kåken och kommer hem tre och en halv timme som adjungerad revisor i en bostadsrättsförening. Vi lever i intressanta tider.

Innan någon av mina nära och kära som vet hur min privatekonomi ser ut sätter i halsen och får panik - nej, det är bara en formalitet, och jag tänker bara inneha titeln tills det finns anledning att skaffa någon med revisionskompetens.
Jag kommer inte att ha ekonomiskt ansvar för en eventuell fastighetsaffär i niosiffrorsklassen.
Inte för att det skulle vara så svårt.
Det blir snyggt i cv:t, kanske, hursomhelst.

Andra som tagit vuxenpoäng i veckan: tja, främst Elias. Det känns som om han är på väg att klättra uppåt igen efter en tids platåpromenad. Det är främst manifesterat att han klättrar, betydligt mer smidigt och våghalsigt än förr. Hittills har han bara slagit sig litegrann, men vi bävar.

Dessutom är det ett väldigt snack på honom. Han använder konsekvent "DÄR bollen" och sådana saker ("där" är tydligen ett ord som passar bäst i affekterad falsett) men han springer hellre och hämtar bollfan än att peka på den. Vem kan klandra honom, i och för sig. Och sedan är det det där med "Ja!" och "Nej!" som börjar komma på allvar. Gör man något han inte vill får man numera ibland höra "NEJNEJNEJNEJNEJ" innan han börjar skrika. Gör man något överhuvudtaget är det bäst för öronen att man frågar först. Han är en liten ja-sägare, allt som oftast. Det var det som knäckte det sista dagismotståndet för den här gången. Nu säger jag bara "Vill du gå och äta frukost?" "Vill du ha en smörgås?", när det är dags för överlämning och han säger "JA!" och pinnar iväg till närmaste fröken. Som jag alltid sagt - ge honom mat och han älskar dig för evigt. Ibland vinkar han till mig när jag går.

Ikväll, mellan att jag kom hem från jobbet (första arbetsdagen efter flunsan var igår, inte för att jag kände mig utvilad) och att jag hastade iväg till mötet, satt han i mitt knä och klappade mig på kinden innan han drog mig i örat och sa "örat". Det kändes väldigt socialt.
Sedan åt han nästan hela sin middag själv, med skeden.
Vår stora fina pojke.

Jaja, lugn, framstegen finns på video.

Slutligen presenterar Daddy Fool låtlistan till novembers nattplatta - den bästa mixen hittills om jag får säga det själv. Den ska vagga mig till sömns nu.

01 The Last Goodbye - James Morrison
02 Gatekeeper (One Room One Hour Mix) - Feist
03 Shibuya - Brian Reitzell & Roger J Manning Jr
04 Just Hold Me - Maria Mena
05 Must - Oddjob
06 Midnite Cruiser - Rebecka Törnqvist & Sara Isaksson
07 More Than This - Roxy Music
08 5.55 - Charlotte Gainsbourg
09 I Guess I Should Feel Something - Andreas Mattsson
10 Into The Wasteland - Filur feat Stina Nordenstam
11 Song For Maggie - Jazzamor
12 A New Day - Richie Hawtin
13 (Another Song) All Over Again - Justin Timberlake
14 Borders - Whitest Boy Alive
15 99 Reasons - Sinan feat Omenzeter
16 Alma - Teddybears
17 Mellow Madness - Quincy Jones
18 Guitar Flute & String - Moby
19 Words Of Tranquility - Koop

Mor ror, far är sjuk

Fars dag idag. Hurra för mig. Ynk.
Den där huvudvärken i tisdags var en försmak. Strax före lunch i onsdags började jag huttra och känna mig stel i lederna, och sedan bar det utför. Gick hem från jobbet vid tre. På torsdagen var jag hemma och kände mig lite bättre, försökte dricka hyfsat med vatten och yttra besvärjelser: Det är inte influensa, det är inteinfluensa, etc.
På fredagen vaknade jag vid halv fyra på morgonen och konstaterade att jag hade influensa. Låg och vred mig i mina feberplågor i en dryg timme, sedan släpade jag mig ut i vardagsrummet och vred mig i plågorna framför natt-tv istället.

Tack och lov vaknade jag till någon sorts liv strax innan Elias skulle komma hem från kakis. Fram till fyra låg jag mer eller mindre i koma och var övertygad om att döden nalkades.

Lilla e får dra ett tungt lass just nu, men hon är inte lika mesig som jag.

Elias har varit omväxlande obstinat och påfrestande och omväxlande världens gulligaste unge den här helgen. Han rör sig med ett helt annat självförtroende numera, klättrar på saker han möjligen skulle ha klängt lite halvhjärtat på för någon månad sedan, och sprintar runt utan att bry sig om oss alltför mycket.
Matningen har varit knepig, men ibland blir hans upproriskhet lite parodisk, som igår när han vägrade låta sig matas med sked utan skulle äta själv med sked. Precis vad vi alltså har velat få honom att göra hela tiden.

Nya ord och uttryck som registrerats: "Bit", "kolla", "Pippi" och "pang" (det bådar ofärd...) och så har säkert ett par försvunnit i mina feberdimmor.

Idag vaknade han på strålande humör en god stund efter åtta. Det måste vara hans variant av Fars Dags-present. Den bästa present en sjuk och eländig pappa kan få.

Slängpuss.

Och grattis faffa. Det blir ingen slips, men du får nåt prima till jul...

Skrik och pannkaka

Gah. November gick verkligen till frontalangrepp i år. För en vecka sedan, när snöstormen drog in och lamslog Stockholm så att tågen stod still, bilar övergavs på Essingeleden och skridskor var det idealiska färdmedlet, trotsade lilla e och jag elementens raseri och tog oss in till Drottninggatan för att ersätta vår dammsugare, som somnade in i slutet av oktober efter ett långt och spännande liv. Dödsorsaken är oklar, men det var säkert kattsanden som knäckte den till slut.

Att vi klarade oss hem i hyfsad tid och med dammsugaren intakt är att betrakta som ett under.

Den nya suger. På ett bra sätt. Tyst är den också.

Nu är vädret normaliserat igen - idag var det riktigt vackert - men Elias natthumör har ställt till det lite ändå. De senaste nätterna har han vaknat ofta och i vredesmod och bara låtit sig tröstas av pappa, och i morse var jag väldigt, väldigt nära att inte lyckas ta mig upp ur sängen. Sprägande huvudvärk större delen av dagen. Det kan vara vad som helst. Växtvärk, eller kanske all glass han smällde i sig i helgen (på grund av en del logistiska problem och schemakrockar fick han glass både lördag och söndag. Och jag vet hur det är att äta för mycket glass. En gång i min gröna barndom var jag på ett bröllop där brudgummen var hög chef på GB. Jag har aldrig mått så dåligt som dagen efter.)

Lunchade med Tobbe idag och han trodde stenhårt på mardrömmar. Ja, vem har inte det. I natt tappade jag bort Elias på väg till en simhall, när jag väl lyckats somna, och trots att han hade hållit mig vaken i ett par timmar innan dess betecknar jag det definitivt som en mardröm. Så mycket älskar jag gaphalsen.

Med tanke på omständigheterna blev det en väldigt social tisdag. Först alltså lunchen - sedan hade Daniel bestämt sig för att låta sin mor (som ska viga mig och lilla e när vi väl år ur tummarna och kommer oss för att göra henne till en ärbar kvinna) bjuda oss på middag i sin nyinflyttade lägenh... öh, hus. Det var smaskigt och trevligt, huvudvärkstabletten började vera precis i rätt tid, till och med hunden var urgullig, Elias var på sitt charmigaste humör och slukade blåbärspannkaka som om han varit på svältgränsen (när tredje pannkakan fortfarande låg i stekpannan började han tugga på bordet). Till efterrätt? Glass. Och gissa vad - han ville inte ha den. Är nåt på spåren där.

Elias somnade som en stock. Måtte det hålla.

Uppföljningen av 18-månaderskontrollen ägde rum för några dagar sedan var präglad av kommunikationsproblem, men det hade inget med Elias att göra. Hur som helst, efter ett antal dagar av motstridiga besked och mer eller mindre rationell oro är kontentan att allting verkar bra och att vi nog kan släppa det där nu.