Slagskämpar och åldringar

Det var förstås bara en tidsfråga innan Elias skulle börja interagera med ALLA KOMPISAR på DAGIS (av någon anledning upprepar han de orden varje gång han pratar i telefon, oavsett om fammo eller faffa eller mommo eller motter eller mobbo frågar eller ej). Det var dock inte meningen att det skulle bli så här.

Igår drog han Kalle i håret och idag, när mamma skulle hämta honom, knuffade han in Jack (som är flera månader äldre, vilket är en evighet i barntid, och pratar flytande) i klädskåpet. Elias - dagisets skräck.
Det är inte så här vi har uppfostrat honom.

Om vi bortser från det så har väl saker och ting flutit på rätt okej här hemma. Han har varit snorig och skrällhostig och febrig (det känns som om det halvår - jösses, det är inte mer ändå... - som han tillbringat på dagis har varit en enda lång snuva) igen, men nu börjar det lätta lite, och pratandet flyter på. Dagens mest spektakulära ord var ÄCKELPOTTA vilket var vad pappa sade när Elias lade handen i bajsblöjan och sedan torkade av den på pappas fina Whipping Floyd-t-shirt. Han härmade utan att blinka och flinade illmarigt.

Söt äckelpotta.

Han kan räkna till fyra, men bojkottar konsekvent siffran 3, vilket är lite ironiskt med tanke på att hans fars karriär sedan han föddes har kretsat kring den siffran.

Mer siffersexercis: Elias är ett år, elva månader och tre dagar och hans pappa är, till sin ohöljda fasa, 29 år och 362 dagar. På fredag blir jag alltså vuxen, eller inträder i "yngre medelålder", och även om vissa mig närstående envetet påstår att det är något att fira är jag skeptisk.
Till slut föll jag för grupptrycket, och kommer att samla några vänner omkring mig på mitt nya favorithak på fredag kväll. Om någon vän till mig som läser den här bloggen känner sig förbisedd, hör av dig på mejlen så fixar det sig. Det finns plats. Det hela är väldigt hastigt ihoprafsat och det är fullt möjligt att jag missat människor som vill vara där, helt enkelt för att jag är gammal och senildement och det som vanligt är väldigt mycket på jobbet.
Fast det är roligt.

Påpekas bör också att det inte är någon fest och därmed får ni skylla er själva om ni lägger ut pengar på presenter. Om ni bara vill höra av er per mejl och gratulera / lämna kondoleanser går det också finfint.

Nej, nej och åter nej

Det blev vist lite för mycket av det goda mera. Ett par timmar efter det förra blogginlägget vaknade jag av ett mysko gurglande från spjälsängen. Där låg Elias och hade kräkt ur sig mölk, änning och mat i förvånande mängd (det var nog tur att han inte fick MERA ÄNNING).

Efter sanering och pyjamasbyte flyttade vi över honom till vår säng och han tackade för det genom att kräkas ner mammas och pappas nya, äntligen tvättade sängkläder (sju maskiner, sa jag det? SJU MASKINER! Det var min söndag).
Ny sanering. Det ska sägas att Elias var tapprast av oss. Kommer aldrig att glömma hur han satt på skötbordet med bar överkropp och hängande huvud medan pappa torkade honom ren och sa "stackars lilla gubben" varpå han tittade upp och sa "TACKAS LILA GUB-BEN". Sådant får ett fadershjärta att blödas.
Vi bullade upp med handdukar och han kräktes igen klockan fyra, somnade om och kräktes igen klockan fem, och sedan var det liksom över och han hämtade sig nästan absurt snabbt.

I natt vaknade jag klockan två på morgonen, kände mig knölig i magen och var övertygad om att jag, slutligen, efter alla dessa år, fått kräksjukan jag också. Jag låg där, kände mig för, rapade lite på försök, gick upp, drack vatten, togh en halstablett, lade mig igen och väntade på att illamåendet skulle skölja över mig. Väntade, väntade, somnade, vaknade, väntade lite till, och vid fyratiden konstaterade jag att jag uppenbarligen var frisk och lyckades slockna igen.
Inte ens 30 och redan hypokondriker.

Rubriken. Jo, Elias trotsålder verkar ha gått in i overdrive, främst manifesterat av att den senaste veckans allom dominerande ord har varit "nej". Han är som en lmindre, gulligare Andrej Gromyko. En vanlig konversation kan numera vara.

(scenario: Elias sitter i pappas knä vid datorn)
"ÅKA BIL."
"Vill du åka bil?" (i vår körkortsfria värld innebär det "spela Outrun")
"NEJ."
"Okej."
"ÅKA BIL."
"Men vill du åka bil då?"
"NEJ!"
"Nähä."
"Å-KA-BIL!"
"Vill du åka bil?"
"NEJ."
"Strunt i det då."
"ÅKA BIL."
etc.

När han säger "JA" vet man att det är något han verkligen, verkligen vill. Som när man frågar "Ska vi lyssna på musik?" till "Ska vi dansa?". Elias smak är rätt så inriktad på eurotechno - det är väl rytmerna - men som helhet är spellistan ganska eklektisk och omfattar allt från Ian Dury över Blümchen, via Teddybears till Francoise Gall.

Första lämningen idag, vi var en timme och nio minuter sena med sista sidan vilket får betraktas som godkänt efter omständigheterna. Det blir nog en bra blaska, och efter lämningen vidtog den rituella (uppfattade jag den som) lämnings-ölen på Rörstrandsgatan. Jo, jag trivs på jobbet igen. Det var ett tag sedan sist.

Nu, bok, säng och en pytteliten sovmorgon i morgon...

Mycket vill ha mera

Mera. Detta fasansfulla ord. Sedan han lärde sig säga det för två veckor sedan har det varit hans nya favorit. I morse var det mjölken. Efter tre deciliter - för vi är ganska övertygade om att vi har läst någonstans att man ska vara försiktig med mjölkprodukter ett bra tag (hur länge då - tills de börjar fråga om mera?) - krävde han fortfarande MERA MÖLK och som tur var för alla parter (?) var mjölken vid det laget slut.

Då fick han en clementin, eller SKALA som han logiskt nog kallar det. Efter det ville han ha MERA SKALA.

Att han ville titta på MERA BRUM var ju ingen överraskande hit heller, eller att han ville MERA ÅKA BIL - det vill säga sitta i pappas knä medan pappa gör fåfänga försök att ta sig igenom Outrun på Mame32 (klarade det ikväll - grattis till mig! Bara 14 möjliga rutter kvar då...).

En paus vid lunchen när han var för övertrött och ilsken för att vilja ha MERA MAT - ja, någon mat överhuvudtaget. När han vaknade skulle han ha MERA ATTEN och det fick han förstås, och sedan... ja sedan gick vi och gungade.

Det visade sig att han lärt sig fler knep.

Efter en kvart sade pappa (som till sitt försvar anför stelfrusna fingrar och en värkande armbåge)
"Elias, är du inte färdig nu?"
"Mera FART"
Fem minuter senare:
"Elias, ska du åka vagnen?"
"Mera FART"
Ytterligare några minuter senare:
"Elias, ska vi gå till affären?"
"GUNGA MERA FART MERA FART MERA FART"
Två minuter senare förbarmade han sig med att säga UPP, och iväg bar det.

Sedan var det kvällsmys och vi lekte flygplan med honom. MERA PLYPLAN. Sa jag att jag hade ont i armbågen? Det har inte blivit bättre. (Jag sträckte mig på nåt mysko vänster när jag hängde upp den sjunde maskinlasten med tvätt igår - duktiga jag.)
Och kbällen avslutades givetvis, som sig bör, med nattningen. Borde ha anat oråd när jag sa "Elias, nu ska du gå och sova?" och han svarade, till skillnad från "TOVA! TOVA! JAAA!" som han brukar, med "NÄ".
Och sedan fick han lik förbannat välling, sörplade girigt i sig den, gav mig nappflaskan och deklamerade "MERA ÄNNING". Det tog en timme innan han slocknade, men han sa "LILLA GUBBEN" och, jag svär "MIN PAPPA" under tiden, så det går över.

Vissa grejer måste han faktiskt ha snappat upp på dagis. Jag kan svära på att jag aldrig sagt TUMMETOTTEN till honom. Den där svordomen jag tyckte mig uppfatta häromdagen - det var ingen av de värre - har han säkert också lärt sig där... för inte kan det väl vara när pappa spelade Outrun? (förresten säger han PANG när bilen krockar...)

Jaja, vernissage. Ska bara hitta en sladdjäv... *host*, en sladd till kameran. Gnattgnatt.