Två år och på bättringsvägen

Sin andra fördelsedag, den tredje om man räknar själva födelsen, tillbringade Elias med varierande grader av feber, och, som synes på bilderna, med varierande grader av humör (som mest hade den rödmosiga stackars lilla gubbskrutten 40,0 och mådde därefter)...
...och i natt på hans två-år-och-en-dag-dag vaknade jag vid fyratiden - eller klockan kanske var fem, eller tre, det är knepigt det där med sommartid, av att han hade frossa och stammade, eller åtminstone lät det så.

BLUBLUBLUBLU BLU BLUBLU BAMSEN BLU BLU BLUBLUB sade han, och efter att ha hittat Bamsen (av någon anledning låg han på golvet, på lilla e:s sida av sängen) och kokat lite välling oh stoppat MAMMAS TÄCKE om honom slocknade han igen och vaknade kvart i tio (egentligen kvart i nio, men ändå!) - feberfri.

Jag var något mindre trött än mamma, så jag gick upp och konstaterade att Elias bara ville ha mjölk, russin och överblivna salta pinnar till frukost, och eftersom jag är en svag människa ibland så fick han mjölk, russin och överblivna salta pinnar.

Under dagen har vi också konstaterat att han gillar sin nya brandbil skarpt, att han än så länge föredrar sina invanda avsnitt av Brum och Pingu framför sina nya avsnitt av Brum och Pingu (men det kommer. Hoppas vi.) och att han trivs i sin nya tripptrapp-stol som pappa mot alla odds lyckades montera i går kväll, men att det inte för den skull blir lättare att få honom att sitta still i den och äta.

Våren kom på allvar också, förresten, med strålande sol och efter ett tag lite ljumma vindar, så jag tog Elias på en lång vagns- och tittatågen-promenad på eftermiddagen. Skönt för oss båda att känna solvärme igen. Den där bron över spåren invid Tantogården är lite läskig, när en joggare springer förbi vibrerar hela bron, men ur train- plane- och bus-spottingsynpunkt är den svårslagen. Elias börjar så sakteliga fatta att FLYGPLAN nog är ännu häftigare än tåg, även om de inte säger VAAAAO när de susar förbi under ens fötter. Vänta bara.

Nu ikväll har jag varit och uträttat en massa pappersarbete, och dessutom druckit kaffe efter klockan 18 (alltså 19), till och med efter klockan 20 (alltså 21) så jag räknar inte med att kunna knoppa in förrän tidigast klockan 02 (alltså 03). Följaktligen kommer det att bli en tuff dag på jobbet i morgon. Även om jag ställt om väckarklockan.
Men det mesta är rätt bra.

Födelsedagsfeber

Vid halv tre idag ringde mobilen, och dagis meddelade att Elias hade hög feber och var värsta party-poopern när en av hans avdelningskompisar fyllde år och därmed blev firad. Det är inte särskilt underligt att så många barn föds i mars, det är nio månader efter de första sommardagarna, människor har känt livet återvända, sett jorden stå i frodig blom, kort sagt klätt av sig, och vissa ibland mer än andra.

Vi borde veta. Elias blev till veckan före midsommar 2004, och fick därmed en mycket tuff start i livet i livmodern (bra fest det året!), och med detta sagt kastar jag en blick på almanackan och konstaterar att det är den 21 mars och för två år sedan satt vi med magarna i vädret - jag hade inte kommit särskilt långt i bantningen då - i samma sunkiga soffa som fortfarande mot alla odds står kvar än idag, bara om möjligt ännu sunkigare och med ett oräkneligt antal barnmatsfläckar.
Soffan måste bort. Snart. Verkligen.
Hur som helst, vi satt i soffan och diskuterade namn och Elias var fortfarande en outsider, medan det idag känns obegripligt att vi överhuvudtaget hade kunnat tänka oss att kalla honom något annat.

Och om tre dagar fyller han två år.
Förhoppningsvis går febern över innan dess.
Jag har en klockren shoppingplan, men fan vet när jag ska hinna implementera den eftersom en tidning aldrig slutar produceras (M3 nummer 3 kom från tryckeriet igår. Den blev bra.) och om jag dessutom måste vabba i morgon (tro det eller ej, men jag. har. aldrig. vabbat. förr.) känns det som om det vore en bit över gränsen till fysisk och psykisk barnmisshandel att
a) släpa runt en sjuk Elias på stan i barnvagnen samtidigt som jag
b) sabbar överraskningarna till hans födelsedag.

Men det får lösa sig. Han verkade ganska pigg innan han gick och lade sig.

Även i övrigt är det oerhört spännande tider just nu. Men mer om det senare. Kanske. Förhoppningsvis. Inte utmana ödet.
Soffan måste verkligen fetbort.

I hoped I'd die before I got old

Sådär, nu har man efter många om, men och huvudvärkar hämtat sig efter födelsedagen - att jag fick åtta timmars sömn i natt för första gången på jag vet inte hur länge kanske hade med saken att göra.

Det blev karaoke på Sakura. Inte så många dök upp - kort varsel, fjällsemestrar och annat elände - men nästan alla som var där sjöng. Inklusive lilla e. Jag är så stolt över henne. Jag skulle gärna beskriva kvällen mer i detalj, men av de sista timmarna minns jag ärligt talat ganska lite.
Elias sov över hos mommo för första gången, och det gick alldeles utmärkt. Vi var ganska möra på lördagen...

Lillskutt var i alla fall där, med magen i vädret, och några dagar senare var magen borta. Stort grattis!

Nu i helgen kom fammo och faffa hit för lite välbehövlig avlastning, men så värst mycket vila blev det inte. Lördag morgon, strax efter fem, vaknade Elias med en våldsam hostattack vilket kulminerade i att han började kräkas upp slem. Det verkade inte vara kräksjuka, snarare som att allt det där dagis-slemmet som har legat och ruvat i honom sedan, typ, augusti, ledsnade på att åka berg- och dalbana mellan hals och luftrör och tog sitt pick och pack och försvann.
Fyra- fem kräkrundor senare var det borta. Sedan dess har han inte ens hostat längre.

Sedan blev jag och mobbo (som fyllt år i samma veva) lite firade en gång till. I korta drag ska jag se The Who (därav rubriken), åka på spaweekend (med min älskade) och springa Midnattsloppet i sponsrade skor. På det hela taget väldigt okej.
Vi åt meze i mazzor, så steg ett i mitt Midnattsloppsprojekt är att börja banta bort de tre-fyra extra kilona som återvänt sedan jul. Steg två är att köpa pjucken.

Mer Elias. Språkutvecklingen har tagit ny fart (det är inte så mycket trappsteg längre som en exponentiell kurva), det är nästan som om han fattar att han fyller två om ett par veckor (knappt det!) och måste jobba ikapp för att få ett redigt ordförråd tills dess. Hans trotsighet har också utvecklats, numera har hans sedavanliga INTE [valfri företeelse/handling/maträtt], med att därefter lägga till USCH USCH!

När han inte vill sitta i stolen och äta sin mat (NAMMI NAMMI, som han säger när han gillar det) börjar han med FÄRDI och sedan, om vi inte är övertygade, med vädjande blick ett SITTA SOFFAN. Först därefter börjar han skrika.

Han sjunger med i både "Vi lossa' sand, ibland" och, upptäckte vi nu ikväll, "En elefant balanserade på en liten liten spindel-Å-ÅH, det tyckte han va så intre-SANT så han gick och hämtade en annan ele-FANT".

Ännu en tidning skickad i fredags, och idag högg vi in på nästa nummer. Väggkorret är blankt, igen. Varje dag är ett väldigt oskrivet blad.
Men det är kul.