Nu leker jag med barn och boll

...det regnar inte och är inte nästan noll, tvärs om, strålande sol hela dagen och termometern darrande kring plus 20. Tobbe ringde igår eftermiddag (just när jag egoistiskt deppade över att jag och Elias satt hemma i stället för att jag satt på Söderstadion) och tyckte att jag skulle ta med Elias ut till Haga idag, och jag konstaterade att det var en alldeles strålande idé, av det slaget som jag själv aldrig verkar komma på.

Så, efter att ha konstaterat att man nog egentligen ska ha bil för att ta sig till Koppartälten på rimlig tid när det är helg, solen skiner och tusen sinom tusen barnvagnar packat sig ombord på bussar och tunnelbanetåg, masade sig en ganska seg Daddy Fool fram till målet. Elias var ganska avvaktande först, lite sur, lite gnällig, men efter en riskaka och ett glas vatten slog han nog sitt livs fnuttarunt-rekord under de närmaste timmarna. Emil hade en fotboll med sig, och efter ett tag kändes det som om grabbarna väggspelade sig runt halva Haga.

Jo, de lekte faktiskt. Tillsammans. Det är inte Elias grej, det fick vi senast höra på utvecklingssamtalet på dagis (inte för att det är onormalt, eller för att han är asocial, bara... reserverad och oftast mer intresserad av vuxna), men när de hittade ett brunnslock att hoppa på (så att det hördes ända till Brunnsviken, hö hö) var alla sociala barriärer som bortblåsta.

Bollspelet bestod väl mest i att Emil sparkade iväg bollen, varpå Elias (eller [this space intentionally left blank], som också var där och lirade) hämtade den och Emil sparkade iväg den igen - hans utsparkar är imponerande välkoordinerade för en två år och, eh, sexveckoring (tre veckor äldre än Elias, alltså). Men så länge alla var nöjda, så.

Och det var de. Elias stack emellan med en massa cirkelspringande och grusundersökningar också, och under de timmar vi var där satt han nog bara still medan han åt och knappt då. Promenerade med vagnen till Sankt Eriksplan och tog bussen därifrån, och Elias - som älskar att åka buss - slocknade lagom till Torsgatan och missade alltså hela den biten. Sedan sov han i två timmar och en kvart.

När Elias gick och lade sig ikväll sade han "bästa kompis" om Emil. Det varar säkert ända tills Kalle eller Sebbe låter honom leka med "hans" bil på dagis i morgon. Det är knepigt, det där med trofasthet.

Inget nytt om den där andra grejen, men den ödesmättade timmen närmar sig. Alltför sakta.

En annan grej med utvecklingssamtalet som stack ut var att dagispersonalen var imponerad av Elias humor. "Han verkar till och med förstå ironi."
Vad han nu kan ha fått det ifrån.
Det fattar jag verkligen inte.

Nuffror

Påsken har kommit och gått och att stressa av har varit ett val som inte funnits på kartan; inte med lämning i morgon klockan 16, en tidning som byggts om nuttifnutton gånger och en tidrapport där pucko-pappa glömt bort att föra in sitt livs första VAB-dag. Som tur var fick jag det ändrat.
Jag är en klantskalle, som alla vana läsare vet, men ingen myglare.

Sedan stressar jag över en del annat, men det är en helt annan historia. Som jag hoppas LÖSER SIG SNART.

Elias kan nu, när han känner för det, säga ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton - fjorton - fjorton - fjorton (endast begripligt för den som sett Fem myror är fler än fyra elefanter, vilket vi har, en triljon gånger, denna påsk), femton, sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo.
Han känner igen nuffrorna också, men jag fattar fortfarande inte var han har fått sitt intresse från.

Hammarbypremiär idag, där den första halvtimmen tillbringades på jobbet (surprise), svärande både över att ha missat Castro-Tellos 1-0 och över en cd-skiva som krånglade mer än lovligt. Fast det löste sig till slut. Med cd-skivan, alltså.
När jag kom hem hade GAIS kvitterat och Elias propsade på att få titta Pingu. Efter att ha kastat ett par blickar på den sorgliga ursäkt till spel som Hammarby presterade i början av andra gick jag honom till mötes.
Det finns saker som är viktigare än fopoll.
Och det finns ju repriser, om man har sådana böjelser.

Nu blir det en nattburgare, sedan ska jag se om jag har sådana böjelser. Första halvtimmen var visst rätt okej...

Adjektivism

Jag vet inte vad de gör med Elias på dagis, men varje gång man kommer dit häpnas man över den intellektuella stimulans han fått. Nya grejer varje dag, liksom, idag var det GÅ IN DÄR som gällde, och objektet för hans affektion var en dörr som brukar vara öppen men som för tillfället var stängd. GÅ UT DÄR hade han också lärt sig, så där i förbifarten, men hans användande av IN och UT är väl inte helt konsekvent. Men ge grabben lite credd, han har bara haft ordkombinationen i några timmar.

Lite närmare konsekvens är han när det gäller en ännu större grej; han börjar så smått få ihop den där biten med första, andra och tredje person. Tidigare har han sagt BÄRA DEJ när han vill bli buren, nu är det BÄRA MEJ, och nej, det är fan inte en bagatell.
Över huvud taget är språket i en explosiv fas. Efter dagis gick vi som vanligt och tittade tågen, och sedan ville han gunga i gungorna som ligger så finurligt till att han kan gunga och titta på tåg - samtidigt. Det bästa av två världar för Elias Ulf Johan Fnutt. När det började bli dags att dra sig hemåt var han motvillig, och visade prov på nya härmningshöjder.
- TILL TÅG! TILL TÅG! TILL TÅG! TILL TÅG!
- Vill du se ett till tåg?
- TILL TÅG!
- Vill du se mera tåg?
- MERA TÅG!
- Vill du se flera tåg?
- FLERA TÅG!
- Vill du se många tåg?
- MÅNGA TÅG!
- Vill du se alla tågen?
- ALLA TÅGEN!
- Vill du se massor av tåg?
- JA... ...MASSO TÅG!

Sedan sa vi hej då till tågen, om än till 50% motvilligt. Vi ska titta TÅG IMORRON för annars tar det hus i helsike.

Ibland är det roligt att spela dum (lilla e: "Vadå, du spelade?") bara för att försöka pressa honom att hitta rätt uttyck. Som när jag satte mig framför datorn ikväll och han rullade fram på sin övrdimensionerade leksaksbil, tittade upp uppfordrande och sa, som så många gånger förr, ÅKA BIL.
- Men Elias, du åker ju redan bil, svarade jag oskyldigt.
Varpå han lade pannan i djupa veck, och sedan tittade på mig som om jag var världens mest puckade stabbe, och konstaterade:
- ANNAN BIL!
It's one small step for man...
...han fick sin vilja fram.

Han älskar siffror också. Vete tusan vem han ärvt det ifrån.

I Elias pappas och mammas liv är det ganska spännande just nu, men det återkommer jag förhoppningsvis till lite senare. Det är inget värre än väldigt goda nyheter, alternativt status quo.

Uj, läggdags.