Now in technicolor

Så där, då har vardagsrummet och vårt sovrum gått från att vara en inredningsmässig katastrofzon till att bli riktigt ruggigt snygga. Vardagsrummet går i sand, S2010-Y30R och sovrummet i en slags matt och sober olivgrön, S3020-G70Y.
Professionella hantverkare is the shit, som vi säger på jobbet. "the" gör hela skillnaden mot om vi själva skulle ha målat.
Enda problemet är att resten av lägenhetens skavanker nu känns alltmer akuta. Vi måste måla hallen, och Elias rum, och gärna slipa om Parketten Från Helvetet också.

Nu ska vi bara bygga ihop möblerna.
Vi byggde Elias säng igår, och konstaterade, när vi var nästan färdiga, att det inte fanns någon sängbotten i förpackningen (då var det ändå två kollin). Jag förbannade min dumhet, för sådana där grejer tenderar att vara mitt fel, och ringde skamset Ikeas kundservice idag.
Där fick jag veta att sängbotten säljs separat.
Oookej.
Så, när du köper en säng köper du en säng utan botten. Jag vet inte riktigt var logiken finns. Okej, de vill klämma ur mig 100 spänn extra. Fine. Jag kan ta det. Men varför inte paketera en sängbotten med en säng utan placera den på en annan lagerhylla mitt i plocka själv-Tjottahejti?
Som tur är ska vi till Ikea igen på söndag.

En liten Elias-anekdot också. Måndag. Dagislämning. Sönderstressad pappa eftersom pappa hade inlett dagen med att gå upp 06:00 och tömma sovrummet, ta emot målarna och jäkta iväg. Personalen har inte kommit upp än, så jag och Elias är ensamma på avdelningen.
"HÄMTA VAGNEN", säger Elias.
(gåvagnen, alltså. Han har fått en egen nu, och den har redan behövt repareras tre-fyra gånger. Snart kommer den att se ut som en folkrace-bil)
"Jag vet inte var vagnen är, gubben."
Jag tittar in i köket, ingen vagn, in i vilrummet, ingen vagn. Elias rycker mig i armen och pekar på en dörr bredvid vilrummet.
"DÄR ÄR VAGNEN!" säger Elias irriterat (blicken säger "Pappa idiot")
Jag känner på dörren.
"Dörren är låst, Elias."
Varpå han himlar med ögonen och snäser "PAPPA HÄMTA NYCKELN!"

Nu när han har börjat tänka i flera led kommer han att bli ännu jobbigare. ;)

Titta oj

Idag fick jag veta varför det tar 3-5 veckor att flytta ett bredbandsabonnemang från ett telefonnummer till ett annat. Eftersom det kan betraktas som en partsinlaga ska jag inte utveckla det alltför mycket, men allt är tydligen Telias fel.

Så nu sitter jag på jobbet. Det är inte så illa som det låter; jag sitter på jobbet efter fyra öl och en cider och fem-sex kycklingspett, för idag är det sommarfest och till och med vår vd bär shorts. (för den som inte förstår referensen, kolla det här och för all del det här även om den sista länken är en aning löjlig...

Vi var på Grönan och hade femkamp (22 lag), jag vann en kackerlacka på Tin Pan Alley och sköt 43 på luftgevär, och åkte, av en anledning jag inte riktigt kan förklara, Vilda Musen.

Två och en halv vecka till semestern, och har jag inte bredbandet tillbaka då lär jag försmäkta.

På hemmafronten: I helgen var vi på järnhandeln och valde färger, och i ett rent infall bestämde vi oss för att köpa akaciaplattor att lägga på balkonggolvet. Det kommer att kosta sisådär 2 000 spänn, men det kommer att bli så ruskigt snyggt så ni anar inte. Köppte så många vi orkade bära med oss (okej, kanske två-tre fler än vi orkade bära med oss) och ska fixa resten i helgen.
Vi har blommor i ampel nu också, och två tomatplantor och ett litet träd.
Vi tillbringar ju rätt mycket tid på balkongen. Att ha 8 kvadratmeter med morgonsol är livskvalitet, inser man snabbt, åtminstone när vädret varit som det varit.

Jo, vi har valt färger. Nu ska vi bara hitta målaren. Har vi inte hittat någon innan 1 juli får vi kanske omvärdera det där med att inte göra det själva. Vi kanske kan lära av misstagen från Hornsgatan och gå pedagogiskt tillväga?

Elias gör sin grej ungefär som vanligt och verkar trivas med tillvaron. Det är fortfarande siffror som är huvudintresset; och det där med att bara räkna till 20 har han tröttnat på. Vårt nya huskomplex är alldeles nedlusat med portar och han knallar runt med en vagn han snott från närmaste dagis (det finns tre i fastigheten), pekar på närmaste sifferbeströdda port och säger "Titta". Pappa frågar "Vad är det?" och antingen gissar han eller fegar ur, vilket han gör genom att säga "Oj."

Igår pekade han ut "sutti-ett" och "sutti-tre". Det är nästan lite skrämmande. För att inte tala om att han ville "pova stora gungan". Det gick bra, det med.

Nu släckte de ljuset på övervåningen. Det får jag se som en vink.
Och där nere kör coverbandet "Soul Man". Det får jag se som en vink till.
Snälla bredband, com hem nu.

Smulan 1993 - 2007

Vi har sorg i nya hemma. Idag, medan jag satt på jobbet för den sista kaotiska lämningshetsen av sista numret innan semestern, tog lilla e kissen till veterinären där hon fick somna in. Hon har haft sina tumörer länge, och på senare tid har de blivit större och på väg att bli infekterade, samtidigt som hon har blivit tröttare och mer tillbakadragen, särskilt efter flytten, och knappt ätit.
Lilla e är stark, men ledsen. Hon och Smulan har haft 14 år tillsammans, det är nästan tre gånger så länge som jag har varit med i bilden. Jag och kissen har väl aldrig haft någon jättevarm relation, det har snarare handlat om ömsesidig tolerans och, med tiden, respekt (hon har bara klöst mig ordentligt en gång, och det var för att jag råkade trampa på henne. Däremot har mina föräldrar och vänner haft mer otur med hennes humör). Men det känns väldigt tomt helt plötsligt.
Nu är hon i katthimlen.
"Jag hoppas att de har Gourmet där", sa lilla e.
"De har nog ännu schysstare grejer", sa jag.
"Var är kissemissen?" sa Elias och utan att vänta på svar flikade han in "Moffa himlen."

Inflyttningen går sådär. Eftersom flyttstädningen var som den var insisterar lilla e på att vi ska skura om alltihop och lägga hyllpapper överallt innan vi sätter in något i skåpet. Det är ett projekt för helgen, nu när vi äntligen är hemma bägge två samtidigt. Och eftersom vi har ambitionen att få vardagsrummet och vårt sovrum spacklat och målat innan sommaren är det lite otaktiskt att montera upp vare sig säng eller bokhyllor. Vi är alltså en aning i limbo.

Men Elias älskar stället, så slitet och skitigt det är. "Roligt nya hemma!" "Eget rum!" (inte för att han flyttat in där än, men...) Han kommunicerar hej vilt och sätter ihop ord på försök - kommer han inte på vilket ord han vill ha så börjar han om och när han väl fått fram vad han vill ha sagt upprepar han det tio gånger i ren förtjusning. Härom natten när jag skulle lägga honom berättade han ingående om att ramla fingret och tappa plåster.
Talet blir allt renare också. "Foton" är numera "fjorton".