Småbråk och skyfall

Då har man semester, och naturligtvis spolierades min första dag i solen en aning av att det värsta skyfallet i mannaminne drog in över Stockholm (det var visst en tromb i Nacka också). Som tur var hade jag att göra en del inne också; har tvättat två maskiner, sorterat papper och slängt skräp. Det är också en sorts semester.
Fast det ska visst vända i morgon. Jag tror det när jag ser det.

Elias är på dagis även den här veckan och när han kom hem idag var han ganska rejält trött. Vi tog ut honom en sväng (det hade klarnat upp, till slut) för att han skulle få leka av sig det sista och han for upp i sin nya favoritklätterställning men råkade i lite bråk med en mycket större kille när han skulle åka ner i röret. Killen stod i vägen så Elias ropade åt honom FLYTTA PÅ DEJ och det tyckte killen var roligt. Då sa Elias JAG SKA ÅKA DÄR och killen sa "Men du kan putta på mej" och då blev Elias riktigt gramse och skrek STICK IFRÅN! STICK IFRÅN! (var han nu har lärt sig det) och killen började sjunga nåt i stil med "Stick ifrån, hallonspån", jag minns inte exakt. Till saken hör att jag och lilla e inte såg något av det, vi hörde alltihop utspelas genom plåtrörsrutschkanan. Sedan kom de ner, först den store killen och sedan Elias, och då var de vänner igen. Sedan visade det sig att Elias nu lärt sig att det är rätt kul att springa ner genom röret också; tills man ramlar och slår sig. De lite större kidsen klättrar som små chimpanser på det där tornet. Det ska bli skönt när Elias börjar leka på egen hand och jag slipper få hjärtat i halsgropen hela tiden, för det finns saker här i livet som en lite överbeskyddande far inte vill veta.

Han är ganska bråkig just nu. Det är mycket "Försvinn!", "Vill inte vara med dig!", "Dumma mammor å dumma pappor!" när han inte får exakt som han vill. Sätter vi gränser är hans ryggmärgsreflex att slåss och då får han en utskällning så att öronen glöder. Han ska inte slåss. Så enkelt är det.
Problemet är att hitta verktygen för att nå kortaste möjliga vägen till kapitulation. För den kommer förr eller senare. Han ger upp, säger förlåt och klappar mamma eller pappe på handen eller kinden eller borrar in huvudet i halsgropen på en och då smälter man igen. Det är bara att hoppas att han lär sig att det, åtminstone för föräldrar, alltid fungerar bättre med att smöra lite.

För då är han ju så söt. Eller när han säger "Ååååh, lilla gos" och mofsar in sig hos mamma eller när han sjunger Blinka lilla stjärna och, faktiskt, håller ton. Det värmer ett gammalt karaokehjärta.

Plimpar och blobbar

Vi är hemma igen och Elias följde sin vana att bli sjuk över en storhelg; på midsommarafton hade han 39 graders feber och toppade på söndan med att tangera 40-strecket. Nu är han äntligen feberfri, och i morgon blir det dagis igen.

Själv gör jag sista veckan innan semestern, som vanligt är det skicktider och kaos, men efter knappt ett och ett halvt år på magasin börjar jag känna mig varm i kläderna. Ändå lär det bli nattsittning i morgon.

Flygresan till Frankfurt, som vi hade nojat så inför, blev hur enkel som helst. Elias tittade ut genom fönstret i 20 minuter, slocknade, sov en dryg timme, tittade genom fönstret i 20 minuter till och sedan var vi framme. Han tillbringade tre dagar med Alvin, fyra månader, och även om han envist hävdade att han inte ville han någon bror tog han verkligen på sig storebrorsrollen. Tyst Alvin, vi ÄTER, och Skrik inte Alvin, då får du hjälp! (?!) är två moderna klassiker.

Husen var höga, vädret suveränt, och i en cab på Autobahn började pappa förstå själva vitsen med att ha bil. När vi letade parkeringsplats i centrala Frankfurt gick det över för en stund, men sedan skulle vi ju tillbaka också.

Han är så bekväm i sig själv (jag heter Elias. Jag är tre år, då får jag paket, pappa håll min hand) och med språket nu att han experimenterar med ord som om han vore en minimal och mycket sötare Arne Hegerfors. Byggare Bob blir Klyggare Klob (halvkul), Blyggare Blob (kul) eller Snyggare Snob (skitkul) och med hjälp av detta och våra reaktioner lär han sig förhoppningsvis på sikt även humorns innersta väsen. Det är inte att byta ut bokstäverna som är grejen, utan vad resultatet blir. Samt att inte ens Fawlty Towers är lika kkul den 100:e gången (hoppas han lär sig det snart ;)).

Sedan har han ett helt litet förråd av låtsasord som förgyller vardagen. Härom veckan pekade han på en kvist på matbordet och förkunnade Det här är en plimp. Som man kan hunna med. Och symma med.. "Som man kan symma med?" frågade jag. Näää. Inte symma. Bara moxa, lite. SÅ e det. DET gör man. sade han och såg på mig som om jag var världens mest oförstående stabbe.
Sedan lärde han mig att oliven har ett hål i mitten för att det ska sitta en kärna där så att man kan spotta ut den. SÅ är det. Det gör man.
Bra, då vet pappa det. Slipper svälja en olivkärna i onödan.

Ah, jag känner mig väldigt skrivsugen ikväll. Det är en sådan där natt när man startar romaner, kommer 25 sidor och sedan inser att man inte vet vad som ska hända därnäst och egentligen inte vill veta, heller.
Hoppas det håller i sig under semestern.
Bäst att sätta punkt så länge.

Ut och flyga

Om ett par timmar sätter vi oss på ett plan till Frankfurt med Elias. Hans första flygresa, och just nu är han både taggad och förväntansfull. Bara att hoppas att örvärken inte blir för jobbig. Det är 2 1/2 timmes flygtid och vi har laddat upp med Bamse och Benny och pussel och ritbok och kritor och jag önskar verkligen att jag hade haft en bärbar mediaspelare.

Det börjar bli lönlöst att lista nya ord och uttryck, han är för snabb och fullkomligt obegränsad. om det inte var för det där med blöjorna (som han fortfarande går i) skulle han vara hur stor som helst.

En pärla dock som jag vill minnas även om 20 år: "Jag blir så arg på nej". Man fattar precis vad han menade.

Det finns en hög och ärligt talat lite scary klätterställning i Rosenlundsparken som jag har sagt att han inte får vara i förrän han kan klättra upp där själv. Igår klättrade han upp där själv. Och så blev världen återigen lite större och farligare. Men på ett bra sätt.