Hålla låda

Väckningen igår, innan jag glömmer bort det:

"E-liii-as? Dags att gå upp..."
"*GÄSP*"
"Är du trött, gubben?"
"Jaa... jag måste nog ta en liten lur till, pappa..."

Var får han allt ifrån? Det intressanta med hans språk nu när ordförrådet är så stort är hur syntaxen utvecklas, språket blir mer vuxet och levande.
När vi hade nattat honom ikväll hörde jag honom ropa något.

"Vad sa du, gubben?"
"Jag sa att du och mamma också ska gå och lägga er!"
"Mm, vi ska, snart."
"Pappa?"
"Ja?"
"Ska du följa med till begravningen i morgon pappa?"
"Mm."
"Mormor sa att hon skulle parkera bilen i garaget."
"Mm."
"Förut så var vi på Alvins dop."
"Mm."

Det är han som sköter snacket nu. Jag tror att han kommer att bli rätt bra på det.

I morse borde vi ha anat oråd när han först klagade på ont i magen och sedan inte drack upp frukostvällingen. Men lilla e tog honom till dagis i alla fall och de hade precis klivit av bussen när han kräkte ner både sig och Hornsgatan. Så de gick hem, lilla e vabbade och sedan dess har han käkat plättar, köttsoppa, och enligt mamma 16 - count' em - fullkornsskorpor. Det är som vanligt med hans magsjukor verkar det, det är nåt som vill ut och sedan är det bra igen. Jag tror makrillen till middag igår var boven i dramat... men jag är ju å andra sidan partisk. :)

Det bästa med pappandet

Det har väl knappast undgått någon att det inte alltid är så himla lätt att vara förälder till en klurig, extremt viljestark och ganska diabolisk snartfyraåring. Det är ofta man blir tvungen att höja rösten, och det är inte ens kul när det fungerar. Men så finns den andra sidan; som i morse när vi tagit bussen till dagis och jag har lämnat av honom och fått puss på kinden och är på väg att ställa in vagnen i vagnsgaraget.

"HEJDÅÅÅ" ropar han med stor emfas.
"Hej då Elias" ropar jag och vinkar.
"HEJDÅÅ!"
"Hej då."
"HEJDÅÅÅ!" roparan och springer några steg mot mig samtidigt som han vinkar.
"Hej då Elias, stanna där nu gubben!"
"PAPPA!"
"Ja?"
"Jag ÄLSKAR dej pappa!" ropar han glatt så att det skräller i fönsterrutorna.

Det är ett sådant ögonblick som kvittar tusen irritationsmoment; det är det som gör det värt det.

Glöm bort bekymmer, sorger och besvär

Lilla e går snart in i vecka 30 och det märks att den lilla sparkpluggen som ligger därinne snart vill ut. Maken till kickboxing har jag inte känt sedan jag spelade Mortal Kombat i datorspelens barndom. Apropå det bör jag nämna min nyinköpta Xbox 360. Japp, jag har blivit konsolgubbe, det är väl någon sorts tidig 40-årskris (snart fyller jag 32, gah!) men åtminstone mer sunt än att ta mc-körkort (även om jag har vänner som inte skulle hålla med på den punkten). Elias tycker konsolen är väldigt kul, särskilt Bilar-demon som fanns med på hårddisken. Han tycker väl också att det är kul att mamma har en lillebror i magen, även om han ibland får för sig att säga knasigheter som "Jag ska hoppa sönder lillebror" och dylikt.

Han har blivit väldigt lillgammal i talet de senaste dagarna - kanske är det broderskapet som får honom att försöka leka vuxen. Han säger så i alla fall - "jag leker vuxen" vilket är bra att använda i retur när han sitter och fipplar med besticken vid matbordet i stället för att äta som VI VUXNA gör. När det är något han tycker är väldigt gott äter han snabbt, effektivt och med hyfsat bordsskick. Glass spiller han, exempelvis, aldrig en enda droppe av. Hm.

En matbordsdialog från den här veckan, värd att spara för eftervärlden:

"Dumma lilla... skrattrumpa!"
"Va?"
"DUMMA LILLA SKRATTRUMPA!"
"Vem sa så?"
"Jag!"
"Till vem då?"
"Till dej! T-A-M-A-T-M-A!"

Och andra saker.
"Jag tänker på bra!" och "Det regnar vattenfall!" samt, för att understryka att det inte alltid är lätt att vara förälder till en verbal snartfyraåring: "Du är en potta, pappa. Jag ska kissa på dej!"

Sedan kan han "Var nöjd med allt som livet ger" utantill nu. Det finns sämre saker att sjunga på.

Om jag nu bara kunde bli av med den jämrans snuvan...