Daddy Fool - en pappablogg

Citatmaskinen

2009-08-20T14:32:00.000-07:00

Marcus (som alltså inte heter David) passerade fyramånadersstrecket härom dagen. Det är lite av en vattendelare i och med att han nu rent hypotetiskt är redo att börja äta puré, men vi avvaktar lite där. Efter en seg inkörningsperiod tar han i alla fall numera flaskan utan problem. Helst vill han sitta i babysittern framför tv:n och studera VH1 på låg volym, vilket medför att han redan i unga år etablerat en kanske inte helt sund relation till Lady Gaga (eller Lady o'gaga, som lilla e kallar henne). När han har ont i magen eller är ledsen av andra orsaker brukar det hjälpa ganska bra att bära ut honom på balkongen, liggande över axeln, och så tittar han en stund på de vinröda blommorna som hänger i amplarna där uppe och glömmer bort att skrika.

Marcus rullar från rygg till mage utan problem, men så snart det är gjort brukar han bestämma sig för att han hellre vill vara på rygg, men den biten har han inte klurat ut än. Annars är det oupphörligt fascinerande att råka se en bit av en inlärningsprocess i realtid. Härom dagen låg han i babygymmet och gjorde något mysko, så jag ropade in till lilla e:

"Schmoo (jag kallar henne så)... har du sett Marcus lyfta på foten och sikta in sig och sparka på kaninerna förut?"
"Nä."
"Ok. Han kan det nu. Det ser väldigt inövat ut."

Ang namnet. Jag trodde verkligen att vi bestämt oss för David. Det var först efter att han kommit ut som lilla e började mucka om saken.

"Men han ser ju inte UT som en David. Han set ut som en Marcus!"
"Jo, visst", medgav jag motvilligt, "men... det kanske går över?"
Det bet inte. Marcus var aldrig särskilt högt på min lista, kanske mest på grund av att det redan finns lite för många med det namnet i perifera delar av mitt liv, så det krävdes ett par veckors diplomatiska förhandlingar innan jag gav med mig.
Idag kan jag inte föreställa mig att han skulle kunna heta något annat än han gör.

***

Storebror är tillbaka på dagis om än sporadiskt; en lika intensiv som snabbt övergående feber-med-magsjuka satte lite stopp för det förra veckoslutet, och nu är farmor och hälsar på och vill krama ut så mycket tid som möjligt med båda bröderna. Bokstavligt talat. Det är ett väldigt kramande.

Elias är världens gulligaste storebror, men kompenserar för detta genom att - när han vill - vara världens värsta lilla obstruktionist. Det leder till en del tjafsande och höjda röster och marsch in på ditt rum ibland, som när han petar i frukosten/lunchen/middagen en timme och man får säga till tre gånger innan varje tugga. Det blir extra enerverande med tanke på allt han KAN, för när han vill är han världens duktigaste och lillgamlaste unge. Och som tur är är varken han eller jag särskilt långsinta av oss. (det blir många superlativer här, men det är ett utslag av kronisk föräldrasjuka. So sue me.)

Ett par citat från de senaste veckorna, när Elias varit på det lillgamla humöret:

(Elias leker spöke, vid middagsbordet, men just den gången hade han faktiskt ätit färdigt...)
"Böh! Vem skrämde jag, pappa?"
"Det var nog Mållgan."
"Nää. Han finns ju inte på riktigt!"
"Gör han inte?"
"Nää! Han finns bara i Alfons fantasi!"

(myser i soffan)
"Jag älskar dig pappa!"
"Vad bra. Det gör jag också!"
"Älskar du dig själv? Hahaha!"

Särskilt det sista antyder att han kommer att växa upp till en språkfascist med besserwissermentalitet och en alldeles egen syn på vad som är humor. Precis som far sin, med andra ord.

Den andra första gången

2009-08-04T14:44:00.000-07:00

Det är drygt fyra månader sedan jag senast skrev något här, och jag har ingen bra förklarin på varför. Jag har varit trött, oinspirerad, utknackad, utskriven, haft fullt upp med att få ihop de rader jag måste få ihop på jobbet för att göra skäl för lönen. När man får sitt andra barn är det inte lika lätt att bortse från den enorma mentala tröttheten som hamnade i skymundan förra gången för att allting - från blöjans innehåll till de plötsliga attackerna av kolikskrik - var obevekligt fascinerande och behövde föras ner på pränt.

Det betyder förstås inte att allt Marcus (han heter så, Marcus Anders Mattias) gör inte är fascinerande - det är det, förstås, det är ju saker man upplevt bara en gång tidigare i livet. Men ändå - det är inte samma sak. Vilket säkert bara är bra för Marcus. Jag minns fortfarande exakt hur första timmen med Elias var - medan lilla e blev ihopsydd efter kejsarsnittet satt jag på en sjukhussäng med den där lilla lilla människan i famnen, hälften jag och hälften kvinnan jag älskar, med sin lilla lilla bröstkorg som rörde sig upp och ner och sitt lilla lilla hjärta som pickade där inne och jag var så lycklig och omtumlad och livrädd och det tog mig tjugo minuter att klä på honom första gången för han såg så skör ut och jag var skräckslagen inför att råka bryta någon av de där små små lederna för att ett finger fastnade i den grå, ribbstickade Snobben-bodyn i storlek 50... eller så.

Det var jag som fick sköta påklädningen den här gången också; Marcus föddes på det "vanliga" viset (och låt mig säga så mycket, att det finns ingenting som känns mindre "vanligt" än att se en barnmorska ta ett fast tag om huvudet som sticker ut..., ja, DÄR.... och sedan vrida det fram och tillbaka och dra med till synes fasansfull kraft för att få ut axlarna), men lilla e hade det tufft nu också och medan läkarna satte ihop henne igen så hade jag fullt upp... först i ilfart med Marcus (som fortfarande hette David då, i alla fall i mitt huvud, men det är en annan historia) till akutrummet bredvid för att suga ut blodet han hade i lungorna (det finns inget som känns "vanligt" med det heller) och när han andades som han skulle tillbaka till förlossningsrummet och en kort stund på lilla e:s bröst innan jag skulle klä på honom också.
Det gick på mycket mer rutin den här gången, även om händerna darrade lite. Dels på grund av det där med blodet i lungorna då (när vi gick tillbaka mot vår sal var blodfläckarna på golvet kvar, de som droppat ner under vår språngmarsch i motsatt riktning tio år, eller kanske tio minuter, tidigare), dels på grund av att jag vid det laget varit vaken i 21 timmar i sträck och jag är faktiskt inte 20-nånting längre, dels för att läkarna under tiden fortfarande höll på att jobba med lilla e och även om hon var bedövad och ganska glad är det lite stressande att se sin livskamrat ligga i en stor blodpöl. Men jag tror jag fixade det på tio minuter den här gången.
Max tolv.

Fortsättning följer...

Far till en fyraåring

2009-03-25T12:28:00.000-07:00

Jag har precis kommit hem från jobbet - lång dag idag - och lilla e och stora ponken ligger och snusar förnöjt i stora sängen. Skönt, hon har haft väldigt svårt att sova på senaste tiden, vilket inte är så konstigt eftersom det bara är två veckor kvar till beräknad förlossning och lillebror både är större än Elias var och pockar mer på uppmärksamhet med sitt ständiga sparkande. Fast han låg i alla fall åt rätt håll, senast vi kollade.

Idag för fyra år och en dag sedan låg vi i en familjesjukhussäng i Danderyd och försökte hämta oss från både pärsen vid förlossningen och det alldeles nya i att vara föräldrar. Inför-känslan är helt annorlunda, även om jag äntligen kommit så mycket i fas med trimestrarna att jag ser till att aldrig ladda ur mobilen (note to self: sätt mobilen på laddning ikväll!)

Igår blev Elias fyra år och hade förvånansvärt lätt att somna kvällen innan, men vaknade gjorde han 07:10 och ropade "HALLÅ! Fyller jag år idag?!" Det var inte en retorisk fråga - han undrade verkligen, vågade väl inte vara riktigt säker på att det verkligen var så. Vi förklarade att så var fallet men att han allt fick gå och lägga sig igen så att vi skulle kunna sjunga för honom.

Sedan lite presenter (en sjörövarbok, ett sjörövarsvärd, ett paraply med Blixten McQueen och lite kläder) och en födelsedagsmuffin till frukost med fyra ljus i (tårtan, och resten av presenterna får han när släkten kommer på söndag), och sedan bar det av till dagis där det vankades glass och sång till maten. Han är på storbarnsavdelningen nu, till slut, och från att ha varit äldst är han plötsligt yngst igen, vilket han verkar tycka är ganska roligt.

Jag hämtade honom och vi tog bussen en extra bit hem. Han flörtade med en tonårstjej (en oändlig rad av alltmer fantasifulla grimaser) hela vägen från Hornsgatan till Eriksdal. Sedan blev det födelsedagsmat han hade fått bestämma själv (nudlar med broccoli, minimajs och fläskfilé) och lite mysande i soffan innan han själv började förklara att han var trött. Då läste jag hans nya, långa födelsedagsbok och han släckte sänglampan och somnade bums med ett leende på läpparna. En rätt odramatisk men rätt harmonisk födelsedag, fast på söndag blir det åka av.

I morse vaknade han betydligt tröttare, för övrigt, och det första han sa var "Är det *gäsp* fortfarande min födelsedag?" Jag förklarade att han skulle vara fyra år i ett helt år nu och han tog det med jämnmod men avkrävde mig ett löfte om att "när jag blir fem år ska jag bjuda hem alla mina kompisar." Vi tar det då.

Inom en månad är det ju en födelsedag till...

Hålla låda

2009-02-04T14:34:00.000-08:00

Väckningen igår, innan jag glömmer bort det:

"E-liii-as? Dags att gå upp..."
"*GÄSP*"
"Är du trött, gubben?"
"Jaa... jag måste nog ta en liten lur till, pappa..."

Var får han allt ifrån? Det intressanta med hans språk nu när ordförrådet är så stort är hur syntaxen utvecklas, språket blir mer vuxet och levande.
När vi hade nattat honom ikväll hörde jag honom ropa något.

"Vad sa du, gubben?"
"Jag sa att du och mamma också ska gå och lägga er!"
"Mm, vi ska, snart."
"Pappa?"
"Ja?"
"Ska du följa med till begravningen i morgon pappa?"
"Mm."
"Mormor sa att hon skulle parkera bilen i garaget."
"Mm."
"Förut så var vi på Alvins dop."
"Mm."

Det är han som sköter snacket nu. Jag tror att han kommer att bli rätt bra på det.

I morse borde vi ha anat oråd när han först klagade på ont i magen och sedan inte drack upp frukostvällingen. Men lilla e tog honom till dagis i alla fall och de hade precis klivit av bussen när han kräkte ner både sig och Hornsgatan. Så de gick hem, lilla e vabbade och sedan dess har han käkat plättar, köttsoppa, och enligt mamma 16 - count' em - fullkornsskorpor. Det är som vanligt med hans magsjukor verkar det, det är nåt som vill ut och sedan är det bra igen. Jag tror makrillen till middag igår var boven i dramat... men jag är ju å andra sidan partisk. :)

Det bästa med pappandet

2009-02-03T15:05:00.000-08:00

Det har väl knappast undgått någon att det inte alltid är så himla lätt att vara förälder till en klurig, extremt viljestark och ganska diabolisk snartfyraåring. Det är ofta man blir tvungen att höja rösten, och det är inte ens kul när det fungerar. Men så finns den andra sidan; som i morse när vi tagit bussen till dagis och jag har lämnat av honom och fått puss på kinden och är på väg att ställa in vagnen i vagnsgaraget.

"HEJDÅÅÅ" ropar han med stor emfas.
"Hej då Elias" ropar jag och vinkar.
"HEJDÅÅ!"
"Hej då."
"HEJDÅÅÅ!" roparan och springer några steg mot mig samtidigt som han vinkar.
"Hej då Elias, stanna där nu gubben!"
"PAPPA!"
"Ja?"
"Jag ÄLSKAR dej pappa!" ropar han glatt så att det skräller i fönsterrutorna.

Det är ett sådant ögonblick som kvittar tusen irritationsmoment; det är det som gör det värt det.

Glöm bort bekymmer, sorger och besvär

2009-02-01T14:08:00.000-08:00

Lilla e går snart in i vecka 30 och det märks att den lilla sparkpluggen som ligger därinne snart vill ut. Maken till kickboxing har jag inte känt sedan jag spelade Mortal Kombat i datorspelens barndom. Apropå det bör jag nämna min nyinköpta Xbox 360. Japp, jag har blivit konsolgubbe, det är väl någon sorts tidig 40-årskris (snart fyller jag 32, gah!) men åtminstone mer sunt än att ta mc-körkort (även om jag har vänner som inte skulle hålla med på den punkten). Elias tycker konsolen är väldigt kul, särskilt Bilar-demon som fanns med på hårddisken. Han tycker väl också att det är kul att mamma har en lillebror i magen, även om han ibland får för sig att säga knasigheter som "Jag ska hoppa sönder lillebror" och dylikt.

Han har blivit väldigt lillgammal i talet de senaste dagarna - kanske är det broderskapet som får honom att försöka leka vuxen. Han säger så i alla fall - "jag leker vuxen" vilket är bra att använda i retur när han sitter och fipplar med besticken vid matbordet i stället för att äta som VI VUXNA gör. När det är något han tycker är väldigt gott äter han snabbt, effektivt och med hyfsat bordsskick. Glass spiller han, exempelvis, aldrig en enda droppe av. Hm.

En matbordsdialog från den här veckan, värd att spara för eftervärlden:

"Dumma lilla... skrattrumpa!"
"Va?"
"DUMMA LILLA SKRATTRUMPA!"
"Vem sa så?"
"Jag!"
"Till vem då?"
"Till dej! T-A-M-A-T-M-A!"

Och andra saker.
"Jag tänker på bra!" och "Det regnar vattenfall!" samt, för att understryka att det inte alltid är lätt att vara förälder till en verbal snartfyraåring: "Du är en potta, pappa. Jag ska kissa på dej!"

Sedan kan han "Var nöjd med allt som livet ger" utantill nu. Det finns sämre saker att sjunga på.

Om jag nu bara kunde bli av med den jämrans snuvan...

Ajö och goddag

2008-12-31T07:15:00.000-08:00

Det är snart dags att skriva bokslut över 2008, med den lugnaste nyårsaftonen sedan jag vet inte när - det blir jag, lilla e, Elias, en läcker fläskfilégryta vi ska slänga ihop tillsammans och en champagneflaska jag lär bli tvungen att dricka ur nästan alldeles själv. Eller så sparar vi den till våren.

Det har inte blivit så mycket bloggande och jag vet inte riktigt varför. Det kan ha att göra med att Elias har kommit in i den RIKTIGA trotsåldern nu, allt som varit tidigare har bara varit weltschmerz. Och när man är helt utmattad efter en dust med lilla herr tvärsemot är det svårt att komma ihåg allt det roliga som händer däremellan. (Jag VILL INTE gå hem! Bra, då går vi inte hem. Nej, jag VILL gå hem! Bra, då går vi hem. JAG VILL INTE GÅ HEM! Vad vill du göra då? INGENTING!!! etc, repeat to fade) Efter en halvtimme/en timme brukar han ge upp och vara världens gulligaste ponk igen, vi kommer överens om att det är mycket roligare både för honom och för oss om vi är kompisar och sedan blir det samma visa igen några timmar/någon dag senare. Det här är ingenting vi är ensamma om, men det gör det inte roligare.

Julklapparna är öppnade och undanstädade, Elias for en sväng till fammo och faffa i mellandagarna och fick åka skidor på riktig snö ("det var halkigt") och har blivit stor på många sätt, och det märks i detaljerna så till vida att han numera till exempel kan spela Mamma Mu på datorn utan hjälp och bygga världens längsta legotåg blixtsnabbt.

2008 har varit ett dramatiskt år ute i världen, själv har jag blivit lite tjockare och lite fattigare (mina fonder har klarat sig bättre än genomsnittet men sedan var det det där med restskatten också), lite varmare i kläderna på jobbet, lite äldre och morgontröttare men föralldel också rökfri. Jag sitter nu med en portionspris tjejsnus under läppen, vilket är vidrigt på ett positivt sätt - det är ingen risk att jag någonsin kommer att fastna på samma sätt som med tobaken. Snus är verkligen inte gott. Precis efter jul fick vio ett dödsbud också, inte direkt oväntat men det blir inte mindre tråkigt för det.

För många är 2009 ett år där krisen står i första rummet, men även om jag vet att journalistbranschen inte är den mest stabila där ute är det andra saker som dominerar när jag tänker på det kommande året. Att det nu bara är drygt tre månader kvar tills Elias blir storebror och jag blir tvåbarnspappa (yikes, jag som knappt klarar av att resonera med en i taget) är förstås den stora grejen. Jag har lite överbliven semester att ta ut tillsammans med pappadagarna och det tänker jag verkligen utnyttja. Det blir en lång, förhoppningsvis varm sommar.

Elias blir fyra år och har redan börjat ladda för att åka "läskiga tåget upp och ner" på Grönan. Det är svårt att tänka sig annat än att det blir en av årets höjdpunkter det också.

Mina nyårslöften blir att gå ner sju kilo lagom till Midnattsloppet, att ta bättre hand om mina fötter och att alltid och undantagslöst sträva efter att bli en bättre pappa. Möjligen att skriva den där sabla romanen också, mellan blöjbytena.

Nu ska jag gå och mysa med min familj.

Barn på nytt

2008-11-02T11:46:00.000-08:00

Då var det dags att offentliggöra att Elias ska bli storebror. Planerad nedkomst är någon gång i april - om ett par veckor ska vi på ultraljud och förhoppningsvis få ett mer exakt datum - vi har tagit både NUP-test, blodprov och fostervattensprov (det sista var på grund av lite oklarheter i de två första) och allt ser finemang ut. Men det var ett par tuffa veckor av väntan, för även om en "kraftigt förhöjd risk" i sammanhanget är ungefär som ett lotteri med 63 vinster och en nit, så är det inte vinstlotterna ma tänker på.

Fast nu är det bra.

För att vi skulle kunna förbereda Elias ordentligt tog vi reda på könet den här gången. Det blir en pojke till! Och även om det hade varit kul med en dotter också, så känns det enkelt och bra. Elias är jättetaggad inför att bli storebror.

"Vad ska din bror heta?" frågar vi, och han svarar helt logiskt "Va" (för det är ju, ret grammatiskt, precis det vi påstår om man tolkar det på det viset) innan han korrigerar sig... förlåt, korrigerar oss och säger "Nä, det var inget bra namn." Vi har ingen aning om vad han ska heta - just nu heter han bara "bubblan" - men det känns skönt att bara ha hälften så många alternativ som förra gången. Det blir förmodligen något tidlöst i alla fall, vilket numera inte utesluter någonting.

I varje blogginlägg framöver kommer jag att lista några namn det INTE blir. Den här gången stryker vi Hugold, Rumford, Ebeneser och Kevin från listan. Kommentar överflödig.

Fammo och faffa är här och Idag var vi och hälsade på en släkting som tyvärr är mycket sjuk, men som vi i alla fall tror blev glad över besöket. Sedan åkte vi vidare och hälsade på en tre månader gammal liten framtida tjejkompis till Elias och Bubblan. Elias tycker att det är kul med bebisar men mot slutet var han lite retlig och fnös "DUMMA bebisarna. Jag ska INTE ta med någon hem."
Så där, i fullständiga grammatiska meningar, talar han nuförtiden, med en oefterhärmlig touch av kreativt crazy barnhjärna. Under sjukbesöket lyckades han lätta upp stämningen genom att räkna på fingrarna till fem, sedan till tio, och eftersom han numera räknar till 17 utan problem så frågade vi honom vad som kommer härnäst.
"Men jag har ju INGA FINGRAR KVAR!" sadehan och himlade med ögonen onnan han tittade på den streckförsedda landstingsklockan och påpekade att "Den där klockan har bara ettor på sig. Vad är klockan?"

Columbi ägg

2008-09-07T14:42:00.000-07:00

Elias, efter att två dagar i följd ha klämt ur sig bajset (försökte hitta förskönande omskrivningar - men, let's face it, det är bajs det handlar om) i toaletten istället för i blöjan:

"Det var väl ingen konst!" (vilket i och för sig är vad jag försökt förklara för honom i ett drygt år)

Elias i eftermiddags, efter att ha insisterat på att åka hiss själv, när vi möttes en trappa ovanför där vi skildes åt:

"Det var väl ingen konst!"

Som catchphrase betraktat finns det sämre.

Ingen rök...

2008-09-01T14:03:00.000-07:00

Jag har nu varit helt rökfri i 19 och trekvarts dygn, vilket jag förväntar enorma mängder beröm för trots att ingen någonsin läser här. Det hemliga vapnet, förutom min omvittnat enorma viljestyrka (moahaha) är Catch portion med lakritssmak. Det är fullkomligt vidrigt, vilket gör att jag inte kan förmå mig att ta mer än 2-3 prillor per dag till skillnad från rökning, som jag tycker om, nej, älskar. Jag tycker till och med om lukten av gammal inpyrd rök som man kunde känna på krogen förr i världen; jag har alltid förknippat den med fest och glam och gamman, ända sedan barndomen. Den sötaste tjejen i kvarteret när jag gick på lågstadiet hade dessutom föräldrar som rökte som borstbindare, inom- som utomhus, varför hon alltid gick omkring med en aura av tobaksarom runt sig. Jag förstördes redan då.

Men allt det där tillhör det förflutna, och suget har så sakteliga börjat ersättas av ett vemod - i ställe för att tänka nu skulle det vara j***igt gott med en cigg tänker jag nu skulle det ha varit j***igt gott med en cigg och den skillnaden är faktiskt större än man kan tro.

Elciggen då? undrar du kanske. Nja, på längre sikt behövde jag nåt ännu mer avtändande, skulle det visa sig. Enter the snus.

Det här gör jag givetvis för Elias skull, och vad är tacken? Han är jättetrotsig och har dessutom av pin ondska smittat mig med någon sorts dagisbacill som gör mig snorig och tung i både huvudet och själen. Måste vara allt det där illpojet han får lära sig av Emil i Lönneberga. ("Jag e Emils pappa - EEEEEEMILLL FÖGYMMADE ONGE - nu ska du skrika pappa - vill åka häst å vagn till Lönneberga pappa - var e Katthult?")

Dessutom är jag lite tjock för ögonblicket, men jag jobbar på det. Gymkortet är förlängt, i alla fall, och den här gången behöver jag inte låta det stå och ticka pengar i tre månader innan jag kommer mig för att köpa skor. Lustigt att Svenska Dagbladet har en artikelserie om prokastrinering just nu (jag skulle länka till den, men då kanske jag skulle råka få några läsare av misstag, det är illa nog med de barbariska horderna av M3-läsare som kommer att strömma till på grund av länken ovan, tack för det j***a Twingly...). Ska bli spännande.

Dialoger en vanlig augustieftermiddag

2008-08-26T12:24:00.000-07:00

På vägen från dagis till Ringens Köpcentrum:

"Där stod jag och tittade när pappa sprang!"
"Ja, det är riktigt. Tyckte du att jag var duktig på att springa?"
"Det var ingen konst!"
"Hörru..."

"Där åkte jag upp bussen till mammas jobb!"
"Ja, det gjorde du."
"Ska vi gå till mammas jobb?"
"Nä, inte idag, mamma har nog jättemycket att göra."
"Mamma kommer inte hem."
"Joo då, ikväll kommer hon. Sent ikväll när du har gått och lagt dig."
"Nää."
"Joo."
"Nää. Mamma kommer inte. Gråt pappa, gråt!"
"Hörru..."

"Där gick jag på bussen till Sickla!"
"Japp. Tänk att du minns det."
"Där åkte jag ruschekana!"
"Ja, och studsade studsmatta och lekte med bollarna."
"Mmm. Vill ha glass."
"Nä, det är inte glassdag.
"Men de e fredag idag, då vill jag ha glass."
"Det är tisdag."
"Va kommer efter tisdag?"
"Efter tisdag kommer onsdag."
"Va kommer efter onsdag?"
"Efter onsdag kommer torsdag."
"Va kommer efter torsdag?"
"DÅ kommer fredag."
"Va kommer efter fredag?"
"Lördag."
"Då får man godis. Va kommer efter lördag?"
"Söndag."
"Va kommer efter söndag?"
"Måndag."
"Va kommer efter måndag?"
"Då är det tisdag igen."
"Mm... vill ha glass."
"Hörru..."

Sommaren i korthet

2008-08-18T14:34:00.000-07:00

...för nu är den banne mig över. Både jag och lilla e är åter på jobbet, Elias är åter på dagis och vädret är åter som det brukar; ostadigt, huttrigt och måttligt underhållande. Hög tid alltså att tillbringa de sena kvällarna framför datorn igen.

* Största händelseutvecklingen är att Elias äntligen har tagit det stora steget mot att bli stor pojke, för nu går han i kalsonger. Det är inte fritt från missöden, men han verkar (oftast) vilja göra så bra ifrån sig som möjligt på så rätt ställe som möjligt. Bajsandet är i och för sig ett eget kapitel, när han blir nödig så kräver han att få en blöja och sedan går han in i sitt rum, för tydligen är det en mer inbjudande miljö att bajsa i än toaletten. Men några gånger har även nummer två hamnat på rätt ställe, och det är ett stort steg framåt mot att ha blöja jämt.

* Pratar gör han flytande och obehindrat. Vad vill ni att han ska säga? Han säger det. Detta är förvisso förenat med en del risker, som när farmor mot bättre vetande undslapp sig uttrycket "mediakåt". Givetvis var det den sista halvan av ordet grabben hakade upp sig på. Sjunger gör han också, i hyfsat tonläge. Han räknar utan större svårighet till femtio och kan både sitt namn och sin adress.

* Pappa och mamma har slutat röka. Eller, håll tummarna, men just nu har vi det i alla fall. Det är tufft, men vi lever. För enkelhetens skull har vi dragit ner lite på den sociala interaktionen oss emellan - enkelt uttryckt sitter jag just nu i ett hörn av lägenheten (och bloggar eller lirar en allt mer intrikat omgång av Civilization 4) och lilla e sitter i ett annat hörn av lägenheten (och tittar på tv). Men vi älskar varandra ändå. :)

* I sommar har vi varit i Fagersta, på Skansen, på syrianskt-ortodoxt bröllop (grattis Rabi!), på Långholmen, i Tanto och mest av allt i lekparken. Det hände faktiskt till slut en liten olycka med allt hans dödsföraktande klättrande i "det stora slottet i Noshörningslandet" (det är så han kallar klätterställningen, tacka Babar för det) och han trillade ner från lite väl hög höjd, slog i bakhuvudet och bet sig i tungan, men förutom att han hade lite svårt att äta ett par dagar klarade han det utan men, utöver en viss harighet (som jag föredrar att kalla "sunt förnuft"!)

* I Fagersta gjorde jag ett arkeologiskt fynd längst in i husets avlägsnaste garderob - nämligen alla mina gamla Astrid Lindgren-böcker. Nu vill han höra Emil varje kväll och jag går honom till mötes. Emil var aldrig min favorit när jag var liten - jag var ju en så snäll och välartad gosse eller hur det nu var - men som vuxen tror jag att det är min nya Lindgren-favorit. Nu har jag ju förvisso de andra kvar att läsa för honom... och det ser jag fram emot. Bara att läsa ett nytt stycke varje kväll i stället för samma bok om och om och om och om igen... ja, det är livskvalitet. Även om det är svårt att härma småländska.

* Bäst i övrigt i sommar: Vår nya fina hemmabioanläggning. Helt plötsligt är det till och med kul att titta på "Bilar"-dvd:n för 4711:e gången.

* Sämst i övrigt i sommar: Slutskattebeskedet. Men det ordnar upp sig.

* Jag lovar verkligen att blogga mer i höst.

Småbråk och skyfall

2008-06-30T13:17:00.000-07:00

Då har man semester, och naturligtvis spolierades min första dag i solen en aning av att det värsta skyfallet i mannaminne drog in över Stockholm (det var visst en tromb i Nacka också). Som tur var hade jag att göra en del inne också; har tvättat två maskiner, sorterat papper och slängt skräp. Det är också en sorts semester.
Fast det ska visst vända i morgon. Jag tror det när jag ser det.

Elias är på dagis även den här veckan och när han kom hem idag var han ganska rejält trött. Vi tog ut honom en sväng (det hade klarnat upp, till slut) för att han skulle få leka av sig det sista och han for upp i sin nya favoritklätterställning men råkade i lite bråk med en mycket större kille när han skulle åka ner i röret. Killen stod i vägen så Elias ropade åt honom FLYTTA PÅ DEJ och det tyckte killen var roligt. Då sa Elias JAG SKA ÅKA DÄR och killen sa "Men du kan putta på mej" och då blev Elias riktigt gramse och skrek STICK IFRÅN! STICK IFRÅN! (var han nu har lärt sig det) och killen började sjunga nåt i stil med "Stick ifrån, hallonspån", jag minns inte exakt. Till saken hör att jag och lilla e inte såg något av det, vi hörde alltihop utspelas genom plåtrörsrutschkanan. Sedan kom de ner, först den store killen och sedan Elias, och då var de vänner igen. Sedan visade det sig att Elias nu lärt sig att det är rätt kul att springa ner genom röret också; tills man ramlar och slår sig. De lite större kidsen klättrar som små chimpanser på det där tornet. Det ska bli skönt när Elias börjar leka på egen hand och jag slipper få hjärtat i halsgropen hela tiden, för det finns saker här i livet som en lite överbeskyddande far inte vill veta.

Han är ganska bråkig just nu. Det är mycket "Försvinn!", "Vill inte vara med dig!", "Dumma mammor å dumma pappor!" när han inte får exakt som han vill. Sätter vi gränser är hans ryggmärgsreflex att slåss och då får han en utskällning så att öronen glöder. Han ska inte slåss. Så enkelt är det.
Problemet är att hitta verktygen för att nå kortaste möjliga vägen till kapitulation. För den kommer förr eller senare. Han ger upp, säger förlåt och klappar mamma eller pappe på handen eller kinden eller borrar in huvudet i halsgropen på en och då smälter man igen. Det är bara att hoppas att han lär sig att det, åtminstone för föräldrar, alltid fungerar bättre med att smöra lite.

För då är han ju så söt. Eller när han säger "Ååååh, lilla gos" och mofsar in sig hos mamma eller när han sjunger Blinka lilla stjärna och, faktiskt, håller ton. Det värmer ett gammalt karaokehjärta.

Plimpar och blobbar

2008-06-24T14:44:00.000-07:00

Vi är hemma igen och Elias följde sin vana att bli sjuk över en storhelg; på midsommarafton hade han 39 graders feber och toppade på söndan med att tangera 40-strecket. Nu är han äntligen feberfri, och i morgon blir det dagis igen.

Själv gör jag sista veckan innan semestern, som vanligt är det skicktider och kaos, men efter knappt ett och ett halvt år på magasin börjar jag känna mig varm i kläderna. Ändå lär det bli nattsittning i morgon.

Flygresan till Frankfurt, som vi hade nojat så inför, blev hur enkel som helst. Elias tittade ut genom fönstret i 20 minuter, slocknade, sov en dryg timme, tittade genom fönstret i 20 minuter till och sedan var vi framme. Han tillbringade tre dagar med Alvin, fyra månader, och även om han envist hävdade att han inte ville han någon bror tog han verkligen på sig storebrorsrollen. Tyst Alvin, vi ÄTER, och Skrik inte Alvin, då får du hjälp! (?!) är två moderna klassiker.

Husen var höga, vädret suveränt, och i en cab på Autobahn började pappa förstå själva vitsen med att ha bil. När vi letade parkeringsplats i centrala Frankfurt gick det över för en stund, men sedan skulle vi ju tillbaka också.

Han är så bekväm i sig själv (jag heter Elias. Jag är tre år, då får jag paket, pappa håll min hand) och med språket nu att han experimenterar med ord som om han vore en minimal och mycket sötare Arne Hegerfors. Byggare Bob blir Klyggare Klob (halvkul), Blyggare Blob (kul) eller Snyggare Snob (skitkul) och med hjälp av detta och våra reaktioner lär han sig förhoppningsvis på sikt även humorns innersta väsen. Det är inte att byta ut bokstäverna som är grejen, utan vad resultatet blir. Samt att inte ens Fawlty Towers är lika kkul den 100:e gången (hoppas han lär sig det snart ;)).

Sedan har han ett helt litet förråd av låtsasord som förgyller vardagen. Härom veckan pekade han på en kvist på matbordet och förkunnade Det här är en plimp. Som man kan hunna med. Och symma med.. "Som man kan symma med?" frågade jag. Näää. Inte symma. Bara moxa, lite. SÅ e det. DET gör man. sade han och såg på mig som om jag var världens mest oförstående stabbe.
Sedan lärde han mig att oliven har ett hål i mitten för att det ska sitta en kärna där så att man kan spotta ut den. SÅ är det. Det gör man.
Bra, då vet pappa det. Slipper svälja en olivkärna i onödan.

Ah, jag känner mig väldigt skrivsugen ikväll. Det är en sådan där natt när man startar romaner, kommer 25 sidor och sedan inser att man inte vet vad som ska hända därnäst och egentligen inte vill veta, heller.
Hoppas det håller i sig under semestern.
Bäst att sätta punkt så länge.

Ut och flyga

2008-06-06T01:29:00.000-07:00

Om ett par timmar sätter vi oss på ett plan till Frankfurt med Elias. Hans första flygresa, och just nu är han både taggad och förväntansfull. Bara att hoppas att örvärken inte blir för jobbig. Det är 2 1/2 timmes flygtid och vi har laddat upp med Bamse och Benny och pussel och ritbok och kritor och jag önskar verkligen att jag hade haft en bärbar mediaspelare.

Det börjar bli lönlöst att lista nya ord och uttryck, han är för snabb och fullkomligt obegränsad. om det inte var för det där med blöjorna (som han fortfarande går i) skulle han vara hur stor som helst.

En pärla dock som jag vill minnas även om 20 år: "Jag blir så arg på nej". Man fattar precis vad han menade.

Det finns en hög och ärligt talat lite scary klätterställning i Rosenlundsparken som jag har sagt att han inte får vara i förrän han kan klättra upp där själv. Igår klättrade han upp där själv. Och så blev världen återigen lite större och farligare. Men på ett bra sätt.

Och cykeln går bra

2008-04-22T23:45:00.000-07:00

Ah, det är vår, och hög tid att ta tag i det här med bloggandet. Jag ska inte påstå att jag är pigg, men en lunch på uteservering i gott sällskap och med jackan hängande på stolen, följt av en glass på en solgassande parkbänk kan ruska vem som helst ur vårtröttheten.

Det har hänt rätt lite sedan sist men ändå ganska mycket. Elias språk har börjat kryddas med tempusformer och prepositioner och rätt pronomen på rätt ställe (ett konkret exempel: NU SKA DU GÅ Å HÄMTA PIZZA PAPPA *host*) vilket gör det till en fröjd att argumentera med honom. I stället för att inte bry sig när man säger nåt han inte förstår säger han "Vadå?"

Det enda han inte kan säga - eller han kan, men vill inte - är HJÄLP viket vi i och för sig inte tycker att han ska behöva säga för ofta, men om han behöver akut assistans någon gång är det bra om han inte ropar på LEIP. Leip kan inte komma.

Den andra stora grejen är hans nya fritidsintresse; cyklingen. Det var så sent som i helgen han lärde sig att det är mycket roligare att trampa själv än att någon förälder puttar på, och nu går det knappt att få stopp på honom.

Potträningen däremot, skiter sig i allmänhet så till vida att det inte skits alls där. Man kan inte få allt, ju.

Förra veckan gick jag omkring med en rejäl blåtira, vilket ledde till ett antal gliringar på jobbet. Då jag inte varit i slagsmål sedan jag var 13 var det lite jobbigt, särskilt som jag inte kunde ge någon riktigt tillfredsställande förklaring. Det mest troliga förloppet är dock att Elias - som sov mellan oss i sängen natten innan - har gett mig ett tjuvnyp i sömnen, varpå både han och jag glatt sovit vidare. Det gjorde inte ens ont; jag gick upp i godan ro, borstade tänderna utan att se mig i spegeln ordentligt, och det var inte förrän lilla e klev upp och frågade vad i hela friden jag gjort med ögat som jag upptäckte den...
Elias har dessutom ett - om än inte helt logiskt - motiv, det är möjligt att han sedan länge ruvat på hämnd för blåtiran han tillfogades av en lampa i sin ungdoms dagar. Eftersom lampan var en liten del i de 3/4 av vårt lösöre som vi slängde i flytten var han tvungen att utföra hämnden på någon annan - sin far; den dumme jäkeln som a) införskaffade lampan way back i tonåren, samt b) tyckte att det var en bra idé att ha den på hallbyrån med sladden hängande.

Eller så drömde han något och viftade till.
Jobbet går bra annars, men är i vanlig ordning lite jäktigt just nu. Den här gången är det bara "vanlig" tidsbrist, i alla fall. Lilla e har inte blivit utkallad i strejk än.

De där månaderna med dubbel lön härom året gjorde mig till höginkomsttagare som beskattades som två medelinkomsttagare, vilket inte är samma sak. Det stod egentligen klart för mig redan innan, men blev smärtsamt påtagligt när jag öppnade deklarationen. 20 000 spänn i restskatt. Tjoflöjt. Det var det vitrinskåpet och den hallbelysningen och den stereoanläggningen och den extra utlandsresan (Frankfurt ska vi till i juni, oavsett vilket), det.
Hade det fortfarande varit socialdemokratisk regering hade jag fått betala tio papp till.

Idag har jag varit på årsmöte i bostadsrättsföreningen, och lyckades undgå att råka hamna i någon styrelse. Jag har lite issues med föreningsdemokrati, som verkar vara en intrikat blandning av total fascism och total anarki. Å ena sidan kan det vid omröstningen om dagordningens godkännande tillbringas tio minuter av diskussion mellan gradvis allt mer upprörda parter om huruvida punkt 16 (val av ordförande och ordinarie styrelseledamöter) bör delas upp i punkt 16.1 och punkt 16.2. Å andra sidan kan den som redogör för valberedningens arbete presentera suppleanter eller revisor eller andra ovidkommande poster med ett "Och så var det Åke... förlåt, Tommy menar jag. Jaha, och dig vet jag ingenting om... men det blir nog bra... kan vi godkänna förslaget?" varpå hela den utmattade massan i den syrefattiga lokalen brister ut i ett JAAAAA som är ungefär lika förlösande som när Poppen Björklund tog straffen mot Helsingborg i torsdags.

(Jag var på Bajen i torsdags. På VIP-läktaren, till och med. Mitt hjärta klarar inte många fler sådana matcher)

Jag tror att en kille blev invald i valberedningen av misstag, när han reste sig upp vid fel tillfälle. Han såg väldigt överraskad ut. Undrar om det löste sig.
Fast ombildningskonsulten verkade seriös. Men det lär bli många dineros det handlar om, rabatt eller inte.

Far till en treåring

2008-03-30T14:46:00.000-07:00

Han stormade in i vårt sovrum den morgonen, hälsade oss med ett käckt Mamma å pappa gå UPP nu och började slita och dra inågons utstickande fot. Sedan såg han paketen som vi slagit in kvällen innan men inte gömt undan, och då tog det förstås hus i helsike. Paket. Paket. Det är Elias paket. Jag får paket. Vill ha alla paket. Alla paket nu. var kontentan av vad han sade den morgonen, och när han fick ett par paket var det förstås inte nog det heller.

Han har fattat det där nu.

Skörden blev en trehjuling, böcker, filmer, kläder, grävmaskin, en mini-Bamsen och *host* en Hammarbytröja med Rami Shaabans autograf som han inte kommer att kunna ha på tio år, men som han kanske kan ha på väggen tills dess?
Eller så får han väl bränna upp den om han blir AIK:are. Det är hans tröja. Skratta ni, den har till och med Unicef-tryck. Så det så.

***

Annars har det återigen gått en månad sedan jag masade ihop ett blogginlägg sist; det känns som att varje gång jag sätter mig ner för att skriva något välfunnet om hans senaste små framsteg så händer det nåt nytt som jag borde skriva om i stället och så... tja.

Men jag jobbar på det.

Citat

2008-02-13T23:47:00.000-08:00

Elias har blivit kallad till treårskontroll den 31 mars och lilla e och jag satte oss för att fylla i frågeformulären om hans prat- lek- och matvanor ikväll. Med tanke på att vi kryssade ja på allt utom Känner du någon oro över ditt barns utveckling? så känns det ganska fint. Han tittar lite för mycket på tv, förstås, men å andra sidan var frågan hur mycket han sitter still och tittar på tv, vilket är en helt annan grej.

Hans favoritböcker är han numera så hemtam med att han kan recitera långa stycken när andan faller på. säj-ette-mej-ja-e-en-ko-kor-klättra-ente-trä-å-bygge-ente-kojo-sägdetNUU! är rekordet hittills, och boken i fråga är denna.
Han brås på far sin.

En annan favorit är Bajsboken och även om det vore synd att säga att potträningen går stormsteg framåt har hans intresse för bajs nått nya höjder. Han kan dra långa stycken ur den ockå, och ikväll när han satt på pottan, med boken redan stängd konstaterade han att flugor gillar att äta bajs.
"Mm, men man ska inte äta bajs.", sade jag, bara för att understryka vikten av att män är män och flugor är flugor.
"Näe."
"Det är äckeläckel", sade jag.
"Inte äta bajs..." sade Elias, lade huvudet på sned och tittade upp på mig med sim mest djävulusiska tvåochelvatolftedelsåringsblick och fortsatte: "...bara slicka lite." Följt av ett flin som Zlatan inte skulle ha skämts för på den tiden han var charmig.
Vad han nu fick det ifrån. Jag höll i alla fall på att skratta ihjäl mig.

En stund senare var det nattning (med Mamma Mu bygger koja och alla attiraljerna på plats) och vi ställde den inte helt irrelevanta frågan varför han just då höll på att pula in Bamsens (Bamsen hänger med, än!) svans i sin ena näsborre. Han tittade buttert på oss och direktciterade ur boken.

Finns mer än ett sätt göra rätt.

Ny skrattattack.
Det händer grejer.

Rödöga

2008-01-31T23:02:00.000-08:00

När lilla e tog Elias till dagis i morse fick de vända i dörren. Det röda ögat som vi lagt märke till på morgonen och trodde kanske var en rest av gårdagens fotbollsskada (han spreng in i mitt knä, men var glad ändå), identifierades med en enda blick av fröken som en ögoninflammation som redan däckat två av hans avdelningskompisar.

Så de gick till doktorn i stället och fick det bekräftat. Elias var glad ändå och fick ett bokmärke som han rev sönder, fast det var inte illa ment.

När jag kom hem - rödögd, men av helt andra skäl - från jobbet hade han sovt middag och blev fruktansvärt sur när vi väckte honom. Elias utbrott har blivit allt mer sällsynta de senaste månaderna, på den nivån att jag inte kan komma ihåg när han senast hade ett, men vaknar han på fel sidaq så gör han. Och så kanske han hade ont också. Så vi daltade med honom och förklarade mitt under skrikattackerna att när man är sjuk gäller inte lördagsgodisregeln.

Man tror inte att han snappar upp så mycket när han skriker och gråter okontrollerat, men när vi bytte blöja inför maten tittade han på mig och sprack upp i ett jätteleende, varpå han förklarade "När man är suuk, DÅ får man godis!"
Fast först var det mat, i form av kycklinggryta och ris. Elias ville bara ha ris till en början, som vanligt, och när vi försökte truga i honom kött och grönsaker blev han gnällig och sa "Ta BORT den!" och pekade på en gul grönsaksbit på gaffeln. "Men Elias, det där är paprika", sa lilla e. "Jaha. DET är gott!" sa Elias och slukade den. Sedan gick det väl helt okej med maten, för att inte tala om godiset. Ungefär som vanligt, alltså.

Pottandet går så sakteliga framåt, vi lyckas inte varje dag, men de tre guldstjärnorna han hade samlat ihop genom pottkissande fram till för två veckor sedan har nu fått sällskap av fem till. Dessutom älskar han Bajsboken och att berätta "Där är bajs på mattan, måste torka det" (bara i boken, tack och lov) eller "Det där är toalettpapper", med perfekt uttal. Han har börjat fastna ibland när han ska säga saker som börjar på S. Det känns lite som om han anstränger sig så mycket för att säga rätt att det blir fel. När han inte tänker efter går det oftast som en dans.

Pappa har en sådan där lite speciell vecka på jobbet och jag hoppas verkligen att jag inte blir smittad. Att inte kunna se när det är dags för slutkorr vore, för att uttrycka det milt, inte optimalt.

Julegranen kastas ut, ut, ut

2008-01-12T23:35:00.000-08:00

Idag har jag sågat av alla grenar på vår svindyra kungsgran och burit ner den i grovsoprummet. Den var inte ensam där. Därmed är det väl dags att göra bokslut över julen, och, ja, den blev lyckad i alla avseenden utom det ekonomiska. Och att mobbo Jocke låg hemma och sjuk både på julafton och på lilla e:s födelsedag, men tog igen det på nyårsafton som vi också firade här.
Från vår balkong har vi bara koll på b-uppsättningen fyrverkerier, de som skjuts ut från södra Söder och söder om Söder, men

Minnesanteckning: Mindre julmat nästa år.

Pappa har börjat gå på gym också, vilket kanske kan anses en smula nyårspatetiskt, men till mitt försvar (?) vill jag säga att jag skaffade kortet redan i augusti, och sedan har det legat i min plånbok och bränt pengar snarare än fläsk. Fast nu har jag hunnit gå fem-sex pass och både min gluteus maximus och mina pectoralis major (minor, i mitt fall) känns rejält rådbråkade. Precis som det ska vara, alltså. Jag funderade på att skriva något om att ambitionen var att göra min gluteus maximus till en minimus, men kom sedan fram till att det lät... fel. (du behöver viss kunskap om latin och alldeles för snuskig fantasi för att förstå den där).

Målsättningen är minus två kilo till min födelsedag och ytterligare fyra till midsommar och där återstoden dessutom är lite mer muskulös än tidigare. Det ska väl inte vara omöjligt?

Elias jul blev väl lovande. Faffas tomtemaskering var inte mycket att hänga i granen, Elias reagerade glatt på den skäggiga figur i faffas skjorta och tomteslips som trädde in i vardagsrummet, och ryckte honom sedan i skägget, lika glatt hojtande "FAFFA TA AAAV DET!". Sedan yttrade han förnumstigt "TOMTEN KOMMER MED FAFFA" och ja, så var det med det. Han fick vara lite tomtenisse också och klarade det bra till en början innan det blev någon slags information overload och han började öppna alla paket själv. Men han var så duktig man rimligtvis kan begära av en tvååtrekvartsåring.

Nyåret var nog ännu mer i hans stil egentligen. Han fixade tolvslaget och jag vet inte hur många gånger han ropade "PANG SÄGER DET!". Vid ettsnåret hade han äntligen somnat när någon fick den briljanta iden att vi champagnefulla stora barn skulle lira Trivial Pursuit. Nu hatar alla mig...

Några nya ord är helt meningslösa att lista, numera säger han precis vad som helst och ofta med komisk effekt. Det mesta går snabbt framåt, utom pott-träningen. Den är helt hopplös.

Gran och grafitti

2007-12-23T23:46:00.000-08:00

Medan vi varit borta har det förstås hänt en del grejer. Elias språk har gått in i overdrive, bara den senaste veckan har han - inte gradvis, utan explosivt - gått från att säga enstaka ord till att konversera. Några av de värsta tvååringslaterna har han också lagt av med; när han busar nu är det medvetet och inte för att han inte har något vettigare för sig. Han testar gränser, men när han har gått över gränsen är det stopp.

Vilket gör saker och ting lättare, men inte nödvändigtvis okomplicerade.

Det är, när jag skriver detta, 32 minuter tills 23 december blir 24 december, och för Elias är nog det här den första riktiga julen. Där "jul" inte bara är ett ord där han inte ens kan bokstäverna (det kunde han inte förra året, det kan han nu) och ett abstrakt begrepp, utan en tid när det är kallt ute, när man får saffransbulle till frukost och alla nära och kära samlas för att ge honom gåvor (vi andra kanske får något, men det är han som är i centrum).

I år är också den första julen vi tillbringar i NYA HEMMA och är centrum för hela grejen. Vi är de som bor störst nu (om man bortser från fammo och faffa, men det är 17 mil till Fagersta) så det är precis som det ska vara. Vi har köpt vårt livs första egna julgran till ett huitlöst pris (lilla e krävde en kungsgran, då blev det en kungsgran; jag är rödgranskille men det spelar ingen roll i sammanhanget) och klädde den ikväll, medan Elias vägrade sova och satt i soffan och tittade på Bilar för 532:a gången.
Jag sågade en ny snittyta på foten först, och efter att ha arbetat med det projektet i 35 minuter på en kall balkong, tappat all känsel i fingrarna och svurit så varenda granne lär ha hört det vet jag redan vad som ska stå högst på nästa års önskelista: ny såg. Jag tar gärna emot den dagen innan.

Det är dyrt med jul, när man börjar från scratch. Allt granpynt har vi köpt den senaste veckan, inklusive spiran i toppen (jag är stjärngosse till uppväxten, men lilla e... ja, ni fattar) och om jag berättade vad adventsljusstakarna kostade skulle ni får tokspel. Men de passade in i vardagsrummet, och hur många kan säga det om sina adventsljusstakar? Va? Va? (jepp, det var lilla e som valde dem, och till hennes försvar ska sägas att det var hon som betalade dem. Och pyntet.)

Nu är det snart dags. Det har inte varit så stressigt som man hade kunnat frukta, jag har till skillnad från i fjol hunnit köpa allt OCH slå in alla paket långt innan tolvslaget (jag är fortfarande4 sämst i världen på att slå in paket, men det hör inte hit).

Det enda som egentligen höjt min stressnivå ikväll var Elias lilla mellanhavande med sina färgkritor. Jag lämnade honom obevakad i en (1) minut medan jag, ironiskt nog, höll på att sätta upp ett konstverk han skapat på dagis, och när jag tittade igen hade han klottrat EN HEL VÄGG full med, tja, klotter. Jag kunde identifiera några ö:n (hans nya favoritbokstav, såvida man inte bygger lego, då föredrar han L) och nåt som med lite god vilja skulle kunna tolkas som ett litet a, men min goda vilja var ganska begränsad just då. Efter att ha gett honom en redig utskällning ringde jag mina föräldrar för att höra om de visste vad som tar bort vaxkrita på väggfärg (minnesanteckning till i morgon: Cilic Bang gör det, tydligen, frågan är om färgen blir kvar eller om det fräter igenom till garderoben; nå, det är ingen bärande vägg) och de skrattade godmodigt (tacka fan för det, det är inte deras vägg!) och avkrävde ett löfte att inte göra rent konstverket förrän de hade sett det i morgon.

Sedan tröttnade jag på att vara arg och började kittla Elias i stället. Det gillade han, så nu är vi vänner igen...
...men jag börjar ångra att jag köpte vattenfärg i julklapp.

Därför är det så ont om q

2007-11-08T23:29:00.000-08:00

Hasse Alfredson, gamle hedersknyffel, jag har svaret: Det är Fem myrors fel. Har någon sett hur de framställer Q? För det har jag. Tvåhundraåttio gånger de senaste två veckorna, sedan Elias beslutade sig för att q var hans nya favoritbokstav.

Elias gillar underdogs.

Nåväl. En föreläsningssal, ett podium, en Magnus Härenstam på sitt mest motvilliga humör (Elias säger "Magnus lessen"), diabilder åt fel håll (Elias säger "Bak å fram"), en bild på romarjäveln Quintus (Elias säger "Gammal farbror"), namnet Quintus (Elias säger "Q-U-I-N-T-U-S, heter Kvintus"), ordet Quagga (Elias säger "Q-U-A-G-G-A, ståre kvagga". Han älskar varje sekund. Och ibland skrämmer han mig lite. Sedan kryper han fram till den gamla tv:n, som vi fortfarande inte baxat ut ur vardagsrummet, och läser "T-E-L-E-F-U-N-K-E-N, ståre Telefukken" (det där andra n:et är svårt).

Lite udda kille, på ett bra sätt.

Nu är han och hans värste dagisfiende bästa polare. Precis som fröken sa.

En månad senare

2007-10-23T23:35:00.000-07:00

Elias är två år och sju månader, minus två dagar, och även om jag inte haft tid/ork att skriva någonting här har det givetvis hänt massor under frånvaron. Mest i fråga om pratandet, förstås - han babblar och sjunger så det står härliga till, och häromdagen uppfann han sina första kombinerade ord, i alla fall dem vi har kunnat uppfatta.

Det var häftigt. Han höll på och byggde ihop legoklossar - också en sak han har lärt sig, han har varit grym på att stapla klossar ovanpå varandra till närmast skrämmande höjder, men det var först i helgen som han äntligen greppade att det underlättar om man klämmer ihop bitarna också. Nåväl; nu byggde han en lååång rad av lego på golvet. Jag försökte övertyga honom om att det är roligare att bygga ett högt torn än ett långt torn, men han var omutlig. Sedan började han köra runt med en bit torn på golvet, och sedan sa han det.

Torntåg. Vilket han snabbt reviderade till tornbuss.
Buss är hetare än tåg just nu. Femtifemman till Jotthagen har han kunnat säga länge, men nu har han fattat att Sextisexan till Remesålme är ännu coolare. Den går nämligen precis förbi dagis, och de flesta morgnar när jag lämnar åker vi den dit. Stadsdelsnamnen är väl inte helt rent uttalade, men siffrorna? Perfekta.
Han är besatt av siffror, bokstäver och Disa, tjejen han har mest ögon för på dagis just nu. Hon är lite äldre än han och har precis fått flytta ner till storbarnsavdelningen där de har ett kuddrum, med ribbstolar ända upp i taket att hoppa ner från, vilket är ytterligare en faktor i Elias nya stora livsmål, att ta sig en trappa ner.

Snart är han stor.

Pott-tränandet går fortfarande sisådär. Vi har kommit så långt att han gärna sitter på pottan, men det är sällan det faktiskt händer något. För honom är det mer som en sagostund.
Att somna själv går ibland, ibland inte. Ikväll till exempel försökte jag gå flera gånger, Elias mumlade lite till och pappa sitta breve dej (det där med mig och dig är lite knepigt), när jag försökte gå ändå började han gny, och jag föll till föga tills jag behövde gå på muggen. Då sa jag "pappa kommer snart tillbaka", han sa okej och när jag kom tillbaka en minut senare sade han gonatt pappa, ses i morron, vände sig över på sidan och när jag tittade in igen tio minuter senare sov han som en stock. Det finns någon mekanism där som jag inte har klurat ut.

Under tiden har jag blivit en smula tjockare igen (Beach 2008-projektet ligger i djupa startgropar) och blivit intervjuad av DN, men det är en helt annan historia.

Lament

2007-09-21T10:33:00.000-07:00

Argh, nu är det mycket. Jag är tillförordnad redaktionschef sedan ett dygn tillbaka (vilket i korthet innebär att jag är chef över mig själv och kan delegera mina arbetsuppgifter till... mig själv), har världens attacksnuva sedan 18 timmar tillbaka och har skickat en oändlig massa bud och mejl fram och tillbaka för att få ihop vårt jätteexklusiva test av Ipod Touch.

Men Elias verkar börja trivas på dagis igen. Och Bajen vann igår. Så det kunde varit värre...

Influtna

2007-09-15T15:32:00.000-07:00

Inflyttningsfesten gick som tåget, vi var 25 pers ungefär och det var gästernas initiativ, inte mitt, att ta fram karaoken.

Grannarna klagade inte ens och Elias var hoss mormor och var jättesnäll.

Snällheten har det väl varit lite sisådär med i övrigt. På dagis har han inte riktigt anpassat sig till alla nya barn - där flera är yngre än han är - och regredierat lite, men de senaste dagarna verkar det ha lättat lite, och när jag har kommit och hämtat honom har han lekt med kompisar varje gång och inte velat gå därifrån.

Hemma pratar han som en tokig men i och med att han nu lärt sig säga "nej", dessutom med stor emfas i uttalet, så har han gått och blivit hushållets lille Gromyko.

Och som han sjunger! Pavarotti är död, men återväxten är tryggad. Han gör Bockarna Bruse i princip själv nu, liksom "En kulen natt-natt-natt" och ett helt gäng andra klassiker finns på repertoiren.

Bad idag, det gick väl en aning bättre än senast, men den här gången vågade jag inte duscha efteråt med honom utan gjorde det hemma, tre minuters gångväg bort. Han låter fortfarande som om vi håller på och torterar honom när vi tvättar håret på honom. Och jag fattar verkligen inte. Han tyckte det var så kul att tvätta håret en gång i tiden!

Soffbordet kom till slut, precis lagom till festen. Åh så snyggt det är! Väl värt att vänta på, om än inte tre månader, kanske.

Högre växel

2007-09-03T01:00:00.000-07:00

Det är alltså september nu, om tre veckor är Elias två och ett halvt (ironiskt nog precis nu när han har lärt sig svara "tå år" på frågan hur gammal han är, och halvåren är viktiga i den åldern... men å andra sidan lär han sig nog "åthalvt" rätt snabbt också).

Han pendlar i vanlig ordning mellan att vara ett litet charmtroll och ett litet troll; som igår när han gjorde babysimmandet (förlåt, minisimmandet) till en plåga för sin far - när jag skulle tvätta håret på honom efteråt var jag orolig att någon skulle ringa polisen, för han lät som en slasherfilm uppdragen till elva på volymkontrollen.

Men idag har han varit världens gulligaste, busigaste unge igen. Han har lärt sig att hoppa jämfota vilket fått till följd att han hoppar vart han än går, det vill säga när han inte springer, vilket han gör ännu snabbare nu än för bara några dagar sedan. När han lägger i högsta växeln (det hjälper om han har en fotboll att jaga), måste jag jogga för att hinna med.

Argh, måste sova nu. Stentuff vecka som börjar i morgon och som kulminerar i inflyttningsfesten på lördag. Den är faktiskt barnfri...

Skapa ledarskap

2007-08-28T14:29:00.000-07:00

Det har varit ytterligare en fysiskt tuff helg; jag var på ledarskapskurs och sista dagen hade jag faktiskt börjat gilla att inleda dagen med ett fyspass klockan 07:00 pip. Man blev inte trött, bara matt. Nu är jag ännu mattare, och har ont i foten igen.

Men det var nog väldigt nyttigt.

Jag hade egentligen mycket mer att säga, men ögonlocken börjar redan sluta sig, så jag vill bara skriva ner vad Elias sa i går medan jag försökte natta honom (det tog en timme, men det var trevligt ändå):

Roligt å gå ut me faffa å pela boll.
Från nioordsmeningar till ett flytande språk är steget faktiskt inte så långt. Får väl se vad han säger när farfar kommer och spelar boll näsa gång...

Midnatt råder

2007-08-23T00:10:00.000-07:00

Har inte skrivit på jättelänge, men jag överlevde Midnattsloppet (1:01:50, gick inte under timmen, men med tanke på att jag gick på Voltaren för hälsenorna hela sista veckan och var tvungen att stanna hemma från jobbet med effing ryggskott två dagar innan loppet så ger jag mig godkänt) och har fastnat på Facebook, som alla andra. Det går säkert över snart.

Den här dagen har varit en enda lång räcka av annorlunda saker, uppgifter och åtaganden, men jag överlevde den också och hälsenorna börjar nästan kännas vänligt inställda igen. Elias har jag knappt sett röken av, känns det som, men igår sa han PAPPA HETER MATTIAS och det fick mitt hjärta att smälta.

Det är fruktansvärt stressigt på jobbet, deadline tickar närmare och väggen består av skrämmande många blanka sidor, även om det finns en väldig massa bra text som ska in på dem. Som om det inte vore nog ska jag iväg på tredagarskurs med start i morgon bitti... eh, idag.
Om jag har fattat de kryptiska signalerna från jobbet så är kontentan att det finns två sorters människor - de som genomgått kursen och de som inte genomgått den.
Då så, extremt hög tid att packa det sista.

Springa jättefort

2007-08-09T23:55:00.000-07:00

Det är en vecka sedan nu som jag kom hem från jobbet och sade till lilla e att det var dags för mig att göra något som jag skjutit upp väldigt, väldigt länge... nämligen att börja träna inför Midnattsloppet.

Vägen mot ett sundare liv har inneburit tre löprundor så här långt, sammanlagt sisådär 25 kilometer, vilket antagligen är mer än jag sprungit sammanlagt under de senaste fem åren. Det har gått förvånansvärt bra att få igång kroppen. I torsdags, efter de första trehundra meterna, hade jag håll, kramp i båda vaderna och halsen kändes som om jag druckit klorin. Jag bet ihop, lufsade på, och kom väl sisådär en 5-6 kilometer innan värken i höger knäskål blev för påträngande, inte på ett "det här har du inte gjort på ett tag, va?"-vis utan ett "nu går jag i strejk och tar menisken med mig"-vis. Så jag promenerade sista biten hem, och stretchade ordentligt överallt utom, insåg jag nästa morgon när jag skulle ta mig upp ur sängen, framsidan av låren.

I söndags var jag återställd och lufsade i en timme prick, runt Årstaviken med en extra avstickare genom Årsta Torg (jag sprang fel, okej) och slutade inte förrän jag började få skavsårskänningar under vänster fot. Jag fick inget skavsår, däremot kunde jag inte stödja på den i måndags.

Igår kom jag hem från jobbet klockan 21:15, och stack ut och joggade, inte lufsade, i trekvart. Gick bra det med. Den här gången var det högerknäet igen, och vänsterfoten känns mer än lovligt mör idag, åtminstone när jag trampar på trösklar, men som helhet har jag kommit långt fysiskt, betydligt mer än 25 kilometer på det själsliga planet, och efterverkningarna blir mindre och mindre för varje gång.

Två pass till, söndag och onsdag, inplanerade innan den 18. Sedan ska jag vila mig i form.

Jag tar ingen kvällsdrink heller. Inte i veckorna, i alla fall.
Tobaken, då? Jösses, give a guy a break.

Vi har dessutom hunnit med att göra en tidning också. Nr 7 blir riktigt bra.

Och Elias är tillbaka på dagis. Det verkade som ett kärt återseende. Det är rätt otroligt att det snart är ett år sedan hans första inskolningsdag, och ännu mer otroligt är allt som hänt under mellantiden.

Semestersabotören

2007-07-29T15:24:00.000-07:00

Okej, i morgon (ajdå, idag) börjar jag jobba igen och det är snart dags att gå och lägga sig. Förutom ett par bakslag i elfte timmen har vi hunnit färdigt med allt lägenhetsfixande vi föresatte oss att hinna färdigt med för en månad sedan.

Hallen, Elias rum, lilla hallen och korridoren mellan vardagsrum och sovrum är målade.
Soffa, sideboard, tv-bänk, bokhyllor (både i vardagsrummet och gästrummet), sängbord och sovrumsbyrå är uppe. Liksom Elias lampa och hatthyllan... hallspegeln var uppe, men Elias lyckades demontera den idag medan pappa var i soprummet och mamma vände ryggen till i fem sekunder. Både Elias och spegel klarade sig gudskelov utan skador men det satte liksom tonen för dagen och han fick den värsta utskällningen i sitt tvåochentredjedelårs långa liv.

Nåväl, lite extraskruvar här och där så ska den nog vara barnsäker. Fast nu är ju inte Elias som andra barn.

Hans eftermiddag var inte heller att leka med. Mommo fyllde 61 och en övertrött, chips- och godishungrig Elias med gaser i magen är inte det lättaste att hantera. Efter att jag och lilla e med gemensamma krafter lyckats brotta ner honom på en madrass svimmade han till slut av ren utmattning mitt i ett tordönsvrål.
40 minuuter senare vaknade han, fortfarande mitt i samma vrål, men enrejäl prutt senare var det värsta över och snart var han världens gulligaste unge igen.

Dessutom väntar jag fortfarande på soffbordet - åtminstone ett soffbord i rätt färg. Hur jävla många gånger ska man behöva säga "valnöt" för att slippa få ett vitlackat? Och hur jävla många gånger ska man behöva tjata på ett företags reklamationsavdelning för att över huvud taget få kontakt med dem?
Den sista frågan är fortfarande öppen.

Men soffan är grym.

Avancemang

2007-07-11T21:21:00.000-07:00

Just nu, medan jag skriver det här, sover Elias för första gången i sitt eget rum för stora pojkar, i sin egen säng för stora pojkar. Idag kissade han på pottan, som en stor (nåja, mellanstor) pojke och som om det inte var nog med det gjorde han ett par andra saker för första gången; lekte i bollhav och hoppade studsmatta.

De två sista grejerna gjorde han på Andys Lekland i Sickla, som var målet för den här dagens utflykt. Lilla e fick tipset av vå förra babysiminstruktör, som tagit tjänstledigt för att hjälpa till och starta upp stället, och även om ordet för rutschbanorna de har där är "dödsförakt" (jag skulle aldrig våga åka dem; Elias fick stoppas med milt våld) är det nog något som kommer att fungera.
Det var många barn där vilkas föräldrar upptäckt detsamma.

Medan vi var i Sickla fick jag ett närmast chockerande telefonsamtal. Vår soffa är framme och redo för leverans; den och soffbordet kommer på fredag kväll, två veckor för tidigt. Fantastiskt, förstås, men det innebär också att vi måste röja ut uthyrn... nej, förlåt, gäst- data- och musikrummet innan veckan är slut så att vi får plats med bäddsoffan och soffbord B, för just nu är den mest ett lagerrum. Med detta sagt är alla besökare imponerade över att vi lyckats få undan så mycket grejer.

Målare för stora hallen, lilla hallen, korridoren och Elias rum (han får flytta in till oss igen, temporärt hoppas vi) kommer i början av nästa vecka. Sedan hallmöbler (minus spegeln, den står i garderoben och väntar), tvättmaskin, torktumlare, vitrinskåp till köket och gardiner... sedan är fas ett över.

Med detta sagt måste jag gå och hämta en pizza. Det har vi förtjänat!

Pengarna bränner i fickan

2007-07-06T16:25:00.000-07:00

Okej, det börjar likna något. Härom natten sov Elias för första gången i sin TORA SÄNG FÖ TORA POJKA (nåja: Det är en Ikea Sniglar i 160x70 med säkerhetsbräda) och han verkade gilla den direkt. Nu när vi skaffat sängkläder med siffror på kommer han väl aldrig att vilja gå därifrån.

Sängbotten fanns faktiskt i lager vid det tredje Ikea-försöket den här hysteriskt hektiska månaden, däremot var skåpdörrarna i ekfanér slut, liksom bäddmadrassen till bäddsoffan. Men det blir väl fler gånger på Ikea... ack, ja.

Den första semesterveckan närmar sig slutet och vi har fått grymt mycket gjort; putsat och fejat och byggt byrå, sängbord, bokhyllor i massor och köpt sideboard och tv-bänk (just nu är "färdigmonterad" pappas nya favoritord) och hallspegel och bokhyllor till arbetsrummet, preliminärbokat målare för stora hallen, lilla hallen, korridoren och Elias rum, beställt trefasuttag för tvättmaskin och torktumlare...
...det är inte så länge jag hade, med mina mått mätt, väldigt mycket pengar. Nu har jag i och för sig ett riktigt vackert hem i stället (eller, får, på måndag, när sideboarden och tv-bänken kommer).

Om nu pengarna skulle bränna hål på fickan och sätta eld på parketten kan jag åtminstone trösta mig med att jag kommit ihåg att uppgradera hemförsäkringen också nu. Det är lite knepigt att sätta ett pris på ett hem, men jag tog ungefär det tredubbla den här gången; premien var ändå inte så blodig och jag tror att det var undervärderat innan.

Bokhylledörrarna (de två i aluminium som vi fick tag i) var jävligast. Ingen lek alls, och efter två timmars svärande och förtvivlan upptäckte vi att det egentligen var väldigt enkelt, men jag fattar fortfarande inte hur mekanismen fungerade. Nå; nu sitter de där i alla fall, ta i träfanér.

Ikväll: Konsert (vi har barnvakt till i morgon!) och i helgen kommer Clacke och Wing Yee och inviger bäddsoffan. Life is good.

Now in technicolor

2007-06-26T20:00:00.000-07:00

Så där, då har vardagsrummet och vårt sovrum gått från att vara en inredningsmässig katastrofzon till att bli riktigt ruggigt snygga. Vardagsrummet går i sand, S2010-Y30R och sovrummet i en slags matt och sober olivgrön, S3020-G70Y.
Professionella hantverkare is the shit, som vi säger på jobbet. "the" gör hela skillnaden mot om vi själva skulle ha målat.
Enda problemet är att resten av lägenhetens skavanker nu känns alltmer akuta. Vi måste måla hallen, och Elias rum, och gärna slipa om Parketten Från Helvetet också.

Nu ska vi bara bygga ihop möblerna.
Vi byggde Elias säng igår, och konstaterade, när vi var nästan färdiga, att det inte fanns någon sängbotten i förpackningen (då var det ändå två kollin). Jag förbannade min dumhet, för sådana där grejer tenderar att vara mitt fel, och ringde skamset Ikeas kundservice idag.
Där fick jag veta att sängbotten säljs separat.
Oookej.
Så, när du köper en säng köper du en säng utan botten. Jag vet inte riktigt var logiken finns. Okej, de vill klämma ur mig 100 spänn extra. Fine. Jag kan ta det. Men varför inte paketera en sängbotten med en säng utan placera den på en annan lagerhylla mitt i plocka själv-Tjottahejti?
Som tur är ska vi till Ikea igen på söndag.

En liten Elias-anekdot också. Måndag. Dagislämning. Sönderstressad pappa eftersom pappa hade inlett dagen med att gå upp 06:00 och tömma sovrummet, ta emot målarna och jäkta iväg. Personalen har inte kommit upp än, så jag och Elias är ensamma på avdelningen.
"HÄMTA VAGNEN", säger Elias.
(gåvagnen, alltså. Han har fått en egen nu, och den har redan behövt repareras tre-fyra gånger. Snart kommer den att se ut som en folkrace-bil)
"Jag vet inte var vagnen är, gubben."
Jag tittar in i köket, ingen vagn, in i vilrummet, ingen vagn. Elias rycker mig i armen och pekar på en dörr bredvid vilrummet.
"DÄR ÄR VAGNEN!" säger Elias irriterat (blicken säger "Pappa idiot")
Jag känner på dörren.
"Dörren är låst, Elias."
Varpå han himlar med ögonen och snäser "PAPPA HÄMTA NYCKELN!"

Nu när han har börjat tänka i flera led kommer han att bli ännu jobbigare. ;)

Titta oj

2007-06-13T20:40:00.000-07:00

Idag fick jag veta varför det tar 3-5 veckor att flytta ett bredbandsabonnemang från ett telefonnummer till ett annat. Eftersom det kan betraktas som en partsinlaga ska jag inte utveckla det alltför mycket, men allt är tydligen Telias fel.

Så nu sitter jag på jobbet. Det är inte så illa som det låter; jag sitter på jobbet efter fyra öl och en cider och fem-sex kycklingspett, för idag är det sommarfest och till och med vår vd bär shorts. (för den som inte förstår referensen, kolla det här och för all del det här även om den sista länken är en aning löjlig...

Vi var på Grönan och hade femkamp (22 lag), jag vann en kackerlacka på Tin Pan Alley och sköt 43 på luftgevär, och åkte, av en anledning jag inte riktigt kan förklara, Vilda Musen.

Två och en halv vecka till semestern, och har jag inte bredbandet tillbaka då lär jag försmäkta.

På hemmafronten: I helgen var vi på järnhandeln och valde färger, och i ett rent infall bestämde vi oss för att köpa akaciaplattor att lägga på balkonggolvet. Det kommer att kosta sisådär 2 000 spänn, men det kommer att bli så ruskigt snyggt så ni anar inte. Köppte så många vi orkade bära med oss (okej, kanske två-tre fler än vi orkade bära med oss) och ska fixa resten i helgen.
Vi har blommor i ampel nu också, och två tomatplantor och ett litet träd.
Vi tillbringar ju rätt mycket tid på balkongen. Att ha 8 kvadratmeter med morgonsol är livskvalitet, inser man snabbt, åtminstone när vädret varit som det varit.

Jo, vi har valt färger. Nu ska vi bara hitta målaren. Har vi inte hittat någon innan 1 juli får vi kanske omvärdera det där med att inte göra det själva. Vi kanske kan lära av misstagen från Hornsgatan och gå pedagogiskt tillväga?

Elias gör sin grej ungefär som vanligt och verkar trivas med tillvaron. Det är fortfarande siffror som är huvudintresset; och det där med att bara räkna till 20 har han tröttnat på. Vårt nya huskomplex är alldeles nedlusat med portar och han knallar runt med en vagn han snott från närmaste dagis (det finns tre i fastigheten), pekar på närmaste sifferbeströdda port och säger "Titta". Pappa frågar "Vad är det?" och antingen gissar han eller fegar ur, vilket han gör genom att säga "Oj."

Igår pekade han ut "sutti-ett" och "sutti-tre". Det är nästan lite skrämmande. För att inte tala om att han ville "pova stora gungan". Det gick bra, det med.

Nu släckte de ljuset på övervåningen. Det får jag se som en vink.
Och där nere kör coverbandet "Soul Man". Det får jag se som en vink till.
Snälla bredband, com hem nu.

Smulan 1993 - 2007

2007-06-07T23:55:00.000-07:00

Vi har sorg i nya hemma. Idag, medan jag satt på jobbet för den sista kaotiska lämningshetsen av sista numret innan semestern, tog lilla e kissen till veterinären där hon fick somna in. Hon har haft sina tumörer länge, och på senare tid har de blivit större och på väg att bli infekterade, samtidigt som hon har blivit tröttare och mer tillbakadragen, särskilt efter flytten, och knappt ätit.
Lilla e är stark, men ledsen. Hon och Smulan har haft 14 år tillsammans, det är nästan tre gånger så länge som jag har varit med i bilden. Jag och kissen har väl aldrig haft någon jättevarm relation, det har snarare handlat om ömsesidig tolerans och, med tiden, respekt (hon har bara klöst mig ordentligt en gång, och det var för att jag råkade trampa på henne. Däremot har mina föräldrar och vänner haft mer otur med hennes humör). Men det känns väldigt tomt helt plötsligt.
Nu är hon i katthimlen.
"Jag hoppas att de har Gourmet där", sa lilla e.
"De har nog ännu schysstare grejer", sa jag.
"Var är kissemissen?" sa Elias och utan att vänta på svar flikade han in "Moffa himlen."

Inflyttningen går sådär. Eftersom flyttstädningen var som den var insisterar lilla e på att vi ska skura om alltihop och lägga hyllpapper överallt innan vi sätter in något i skåpet. Det är ett projekt för helgen, nu när vi äntligen är hemma bägge två samtidigt. Och eftersom vi har ambitionen att få vardagsrummet och vårt sovrum spacklat och målat innan sommaren är det lite otaktiskt att montera upp vare sig säng eller bokhyllor. Vi är alltså en aning i limbo.

Men Elias älskar stället, så slitet och skitigt det är. "Roligt nya hemma!" "Eget rum!" (inte för att han flyttat in där än, men...) Han kommunicerar hej vilt och sätter ihop ord på försök - kommer han inte på vilket ord han vill ha så börjar han om och när han väl fått fram vad han vill ha sagt upprepar han det tio gånger i ren förtjusning. Härom natten när jag skulle lägga honom berättade han ingående om att ramla fingret och tappa plåster.
Talet blir allt renare också. "Foton" är numera "fjorton".

@home

2007-05-28T00:52:00.000-07:00

Snabb lunchblogg: Det är över. Vi har så smått börjat sprida oss utåt från "uthyrningsrummet" (d v s gäst/dator/biblioteks/musikrummet), kopplat in tv:n, hittat telefonen, mikron och kaffebryggaren i bråten, och i natt sov vi ovaggat i NYA HEMMA. Elias verkar knappt ha tagit någon notis om att han plötsligt bor någon helt annanstans; har han reagerat på något sätt så är det positivt. Till och med kissen mår bra.

Igår brände vi 32 000 kronor på möbler. På fyra timmar. Och så finns det dem som påstår att jag inte är välorganiserad (tro det eller ej; vi fick precis de grejer vi ville ha)! Vi har en hel del kvar att shoppa, men ingenting riktigt skrymmande...

Tack morsan, farsan, svärmor, mobbo, moster, Swärdan, Clacke, Lisa och ni andra som gjorde det möjligt genom att köra bilar, bära kartonger, passa barn, passa katt och lugna ner mig under de förvånansvärt få tillfällen jag höll på att få harspatt. Vi hade aldrig klarat det utan er.

Den riktiga soffan och det riktiga soffbordet kommer om åtta veckor. Då är det nog lagom med inflyttningsfest.

Mer senare.

Lätt packad

2007-05-25T11:50:00.000-07:00

Det verkar som om Bredbandsbolaget var föredömligt snabba med att stänga ner vårt internet - så snabba, faktiskt, att vi inte ens har hunnit flytta ut - så nu gör jag en snabb lunchblogg på jobbet för att berätta följande.

- Soffan har gått till tippen.
- Likaså soffbordet.
- Och frysen.
- Och den sista Billy-hyllan.
- CD-hyllan och nattduksborden hängde med i den sista vändan till Stadsmissionen.
- 20 kartonger till är flyttade till Åsögatan.
- Diskmaskinen är urkopplad och redo att flytta.

Kvar att göra innan i morgon är att montera ner den sista bokhyllan (som vi tar med tills vi skaffat en ny datorbordslösning), packa ner dator, router, skärm, skrivare och telefon och alla dessa jävla sladdar, montera ner köksbordet och sängen, frosta av kylen/frysfacket och städa ur badrumsskåpet.
Sedan är det över. Flyttstädarna kommer i morgon klockan 14, och då ska det bara vara damm kvar.

Det är en ganska mäktig känsla, förresten, att se en sopbil tugga i sig en soffa, som hållit för de mest skiftande påfrestningar i, eh, åtta år. Jag tror jag skaffade den när jag först flyttade till Björngårdsgatan, och enda orsaken till att den fått vara med så länge (den var i ett rätt sorgligt skick redan innan kissen lärde känna den) är att, ja, vi har kissen, och en dag ska vi flytta, så varför lägga ner pengar i förtid?

Nu har den hamnat i soffhimlen - trots alla hårda ord på den här bloggen har den tjänat oss väl - och vi får väl se hur vi löser sittandet innan vår nya übersoffa levereras i höst. Det ska ju in en bäddsoffa också...

Jag är fruktansvärt trött och ledbruten men nu är det nära. Ett dygn till, sedan är det tomt.

Elias är feberfri igen, men äter väl inte så jättebra. Lilla e lämnade nyss ett meddelande på mobilen att hon tyckte sig se en kindtand på väg upp. Är inte det väldigt tidigt?

Nästa gång jag skriver här är vi antagligen inflyttade. Mors!

Livet i en bananlåda

2007-05-21T23:36:00.000-07:00

Jag trodde inte att vi hade så många prylar kvar, men hej vad jag bedrog mig. Nu är lådorna nästan slut igen, och hade det inte varit för att jag gjorde världens jackpot på Hemköp häromdagen - när jag kom in i butiken stod en kille och lassade ur en jättelast med bananer; så hade man åtta lådor till! - hade det varit krisläge. Nu är det bara en aning irriterande.

De rent hälsovådliga Billy-hyllorna utan bakstycke i sovrummet har gått hädan. Likaså lilla e:s trasiga vardagsrumsmonster. Frid över deras minne. De tjänade oss väl, men lite för länge.

Det är knepigt med bokhyllor och vi får sätta oss ner och ta en diskussion kring hur mycket de nya egentligen får kosta. De vardagsrumshyllor vi skulle skaffa om vi hade obegränsat med pengar, räknade jag ut nu ikväll, skulle landa på minst 12 000, snarare 18 000, om vi över huvud taget ska få plats med något i dem. De ska ju ändå, när allt kommer omkring, vara gömda bakom böcker, och då känns det ärligt talat viktigare att man får plats med många (vi har en väldig massa böcker, i en väldig massa banankartonger, om nu någon hade missat det.) än att den är i valnöt snarare än bok, som vårt budgetalternativ. (IKEA Bestå, går på max 4 000.)

Men det viktigaste som hände idag var att vi skrev på kontraktet till NYA HEMMA. Vi fick vår första hyresavi också, men det var bara roligt. Bilhjälp är rekvirerad, likaså bärhjälp, flyttstädarna kommer klokan 14 på lördag och var vi tillbringar vår natt i limbo får vi se (det blir väl svärmor, kanske).
Nu ska vi bara få tag i ett par kartonger till...

...Elias har varit kärnfrisk ända sedan han hade hög feber runt sin födelsedag. Gissa vem som vaknade 39 grader varm idag? Det är nåt konstigt med hans förmåga att bli sjuk just när det är spännande grejer på gång. Men han var rätt glad ändå, och är världens finaste pojke. Snart har han ett eget rum.

Dagen F -7

2007-05-20T11:07:00.000-07:00

Idag är det söndag. Nästa söndag bor vi inte här längre.

Och igår började det. Med kör- oh bärhjälp av mobbo Jocke flyttade jag ungefär 25 kartonger, plus musikinstrument, lilla e:s studentplakat, lite stolar, lite infravärme, stereon och en del annat krafs, från punkt A till punkt B; körhjälpen räckte dock bara till punkt B minus 50 meter, för när vi kom fram visde det sig att bilen var högre än vi hade hört på telefon. Efter en del svärande, trafikfarlig körning på cykelvägar och allmän ångest sprang jag in på hotellet bredvid och fick låna en fet gul pirra. Sedan gick det som smort ändå.

Jag har väldigt ont i kroppen idag, men det är en smärta som kännetecknar att man har uträttat något bra.

Igår förmiddag, innan kartonghetsen, lämnade jag och lilla e Elias till mommo och gick vår första möbeltittar vända av många. Vi börjar närma oss ett soffbeslut (det lutar åt något i 12-14 000-kronorsklassen, men då ska vi ju ha den i tio år också!) och vi har ett nyckelord för den fortsatta jakten: valnöt.

Det enda vi faktiskt bestämt oss för är en tv-bänk från Bolia; Logo 37x119x48. Med 3 925 kronor är den egentligen lite för dyr, men samtidigt är den väldigt snygg (valnöt!) och passar perfekt för våra behov.

Lilla e är allergisk mot valnötter, ironiskt nog.

Kvällen tillbringades sedan med mobbo, som vi matade med pizza och fyllde med öl som tack för hans strålande insats, och Elias var, som vanligt när vi har besök, hyfsat skötsam. Jag gick med honom och gungade en sväng också, och på hemvägen utspelade sig följande replikskifte, när vi gick ner längs Brännkyrkagatan förbi parkeringen.

Elias: "EN BIL...FLERA BILAR...SEX BILAR..."
Daddy Fool: "Ja,titta vad många bilar."
E: "FYRA BILAR...TVÅ BILAR...ÅTTA BILAR..."
D: "Massa bilar."
E: "FLERA BILAR...BANAN!"
D: (förvånad)"Banan?"
E: (Tyst och ursäktande): "...inte banan."

Han är rolig.

Nu klämtar klockan för ett antal bokhyllor. Hörs.

Dagen F -8

2007-05-18T21:27:00.000-07:00

F är förstås lika med flytt, och idag tog det, efter lite plocknde och påtande, fart på allvar. Idag har vi rensat ut 3/4 av två ackumulerade hem från förrådet (de relikerna behövs inte längre nu när vi ska bygga ett nytt), tio kassar och ett par tavlor gick till Stadsmissionen, resten, inklusive lilla e:s gamla tv, min gamla mikro, och kartong efter kartong efter kartong med saker vi aldrig mer kommer att använda, gick till grovsoprummet. (not till renhållningsverket: Det var INTE vi som ställde in en soffa där!)

Vår soffa åker till tippen på torsdag. Vi har bokat lastbil då, liksom i morgon för att köra över kartongerna till NYA HEMMA, och förstås till helgen. Mobbo Jocke kör med kort varsel - han är en klippa! Och i helgen sitter faffa bakom ratten, och för hoppningsvis har jag lite bärhjälp från Fagersta också. Tack och lov för familj, och vänner!
Flyttstädning är också bokad, till lördag eftermiddag, och från och med måndag har vi telefon och digital-tv igång.

Fortsätter det så här är det faktiskt inte otänkbart att vi kan flytta redan nästa lördag... men vi säger söndag ett tag till, så blir vi inte besvikna.

Pappa har dessutom hunnit gå till Systemet och köpa flyttrensningsbira (det går faktiskt mycket bättre att slänga de där sakerna man borde slängt för länge sedan, när man har lite öl i kroppen), ta en sväng med Elias och titta tågen - det kom nästan inga men han var glad ändå - och så snart det här inlägget är färdigskrivet ska jag gå och vika ihop flytt-tvätten, tre knökfulla maskiner och möjligen sista gången i den tvättstuga där jag haft så många zen-artade ögonblick genom åren.

Lilla e skulle natta Elias, jag undrar om hon inte somnade på kuppen. Det har hon förtjänat.

Förresten firade vi fem år som förlovade igår, och det var trevligt trots att hon jobbade morgon och Elias fick ett trotsutbrott mitt i middagen. Så kära är vi.

Nu: tvätten. Också ett sätt att tillbringa en fredagkväll.

62 + 49 = 111

2007-05-15T22:48:00.000-07:00

Slut på hemlighetsmakeriet - så här är det. För fem minuter sedan skrev jag på ett papper, som jag i morgon ska lägga på en postlåda, och som i korthet innebär att jag, lilla e och Elias från och med första juni inte längre bor på 62 kvadratmeter på Hornsgatan.
Från och med första juni bor vi i NYA HEMMA - som Elias kallar det efter tålmodig indoktrinering och rekognocering utanför kåken - på Åsögatan, har 49 extra kvadrat att leka med, och nästan inga möbler, för soffan, bokhyllorna, fåtöljen, soffbordet, sängborden - det mesta, egentligen - ska vara på tippen innan dess.

Lilla e:s svarta, klumpiga, trasiga bokhylla, som förfulat vårt vardagsrum i fyra år nu, har jag redan varit och tafsat på med sexkantsnyckeln. You're next har jag väst. You're next.
Det är en lisa för själen att förstöra fula möbler.

Vi planerar att ha allt bohag flyttat redan nästa helg - det finns som sagt 49 kvadrat extra att ställa in kartonger i (just nu står åtta fyllda kartonger i vardagsrummet. Det blir fler. Många fler.) - och de första lassen går redan nu i helgen. Samtidigt som vi ska städa ur källaren, och inte minst shoppa upp alla mina blodspengar från gamla jobbet på Stalands, Bolia, Mio, IKEA och gud vet var.
Dessutom har vi en tidning att göra...

De närmaste veckorna kommer antagligen att bli de mest hektiska och knasiga i mitt liv (möjligen förutom min första vecka som pappa) och jag ska försöka blogga så mycket jag kan. Det här är det tredje största som någonsin hänt mig, efter lilla e och Elias, som får finna sig i att dela förstaplatsen, för de hänger ju på sätt och vis ihop.
Apropå det, så firar jag och lilla e fem år som förlovade (och likväl levande i synd) på torsdag. Som om det inte var nog att hålla reda på. ;)

Sa jag att den är 49 kvadrat större?
Det gjorde jag visst.
49.

Röda dagar

2007-05-02T23:15:00.000-07:00

Det har varit ett par tunga veckor, först väntan, sedan förlösning och ett komaliknande tillstånd när (den värsta) spänningen släpper. Den stora grejen verkar vara på väg att bli av, det fick vi veta i fredags, och då är allt bra.
Även om det kommer att bli många tunga lyft på vägen.
Vadå, nyfiken? Snart, så.

Att pappa är småsnuvig, trött, stressad, har ont i ryggen, foten och på diverse andra stälen gör inget. Att Elias fick en bit av Hornsgatan i ansiktet på första maj med rikliga mängder blod från näsa och läpp, samt mycket gråt och tandagnisslan som följd var i och för sig inte kul, men i det underbara zen-tillstånd jag befinner mig just nu var det hanterbart.
Till råga på allt var det när vi var på väg hem för att vila (vi hade varit och tittat på en liten söt Klara, åtta veckor) så han var övertrött redan innan han slog sig, vilket gjorde hemkomsten lite komplicerad. Mellan gråtattackerna noterade jag att han pratade konstant, alltså, med hysteriskt darr på rösten, näsan full av blodigt snor och tårarna sprutande, men ändå hela tiden gjorde sig förstådd. "P-P-PAPPA BÄRA MEJ!" "P-P-PAPPA B-B-ÄRA MEJ!"
Och så lyfte jag upp honom och han säger med samma röst "IN-TE B-B-BÄRA MEJ! S-SOVA LI-TE!" och så lade jag honom i sängen och han vrålade "IN-TE SOVA PAPPA BÄRA M-M-MEJ!". Det fanns liksom inget mellanläge, och eftersom han inte riktigt kunde uttrycka vad som var fel antar jag att han mest försökte markera att allt var skit genom att protestera oavsett om vi gjorde vad han ville eller inte.
Till slut slocknade han av ren utmattning. Vaknade efter en halvtimme, lika hysterisk, så jag tog till det gamla specialtricket, först Christian Falks Dream On med Robyn och Ola Salo, sedan de gladaste låtarna från Teddybears Soft Machine och fem minuter av hans gamla favoritlåtar gjorde honom lugn igen. Så jag bar in honom till mamma i sängen, han gnällde till lite, slocknade och sov i två och en halv timme till.
Sedan var allting bra och han vaknade hungrig, törstig men med ett leende på fläskläppen. Det blev pizza.

Det var tydligen många som bet i asfalten i Hornsgatan igår. Kravaller? Jag märkte inte ett dugg, och då var jag ändå och köpte pizza medan polisen buntade ihop "demonstranter" hundra meter därifrån...
...folk är idioter.
Jag kanske borde dra igång den bloggen till slut. Reggad är den ju redan.

Det har, som sagt, varit två långa, tuffa, spännande, nervpirrande, händelselösa och jobbiga veckor, och även om jag har haft svårt att fokusera på det allra viktigaste i livet, på grund av (har jag räknat ut) det näst viktigaste - efter min familj - så har Elias fortsatt utvecklas med stormsteg. Det är på alla plan samtidigt, från att leka med andra barn över att våga åka rutschkana själv och gilla det, och att börja fatta vitsen med att rita, till, slutligen alla dessa ord och siffror som dyker upp hela tiden i mer och mer sammansatt form.
Både bra och mindre bra.
Jag tappade hans tandborstmugg i golvet häromdagen, den gick inte sönder men jag utbrast i ett reflexmässigt "Fan också!"
"Fan också", sade Elias bakom min rygg.
Med sin allra gulligaste röst.
Fan också.

Nu leker jag med barn och boll

2007-04-15T22:06:00.000-07:00

...det regnar inte och är inte nästan noll, tvärs om, strålande sol hela dagen och termometern darrande kring plus 20. Tobbe ringde igår eftermiddag (just när jag egoistiskt deppade över att jag och Elias satt hemma i stället för att jag satt på Söderstadion) och tyckte att jag skulle ta med Elias ut till Haga idag, och jag konstaterade att det var en alldeles strålande idé, av det slaget som jag själv aldrig verkar komma på.

Så, efter att ha konstaterat att man nog egentligen ska ha bil för att ta sig till Koppartälten på rimlig tid när det är helg, solen skiner och tusen sinom tusen barnvagnar packat sig ombord på bussar och tunnelbanetåg, masade sig en ganska seg Daddy Fool fram till målet. Elias var ganska avvaktande först, lite sur, lite gnällig, men efter en riskaka och ett glas vatten slog han nog sitt livs fnuttarunt-rekord under de närmaste timmarna. Emil hade en fotboll med sig, och efter ett tag kändes det som om grabbarna väggspelade sig runt halva Haga.

Jo, de lekte faktiskt. Tillsammans. Det är inte Elias grej, det fick vi senast höra på utvecklingssamtalet på dagis (inte för att det är onormalt, eller för att han är asocial, bara... reserverad och oftast mer intresserad av vuxna), men när de hittade ett brunnslock att hoppa på (så att det hördes ända till Brunnsviken, hö hö) var alla sociala barriärer som bortblåsta.

Bollspelet bestod väl mest i att Emil sparkade iväg bollen, varpå Elias (eller [this space intentionally left blank], som också var där och lirade) hämtade den och Emil sparkade iväg den igen - hans utsparkar är imponerande välkoordinerade för en två år och, eh, sexveckoring (tre veckor äldre än Elias, alltså). Men så länge alla var nöjda, så.

Och det var de. Elias stack emellan med en massa cirkelspringande och grusundersökningar också, och under de timmar vi var där satt han nog bara still medan han åt och knappt då. Promenerade med vagnen till Sankt Eriksplan och tog bussen därifrån, och Elias - som älskar att åka buss - slocknade lagom till Torsgatan och missade alltså hela den biten. Sedan sov han i två timmar och en kvart.

När Elias gick och lade sig ikväll sade han "bästa kompis" om Emil. Det varar säkert ända tills Kalle eller Sebbe låter honom leka med "hans" bil på dagis i morgon. Det är knepigt, det där med trofasthet.

Inget nytt om den där andra grejen, men den ödesmättade timmen närmar sig. Alltför sakta.

En annan grej med utvecklingssamtalet som stack ut var att dagispersonalen var imponerad av Elias humor. "Han verkar till och med förstå ironi."
Vad han nu kan ha fått det ifrån.
Det fattar jag verkligen inte.

Nuffror

2007-04-10T21:42:00.000-07:00

Påsken har kommit och gått och att stressa av har varit ett val som inte funnits på kartan; inte med lämning i morgon klockan 16, en tidning som byggts om nuttifnutton gånger och en tidrapport där pucko-pappa glömt bort att föra in sitt livs första VAB-dag. Som tur var fick jag det ändrat.
Jag är en klantskalle, som alla vana läsare vet, men ingen myglare.

Sedan stressar jag över en del annat, men det är en helt annan historia. Som jag hoppas LÖSER SIG SNART.

Elias kan nu, när han känner för det, säga ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton - fjorton - fjorton - fjorton (endast begripligt för den som sett Fem myror är fler än fyra elefanter, vilket vi har, en triljon gånger, denna påsk), femton, sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo.
Han känner igen nuffrorna också, men jag fattar fortfarande inte var han har fått sitt intresse från.

Hammarbypremiär idag, där den första halvtimmen tillbringades på jobbet (surprise), svärande både över att ha missat Castro-Tellos 1-0 och över en cd-skiva som krånglade mer än lovligt. Fast det löste sig till slut. Med cd-skivan, alltså.
När jag kom hem hade GAIS kvitterat och Elias propsade på att få titta Pingu. Efter att ha kastat ett par blickar på den sorgliga ursäkt till spel som Hammarby presterade i början av andra gick jag honom till mötes.
Det finns saker som är viktigare än fopoll.
Och det finns ju repriser, om man har sådana böjelser.

Nu blir det en nattburgare, sedan ska jag se om jag har sådana böjelser. Första halvtimmen var visst rätt okej...

Adjektivism

2007-04-04T00:33:00.000-07:00

Jag vet inte vad de gör med Elias på dagis, men varje gång man kommer dit häpnas man över den intellektuella stimulans han fått. Nya grejer varje dag, liksom, idag var det GÅ IN DÄR som gällde, och objektet för hans affektion var en dörr som brukar vara öppen men som för tillfället var stängd. GÅ UT DÄR hade han också lärt sig, så där i förbifarten, men hans användande av IN och UT är väl inte helt konsekvent. Men ge grabben lite credd, han har bara haft ordkombinationen i några timmar.

Lite närmare konsekvens är han när det gäller en ännu större grej; han börjar så smått få ihop den där biten med första, andra och tredje person. Tidigare har han sagt BÄRA DEJ när han vill bli buren, nu är det BÄRA MEJ, och nej, det är fan inte en bagatell.
Över huvud taget är språket i en explosiv fas. Efter dagis gick vi som vanligt och tittade tågen, och sedan ville han gunga i gungorna som ligger så finurligt till att han kan gunga och titta på tåg - samtidigt. Det bästa av två världar för Elias Ulf Johan Fnutt. När det började bli dags att dra sig hemåt var han motvillig, och visade prov på nya härmningshöjder.
- TILL TÅG! TILL TÅG! TILL TÅG! TILL TÅG!
- Vill du se ett till tåg?
- TILL TÅG!
- Vill du se mera tåg?
- MERA TÅG!
- Vill du se flera tåg?
- FLERA TÅG!
- Vill du se många tåg?
- MÅNGA TÅG!
- Vill du se alla tågen?
- ALLA TÅGEN!
- Vill du se massor av tåg?
- JA... ...MASSO TÅG!

Sedan sa vi hej då till tågen, om än till 50% motvilligt. Vi ska titta TÅG IMORRON för annars tar det hus i helsike.

Ibland är det roligt att spela dum (lilla e: "Vadå, du spelade?") bara för att försöka pressa honom att hitta rätt uttyck. Som när jag satte mig framför datorn ikväll och han rullade fram på sin övrdimensionerade leksaksbil, tittade upp uppfordrande och sa, som så många gånger förr, ÅKA BIL.
- Men Elias, du åker ju redan bil, svarade jag oskyldigt.
Varpå han lade pannan i djupa veck, och sedan tittade på mig som om jag var världens mest puckade stabbe, och konstaterade:
- ANNAN BIL!
It's one small step for man...
...han fick sin vilja fram.

Han älskar siffror också. Vete tusan vem han ärvt det ifrån.

I Elias pappas och mammas liv är det ganska spännande just nu, men det återkommer jag förhoppningsvis till lite senare. Det är inget värre än väldigt goda nyheter, alternativt status quo.

Uj, läggdags.

Två år och på bättringsvägen

2007-03-25T22:36:00.000-07:00

Sin andra fördelsedag, den tredje om man räknar själva födelsen, tillbringade Elias med varierande grader av feber, och, som synes på bilderna, med varierande grader av humör (som mest hade den rödmosiga stackars lilla gubbskrutten 40,0 och mådde därefter)...
...och i natt på hans två-år-och-en-dag-dag vaknade jag vid fyratiden - eller klockan kanske var fem, eller tre, det är knepigt det där med sommartid, av att han hade frossa och stammade, eller åtminstone lät det så.

BLUBLUBLUBLU BLU BLUBLU BAMSEN BLU BLU BLUBLUB sade han, och efter att ha hittat Bamsen (av någon anledning låg han på golvet, på lilla e:s sida av sängen) och kokat lite välling oh stoppat MAMMAS TÄCKE om honom slocknade han igen och vaknade kvart i tio (egentligen kvart i nio, men ändå!) - feberfri.

Jag var något mindre trött än mamma, så jag gick upp och konstaterade att Elias bara ville ha mjölk, russin och överblivna salta pinnar till frukost, och eftersom jag är en svag människa ibland så fick han mjölk, russin och överblivna salta pinnar.

Under dagen har vi också konstaterat att han gillar sin nya brandbil skarpt, att han än så länge föredrar sina invanda avsnitt av Brum och Pingu framför sina nya avsnitt av Brum och Pingu (men det kommer. Hoppas vi.) och att han trivs i sin nya tripptrapp-stol som pappa mot alla odds lyckades montera i går kväll, men att det inte för den skull blir lättare att få honom att sitta still i den och äta.

Våren kom på allvar också, förresten, med strålande sol och efter ett tag lite ljumma vindar, så jag tog Elias på en lång vagns- och tittatågen-promenad på eftermiddagen. Skönt för oss båda att känna solvärme igen. Den där bron över spåren invid Tantogården är lite läskig, när en joggare springer förbi vibrerar hela bron, men ur train- plane- och bus-spottingsynpunkt är den svårslagen. Elias börjar så sakteliga fatta att FLYGPLAN nog är ännu häftigare än tåg, även om de inte säger VAAAAO när de susar förbi under ens fötter. Vänta bara.

Nu ikväll har jag varit och uträttat en massa pappersarbete, och dessutom druckit kaffe efter klockan 18 (alltså 19), till och med efter klockan 20 (alltså 21) så jag räknar inte med att kunna knoppa in förrän tidigast klockan 02 (alltså 03). Följaktligen kommer det att bli en tuff dag på jobbet i morgon. Även om jag ställt om väckarklockan.
Men det mesta är rätt bra.

Födelsedagsfeber

2007-03-21T21:25:00.000-07:00

Vid halv tre idag ringde mobilen, och dagis meddelade att Elias hade hög feber och var värsta party-poopern när en av hans avdelningskompisar fyllde år och därmed blev firad. Det är inte särskilt underligt att så många barn föds i mars, det är nio månader efter de första sommardagarna, människor har känt livet återvända, sett jorden stå i frodig blom, kort sagt klätt av sig, och vissa ibland mer än andra.

Vi borde veta. Elias blev till veckan före midsommar 2004, och fick därmed en mycket tuff start i livet i livmodern (bra fest det året!), och med detta sagt kastar jag en blick på almanackan och konstaterar att det är den 21 mars och för två år sedan satt vi med magarna i vädret - jag hade inte kommit särskilt långt i bantningen då - i samma sunkiga soffa som fortfarande mot alla odds står kvar än idag, bara om möjligt ännu sunkigare och med ett oräkneligt antal barnmatsfläckar.
Soffan måste bort. Snart. Verkligen.
Hur som helst, vi satt i soffan och diskuterade namn och Elias var fortfarande en outsider, medan det idag känns obegripligt att vi överhuvudtaget hade kunnat tänka oss att kalla honom något annat.

Och om tre dagar fyller han två år.
Förhoppningsvis går febern över innan dess.
Jag har en klockren shoppingplan, men fan vet när jag ska hinna implementera den eftersom en tidning aldrig slutar produceras (M3 nummer 3 kom från tryckeriet igår. Den blev bra.) och om jag dessutom måste vabba i morgon (tro det eller ej, men jag. har. aldrig. vabbat. förr.) känns det som om det vore en bit över gränsen till fysisk och psykisk barnmisshandel att
a) släpa runt en sjuk Elias på stan i barnvagnen samtidigt som jag
b) sabbar överraskningarna till hans födelsedag.

Men det får lösa sig. Han verkade ganska pigg innan han gick och lade sig.

Även i övrigt är det oerhört spännande tider just nu. Men mer om det senare. Kanske. Förhoppningsvis. Inte utmana ödet.
Soffan måste verkligen fetbort.

I hoped I'd die before I got old

2007-03-12T23:04:00.000-07:00

Sådär, nu har man efter många om, men och huvudvärkar hämtat sig efter födelsedagen - att jag fick åtta timmars sömn i natt för första gången på jag vet inte hur länge kanske hade med saken att göra.

Det blev karaoke på Sakura. Inte så många dök upp - kort varsel, fjällsemestrar och annat elände - men nästan alla som var där sjöng. Inklusive lilla e. Jag är så stolt över henne. Jag skulle gärna beskriva kvällen mer i detalj, men av de sista timmarna minns jag ärligt talat ganska lite.
Elias sov över hos mommo för första gången, och det gick alldeles utmärkt. Vi var ganska möra på lördagen...

Lillskutt var i alla fall där, med magen i vädret, och några dagar senare var magen borta. Stort grattis!

Nu i helgen kom fammo och faffa hit för lite välbehövlig avlastning, men så värst mycket vila blev det inte. Lördag morgon, strax efter fem, vaknade Elias med en våldsam hostattack vilket kulminerade i att han började kräkas upp slem. Det verkade inte vara kräksjuka, snarare som att allt det där dagis-slemmet som har legat och ruvat i honom sedan, typ, augusti, ledsnade på att åka berg- och dalbana mellan hals och luftrör och tog sitt pick och pack och försvann.
Fyra- fem kräkrundor senare var det borta. Sedan dess har han inte ens hostat längre.

Sedan blev jag och mobbo (som fyllt år i samma veva) lite firade en gång till. I korta drag ska jag se The Who (därav rubriken), åka på spaweekend (med min älskade) och springa Midnattsloppet i sponsrade skor. På det hela taget väldigt okej.
Vi åt meze i mazzor, så steg ett i mitt Midnattsloppsprojekt är att börja banta bort de tre-fyra extra kilona som återvänt sedan jul. Steg två är att köpa pjucken.

Mer Elias. Språkutvecklingen har tagit ny fart (det är inte så mycket trappsteg längre som en exponentiell kurva), det är nästan som om han fattar att han fyller två om ett par veckor (knappt det!) och måste jobba ikapp för att få ett redigt ordförråd tills dess. Hans trotsighet har också utvecklats, numera har hans sedavanliga INTE [valfri företeelse/handling/maträtt], med att därefter lägga till USCH USCH!

När han inte vill sitta i stolen och äta sin mat (NAMMI NAMMI, som han säger när han gillar det) börjar han med FÄRDI och sedan, om vi inte är övertygade, med vädjande blick ett SITTA SOFFAN. Först därefter börjar han skrika.

Han sjunger med i både "Vi lossa' sand, ibland" och, upptäckte vi nu ikväll, "En elefant balanserade på en liten liten spindel-Å-ÅH, det tyckte han va så intre-SANT så han gick och hämtade en annan ele-FANT".

Ännu en tidning skickad i fredags, och idag högg vi in på nästa nummer. Väggkorret är blankt, igen. Varje dag är ett väldigt oskrivet blad.
Men det är kul.

Slagskämpar och åldringar

2007-02-27T23:06:00.000-08:00

Det var förstås bara en tidsfråga innan Elias skulle börja interagera med ALLA KOMPISAR på DAGIS (av någon anledning upprepar han de orden varje gång han pratar i telefon, oavsett om fammo eller faffa eller mommo eller motter eller mobbo frågar eller ej). Det var dock inte meningen att det skulle bli så här.

Igår drog han Kalle i håret och idag, när mamma skulle hämta honom, knuffade han in Jack (som är flera månader äldre, vilket är en evighet i barntid, och pratar flytande) i klädskåpet. Elias - dagisets skräck.
Det är inte så här vi har uppfostrat honom.

Om vi bortser från det så har väl saker och ting flutit på rätt okej här hemma. Han har varit snorig och skrällhostig och febrig (det känns som om det halvår - jösses, det är inte mer ändå... - som han tillbringat på dagis har varit en enda lång snuva) igen, men nu börjar det lätta lite, och pratandet flyter på. Dagens mest spektakulära ord var ÄCKELPOTTA vilket var vad pappa sade när Elias lade handen i bajsblöjan och sedan torkade av den på pappas fina Whipping Floyd-t-shirt. Han härmade utan att blinka och flinade illmarigt.

Söt äckelpotta.

Han kan räkna till fyra, men bojkottar konsekvent siffran 3, vilket är lite ironiskt med tanke på att hans fars karriär sedan han föddes har kretsat kring den siffran.

Mer siffersexercis: Elias är ett år, elva månader och tre dagar och hans pappa är, till sin ohöljda fasa, 29 år och 362 dagar. På fredag blir jag alltså vuxen, eller inträder i "yngre medelålder", och även om vissa mig närstående envetet påstår att det är något att fira är jag skeptisk.
Till slut föll jag för grupptrycket, och kommer att samla några vänner omkring mig på mitt nya favorithak på fredag kväll. Om någon vän till mig som läser den här bloggen känner sig förbisedd, hör av dig på mejlen så fixar det sig. Det finns plats. Det hela är väldigt hastigt ihoprafsat och det är fullt möjligt att jag missat människor som vill vara där, helt enkelt för att jag är gammal och senildement och det som vanligt är väldigt mycket på jobbet.
Fast det är roligt.

Påpekas bör också att det inte är någon fest och därmed får ni skylla er själva om ni lägger ut pengar på presenter. Om ni bara vill höra av er per mejl och gratulera / lämna kondoleanser går det också finfint.

Nej, nej och åter nej

2007-02-13T13:21:00.000-08:00

Det blev vist lite för mycket av det goda mera. Ett par timmar efter det förra blogginlägget vaknade jag av ett mysko gurglande från spjälsängen. Där låg Elias och hade kräkt ur sig mölk, änning och mat i förvånande mängd (det var nog tur att han inte fick MERA ÄNNING).

Efter sanering och pyjamasbyte flyttade vi över honom till vår säng och han tackade för det genom att kräkas ner mammas och pappas nya, äntligen tvättade sängkläder (sju maskiner, sa jag det? SJU MASKINER! Det var min söndag).
Ny sanering. Det ska sägas att Elias var tapprast av oss. Kommer aldrig att glömma hur han satt på skötbordet med bar överkropp och hängande huvud medan pappa torkade honom ren och sa "stackars lilla gubben" varpå han tittade upp och sa "TACKAS LILA GUB-BEN". Sådant får ett fadershjärta att blödas.
Vi bullade upp med handdukar och han kräktes igen klockan fyra, somnade om och kräktes igen klockan fem, och sedan var det liksom över och han hämtade sig nästan absurt snabbt.

I natt vaknade jag klockan två på morgonen, kände mig knölig i magen och var övertygad om att jag, slutligen, efter alla dessa år, fått kräksjukan jag också. Jag låg där, kände mig för, rapade lite på försök, gick upp, drack vatten, togh en halstablett, lade mig igen och väntade på att illamåendet skulle skölja över mig. Väntade, väntade, somnade, vaknade, väntade lite till, och vid fyratiden konstaterade jag att jag uppenbarligen var frisk och lyckades slockna igen.
Inte ens 30 och redan hypokondriker.

Rubriken. Jo, Elias trotsålder verkar ha gått in i overdrive, främst manifesterat av att den senaste veckans allom dominerande ord har varit "nej". Han är som en lmindre, gulligare Andrej Gromyko. En vanlig konversation kan numera vara.

(scenario: Elias sitter i pappas knä vid datorn)
"ÅKA BIL."
"Vill du åka bil?" (i vår körkortsfria värld innebär det "spela Outrun")
"NEJ."
"Okej."
"ÅKA BIL."
"Men vill du åka bil då?"
"NEJ!"
"Nähä."
"Å-KA-BIL!"
"Vill du åka bil?"
"NEJ."
"Strunt i det då."
"ÅKA BIL."
etc.

När han säger "JA" vet man att det är något han verkligen, verkligen vill. Som när man frågar "Ska vi lyssna på musik?" till "Ska vi dansa?". Elias smak är rätt så inriktad på eurotechno - det är väl rytmerna - men som helhet är spellistan ganska eklektisk och omfattar allt från Ian Dury över Blümchen, via Teddybears till Francoise Gall.

Första lämningen idag, vi var en timme och nio minuter sena med sista sidan vilket får betraktas som godkänt efter omständigheterna. Det blir nog en bra blaska, och efter lämningen vidtog den rituella (uppfattade jag den som) lämnings-ölen på Rörstrandsgatan. Jo, jag trivs på jobbet igen. Det var ett tag sedan sist.

Nu, bok, säng och en pytteliten sovmorgon i morgon...

Mycket vill ha mera

2007-02-04T23:19:00.000-08:00

Mera. Detta fasansfulla ord. Sedan han lärde sig säga det för två veckor sedan har det varit hans nya favorit. I morse var det mjölken. Efter tre deciliter - för vi är ganska övertygade om att vi har läst någonstans att man ska vara försiktig med mjölkprodukter ett bra tag (hur länge då - tills de börjar fråga om mera?) - krävde han fortfarande MERA MÖLK och som tur var för alla parter (?) var mjölken vid det laget slut.

Då fick han en clementin, eller SKALA som han logiskt nog kallar det. Efter det ville han ha MERA SKALA.

Att han ville titta på MERA BRUM var ju ingen överraskande hit heller, eller att han ville MERA ÅKA BIL - det vill säga sitta i pappas knä medan pappa gör fåfänga försök att ta sig igenom Outrun på Mame32 (klarade det ikväll - grattis till mig! Bara 14 möjliga rutter kvar då...).

En paus vid lunchen när han var för övertrött och ilsken för att vilja ha MERA MAT - ja, någon mat överhuvudtaget. När han vaknade skulle han ha MERA ATTEN och det fick han förstås, och sedan... ja sedan gick vi och gungade.

Det visade sig att han lärt sig fler knep.

Efter en kvart sade pappa (som till sitt försvar anför stelfrusna fingrar och en värkande armbåge)
"Elias, är du inte färdig nu?"
"Mera FART"
Fem minuter senare:
"Elias, ska du åka vagnen?"
"Mera FART"
Ytterligare några minuter senare:
"Elias, ska vi gå till affären?"
"GUNGA MERA FART MERA FART MERA FART"
Två minuter senare förbarmade han sig med att säga UPP, och iväg bar det.

Sedan var det kvällsmys och vi lekte flygplan med honom. MERA PLYPLAN. Sa jag att jag hade ont i armbågen? Det har inte blivit bättre. (Jag sträckte mig på nåt mysko vänster när jag hängde upp den sjunde maskinlasten med tvätt igår - duktiga jag.)
Och kbällen avslutades givetvis, som sig bör, med nattningen. Borde ha anat oråd när jag sa "Elias, nu ska du gå och sova?" och han svarade, till skillnad från "TOVA! TOVA! JAAA!" som han brukar, med "NÄ".
Och sedan fick han lik förbannat välling, sörplade girigt i sig den, gav mig nappflaskan och deklamerade "MERA ÄNNING". Det tog en timme innan han slocknade, men han sa "LILLA GUBBEN" och, jag svär "MIN PAPPA" under tiden, så det går över.

Vissa grejer måste han faktiskt ha snappat upp på dagis. Jag kan svära på att jag aldrig sagt TUMMETOTTEN till honom. Den där svordomen jag tyckte mig uppfatta häromdagen - det var ingen av de värre - har han säkert också lärt sig där... för inte kan det väl vara när pappa spelade Outrun? (förresten säger han PANG när bilen krockar...)

Jaja, vernissage. Ska bara hitta en sladdjäv... *host*, en sladd till kameran. Gnattgnatt.

Sammansatt personlighet

2007-01-28T22:21:00.000-08:00

Det där nyårslöftet om att bli bättre på att uppdatera bloggen verkar redan ha fallit igenom. Nästa år ska jag lova att blogga mindre. Men det har varit mycket; nya jobbet har påbörjats och det är stressigt men stimulerande, och bara jag har kommit förbi den där värsta hej-kom-och-hjälp-mig-perioden så kan det nog bli riktigt bra.

Kollegorna är snälla, och jag har till och med visat min sociala sida och ätit lunch några gånger. Det där med luncherna är lite speciellt. På Tre blev det så att efter att jag fick Elias har jag konstaterat att lunchen var den enda tid jag hade för mig själv. Därför har jag nästan utan undantag tillbringat mina jobbluncher de senaste två åren med en macka från Statoil, en liten tub Smarties, en pingvinstång, en halvliter Cola Light och en valfri bok.
Ute i solen, om vädret tillåtit, vilket det inte gjort de senaste veckorna. Det är vinterrusk igen.

Men det är ju inte så att ingenting händer. Långt därifrån. Det mesta i Elias utveckling handlar förstås fortfarande om språket. Nu när han har ett respektingivande ordförråd har han börjat se det som naturligt att börja utforska ordens betydelse också. Han sätter en formulering, upptäcker att den funkar, och testar vidare. MERA VATTEN, som han kläckte för ett par veckor sedan, har nu utvidgats till MERA MAT, MERA GODIS och, för all del, MERA BRUM.
För att ta oss ur Brum-träsket föreslog lilla e att jag skulle ladda ner Pingu i stället. Jag försökte men kunde snabbt konstatera att allt Pingu-material som finns ute i sajberspejs har försetts med obscen svensk textning, och även om Elias inte kommer att kunna läsa än på ett tag känns det bara... fel.

Han har imponrat på tjocka släkten (och utvald dagispersonal) genom att säga HEJTÅ MOMMO, HEJTÅ MOTTER, HEJTÅ FAFFA och så vidare. Ikväll fick jag honom att säga HEJTÅ TEVEN när vi skulle gå och TOVA. "Vill du gå och sova", frågade jag, och han bara "JA! JA! TOVA! TOVA! JAAA!" och sedan tog det en halvtimme i alla fall. Men han är söt.

På dagis sägs han vara en riktig liten gentleman - säger TACK till höger och vänster och skjuter in stolen efter sig. Här hemma skjuter han inte bara in stolen; han möblerar om vårt vardagsrum enligt någon sorts infantil feng shui-modell som ärligt talat blir lite jobbig i längden.

Andra ord som dykt upp på sistone: PLYPLAN, BÅT, VISKY (jaja, vi är usla föräldrar) och MÅLAT. Han har nämligen målat på dagis, riktiga expressiva små konstverk, och så snart jag får ur tummen och ordnar upp min backlog av bilder lovar jag en liten vernissage här på bloggen.

Vi hade nypremiär på babysimmet igår. Det märktes att han hade saknat vattnet och själva badandet, men med övningarna var det en helt annan sak. Han var så borderline att det faktiskt blev ganska komiskt.

Och så är det vinter igen, till och med i Stockholm. Minus tvåsiffrigt och de gånger temperaturen börjar närma sig drägliga nivåer vräker det ner snö i stället. Man kanske borde flytta julen framåt, ha en skottmånad eller nåt.
No pun intended.

Ord, ord, ord

2007-01-15T09:41:00.000-08:00

Precis hemkomna från Fagersta, jag börjar nya jobbet i morgon och är ett skepp i nöd - sträckt rygg, trasig handled och fortfarande lika småsnuvig. Elias, däremot, är i toppform. Ord-explosionen har antagit närmast absurda proportioner, att sätta ihop ord är rena barnleken (han tyckte att det var grymt att ÅKA BIL och ÅKA TÅG) och när jag skulle natta honom i går kväll muttrade han en lång harang om DAGIS mummel mummel KOMPISAR mummel mummel KALLE KAL LILLA LO mummel mummel. TITTA FAMMO och TITTA FAFFA var andra höjdare i helgen. Samt DATON, PENNA och RITA, PLYPLAN och TAKTOR och jodå, KLOCKAN säger fortfarande ICKACKICKACK.

I Fagersta var det en decimeter snö, så nu har vi fått en fullt tillräcklig dos av vinter. När vi skulle kliva på tåget hem mitt i vinterstormen sa Elias DET BLÅSER och även om vi redan hade noterat det var det kul att få höra det av honom.

Det kändes som om den här tredagarsutflykten varit bra för honom, ja för hela familjen, i och med att det inneburit ett avbrott i rutinerna. Då kan man passa på att göra sig av med de rutiner som man helst skulle vilja slippa. Julklapps-DVD:rna med hans favoritbil Brum har gått varma de senaste veckorna, och inget ont i det, men när han började vakna mitt i natten och kräva att få TITTA BUM och sedan gallskrika i en timme och trekvart för att vi vägrade, ja, då är det dags att sätta ner foten. Dessutom har det varit omöjligt att få honom att somna i spjälsängen under början av veckan, men så snart han fick ett eget rum (mitt gamla) hemma hos fammo och faffa så gick det lätt som en plätt.

När vi kom hem igår kväll var det den minst komplicerade nattningen på evigheter. Nu gäller det att fortsätta vara stark.

Aj, ryggen.

Förresten, ny nattplatta också:

01 - Avalon - Roxy Music
02 - Existentialism - The Dining Rooms
03 - Dedication - Nils Landgren
04 - Little Monsters - Charlotte Gainsbourg
04 - Just Like Honey - The Jesus And Mary Chain
05 - Elàn - Justus Köhncke
06 - Glider - Kent
07 - Energia - Leila Pantel
08 - Forest Families - The Knife
09 - Altogether Blue - The Horns Of Plenty
10 - Are You Going With Me - Pat Metheny Group
11 - Statues - Moloko
12 - My Cherie Amour - Quincy Jones Orchestra
13 - Take Your Time - Spiritualized
14 - Rachel's Song - Vangelis

Nytt år, nytt jobb

2007-01-02T18:08:00.000-08:00

Idag skrev jag på, så då får det väl betraktas som officiellt - den 16 januari börjar jag mitt nya jobb som redaktionssekreterare på hemelektronik- och pryltidningen M3 - Digital World. Det har varit klart sedan ett par dagar före jul, men jag har inte velat trotsa gudarna genom att ta ut något i förskott.

Det känns fruktansvärt skönt att vara tillbaka i journalistiken på allvar igen, och jobbet känns stimulerande och dessutom som ett rejält kliv framåt rent karriärmässigt (nog för att jag haft en jäkla massa ansvar på gamla jobbet, men mest informellt, och utsikterna att avancera var väl inte de bästa...
...inte ens om min tjänst inte hade blivit insparad, alltså. Nu måste jag faktiskt skryta lite: jag landade ett fast jobb, ett fast journalistjobb - efter tre år, let's face it, på annat håll - på tre veckor! Hade jag vetat att det var möjligt hade jag försökt mycket tidigare...).

Enda smolket i glädjebägaren är att lilla e, som just nu plöjer Liza Marklunds Annika Bengtzon-böcker, har börjat kalla mig Eva-Britt (efter den ondskefulla redaktionssekreteraren på Kvällspressen).

Och ja, fammo och faffa - vi kommer och hälsar på en sväng innan jag börjar. Får se om det blir på torsdagen eller fredagen.

Lite om bloggens huvudperson också: Elias har sagt "soffan", "gå ut gunga", "stol", "hemma" och, öh, "high score" idag. Och det är bara de nya grejerna.

Sista natten, andra året

2006-12-31T22:46:00.000-08:00

<- Nyårssupén avslutades givetvis med GASS!

Elias är i en sådan där fas just nu när han ofta är totalt ointresserad av att sova. Det har väl delvis att göra med den förryckta dygnsrytmen nu under jul- och nyårshelgerna, och så är det förstås en utvecklingsfas - han är så nyfiken på den där stora fantastiska världen utanför spjälsängen att han är livrädd för att missa något.

Så ikväll, nyårsafton, bestämde vi oss för att Elias ska få vara uppe precis så länge han vill. Vid 22:30 började han ge oss tydliga vinkar - inte något gnäll, men först kom han in till mamma, pappa, moster och morbror i vardagsrummet och sa "Sova." "Sova. Sova. Sova. SOVA!"
När han insåg att det inte funkade (nog för att vi förstod, men det var så gulligt och lillgammalt att vi ville försäkra oss om att vi inte hörde i syne) bytte han taktik. Först sade han "tick tack tick tack" menande och sedan i ren desperation tultade han fram till sovrumsdörren och ropade "HEJTÅ"!

<- Gunga? Snorslunga!

Nu blir han nattad av lilla e, så vi får väl se om det funkade.
Oavsett vilket, en skön liten solskenshistoria att avsluta 2006 med. Vad som finns att beskriva nästa nyårsafton - ja, det står skrivet i stjärnorna.

Och pappa tvingas på allvar börja räkna ner till the big 3-0. Grått nytt hår!

Stormen före lugnet

2006-12-29T21:54:00.000-08:00

<- Stoppa snoret!

Nu är hela familjen snuvig. Lilla e trotsar sin snuva och sitter i skrivande stund med moster och tar sig en öl eller två - det har hon förtjänat - och i förrgår var jag och ett antal värdefulla vänner och karaokade oss på Kickis.
High life.
Det är överraskande hur mycket man orkar fast man har snuva. Och min röst hamnar ett par snäpp närmare såväl Elvis som Liam Gallaghers när den kryllar av bacillusker.

Javisst ja, det har ju varit jul också. Paketen är levererarde, släkten har åkt hem, det mesta av papperen är undanstädade - det komliceras något av att Svenska Bostäder har den goda smaken att måla om återvinningsrummet I JULHELGEN, men men - och jag tar mig just ett glas Laphroaig (för att kurera snuvan) och var just inne och strök Elias över ryggen efter att han vaknade till.

Efter några dagar med kraftigt förryckt dygnsrytm verkar han vara på väg att landa i gamla vanor igen. Men han vaknade som sagt nyss... och nu tyckte jag att jag hörde ett gnäll igen, ska kolla...

...nej, det var nog falskt alarm. Den här gången. Han somnade på sju minuter ikväll, så jag anar ugglor.

Elias har fått massor av presenter; saker som pusslas och rullar och piper och tutar och pratar och låter och i den kakafoni av nya ljud som lagts till lägenhetens ambiens finns också alla dessa ORD. Han härmar oss obehindrat nu, känns det som, åtminstone när han känner för det, så pappa har slutat svära. Det är en rejäl omställning. När jag slår tån i något - ty sådan är min natur - är det JÄÄÄÄäääärnspikar! jag pressar fram mellan vitnande läppar.

Nya grejer varje dag.

Pappa köpte en ny färgskrivare till sig och mamma. Bland mycket annat. Över huvud taget blev det väldiga klappvolymer; tack och lov fick jag strax före jul klart för mig att jag hade råd att köpa klapparna också, men det är en annan historia.
Som får vänta i några dagar till.

Det har varit hektiska dagar, så nu ser vi fram emot en nyårsafton med bara oss tre och kanske en flaska medelmåttigt mousserande vin. Det finns så mycket tid att festa.

Mitt nyårslöfte får väl bli att lägga in de senaste månadernas bilder...

Julfrid, eller nåt

2006-12-24T01:13:00.000-08:00

Julafton är en timme ung och alla paket är inslagna, och återigen kan inte ord beskriva exakt hur mycket jag hatar att slå in paket. Men efter ett oändligt bändande, böjande, rivande, klippande, svärande och - framför allt - tejpande, så sitter jag här framför datorn med ett glas tolvårig Caol Ila och väntar på att den där 24 december-känslan ska hinna ikapp mig.
Förmodligen inträffar det lagom till Karl-Bertil... eller, om jag har tur, besöket vid Nackastatyn.

Nej, Absolute Christmas hjälper inte.

Annars är allt oförskämt bra. Det är lite tidigt att gå in på pappas liv i detalj (fråga mig i januari!) så vi fokuserar på Elias. Idag sade han "hallå" cirka 200 gånger och "kom" och "ajaj bordet" när han försökte klättra upp på bordet (han får inte, han vet att han inte får, och det gör det förstås ännu roligare).

Sedan han började nå upp till dörrhandtagen har förstås det där med att stänga och öppna dörren blivit en favoritsysselsättning, och bästa leken just nu är när han stänger en dörr, och pappa sedan knackar på, öppnar och utbrister något käckt i stil med Knackelibank på dörren!
Skrattanfallen blir massiva.

Varje gång telefonen ringer numera tror han att det är faffa just nu. Bli inte för mallig nu, farsan, det är bara en fas!

Det blir en grön jul i år. Stor överraskning, va...

Nej se det... regnar

2006-12-19T22:22:00.000-08:00

Det ser onekligen ut att bli en grön jul för Elias även den här gången. Snön började falla strax efter fyra i eftermiddags, och allt såg väldigt lovande ut tills den övergick i mildväder och regn för någon timme sedan. Nu är bara en tunn hinna slask kvar på Hornsgatan.

Inte för att jag klagr så värst mycket - om Daddy Fool ser det är snöns existensberättigande begränsat till perioden 23 december - 6 januari, och sedan kan, vad mig anbelangar, våren börja. Förra vintern, som varade mellan den 25 december och mitten av april, var alltså rent ut sagt för jäklig.

"För jäklig" får man inte säga numera, eftersom Elias härmande gått in i overdrive. Idag var orden på modet "kille" och "galopp" (ja inte vet jag) och när man pekar på hans stövlar och frågar "vad är det"? blir svaret "tövlan" och listan på de ord han behärskar är för lång för att man ens ska orka göra upp den längre.

Idag hade han visst varit lite trött och hängig på gagis, men när han kom hem var det som bortblåst, han var inte i närheten av febertemperaturer och så hyperaktiv att vi höll på att aldrig få honom i säng. Just nu har han dessutom en fas när han vägrar ligga i spjälsängen utan rumstrerar om mellan mig och lilla e och drar henne i håret och river mig i ansiktet och sparkar oss båda både här och, tyvärr, där.

Fem dagar kvar till jul. Måtte jag överleva.
Till råga på allt har jag andra saker att tänka på.

Min nedräkning börjar nu

2006-12-11T23:34:00.000-08:00

Jösses, vad fort december går. Elias fortsätter med sina stormsteg uppblandat med snedsteg. Han blir oerhört förbannad när han inte får som han vill, klättra var han vill, ta vad han vill, äta vad han vill, ha sönder vad han vill; och pappas utbrott av auktoritet bemöts antingen med hånskratt eller med tår- och snorsprut. Oftast det senare, just nu. Jag tröstar mig med att det är för hans eget bästa, och att han kommer att förstå det en dag. Yah, right.

Kvällen tillbringades i en kamp mot, om inte elementen, så heminredningsdetaljer. Jag bestämde mig för att julpynta, och en av adventsstakarna överlevde i tio minuter innan Elias välte den i golvet och den slocknade, möjligen för evigt. Kan i och för sig köpa nya lampor i morgon, men det blir nog billigare med en ny ljusstake.

Och så detta ständiga med att gå rakt in i hörnet av datorbordet, när han vill trycka på gapparna eller slänga musen i golvet (mushjulet pajade till slut, efter åtta lyckade reparationer) Och så mera gråt.

Men ikväll kallade han Bamsen för "Bamsen" (i stället för Ba-Ba-Boo - Ga-Ga-Ga-Bow har blivit hans nya favorituttryck, och han kanske skippat smeknamnet för att förtydliga för oss att när han säger Ga-Ga-Ga-Bow menar han INTE Bamsen, och vad han menar...
...ja, det vete tusan). Och häromkvällen sade han "Älka Pappa" när jag tog på honom pyjamasen, så det finns hopp för vår relation.

I pappas liv i övrigt är det både väldigt lugnt och väldigt spännande just nu. Det är väl så det ska vara när det nya året börjar nalkas, kanske.

Nya tider, nya ord

2006-11-27T23:31:00.000-08:00

Det som slår en bara den senaste veckan är hur Elias interaktion med oss har glidit över från att vara något som dyker upp bara då och då till att vara mer eller mindre konstant. Han babblar, han pekar, hans ordförråd blir både större och säkrare (en gunga är en GYNGAAA, en mage är en MAGEEE, katten är KATT-N (som säger AOOO), öra är ÖRA och näsa är också ÖRA men man kan inte få allt). Han är JAG, och förstås LIAS, som går UT på GAGIS och träffar KALLEKAL och LO-LO och VILL UPP i knäet och LEKA BOLLA på datorn så han får trycka GAPP och TITTA. Och DÄR är MAMMA och DÄR är PAPPA.
Och ikväll låg mamma i badkaret när han skulle få på sig JAMAS och PUMP-AH så då ville han också BADA BADA BADA och när han inte fick det blev han rasande. Men det är mycket lättare att hantera de där utbrotten när man vet vad det handlar om. Och vet ni vad? Det tycker nog Elias också.

När man frågar nåt och han vill göra det ("ska vi gå och gunga?" funkar oftast som exempel) vrålar han JA! JA! och kombinerar ofta med ett avgrundsdjupt JAAAAAAA som avslutning. Det låter rent frikyrkligt, och lystern i ögonen, ojojoj.

Och jösses vad han pekar!

Just nu verkar favoritmusiken vara Teddybears, deras remakeplatta (eller vad man nu ska kalla det) Soft Machine får killen att dans. När han hör Ahead Of My Time kommer lystern igen och han ropar OYEH! OYEH! Oh yeah.

Pappas frukostvanor har fått honom att lära sig säga KAFFE och göra tappra försök att välta koppen. Han fick smaka en tesked en gång, sedan var det inte roligt längre. När han ser mig dricka kaffe nu stirrar han på mig som om jag vore imbecill.

Sedan är det det där med böckerna, som också är ett växande intresse. Eller, i första hand i singularis.
Vi har antagligen läst "Bumbum och ballongen" ("Vad säger det då? "PANNNNG!") tiotusen gånger bara i helgen. Tacka fammo för det. Fast nu har han börjat intressera sig lite för "Max boll" och "Trine den rena lilla grisen" också, så förhoppningsvis överlever vi det.

Det händer en del i pappas liv också, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, så vi lämnar det därhän så länge. Vi får se vad som händer...

Ja- och nejfrågor

2006-11-16T23:35:00.000-08:00

Så kan det gå, man sticker på ett möte i kåken och kommer hem tre och en halv timme som adjungerad revisor i en bostadsrättsförening. Vi lever i intressanta tider.

Innan någon av mina nära och kära som vet hur min privatekonomi ser ut sätter i halsen och får panik - nej, det är bara en formalitet, och jag tänker bara inneha titeln tills det finns anledning att skaffa någon med revisionskompetens.
Jag kommer inte att ha ekonomiskt ansvar för en eventuell fastighetsaffär i niosiffrorsklassen.
Inte för att det skulle vara så svårt.
Det blir snyggt i cv:t, kanske, hursomhelst.

Andra som tagit vuxenpoäng i veckan: tja, främst Elias. Det känns som om han är på väg att klättra uppåt igen efter en tids platåpromenad. Det är främst manifesterat att han klättrar, betydligt mer smidigt och våghalsigt än förr. Hittills har han bara slagit sig litegrann, men vi bävar.

Dessutom är det ett väldigt snack på honom. Han använder konsekvent "DÄR bollen" och sådana saker ("där" är tydligen ett ord som passar bäst i affekterad falsett) men han springer hellre och hämtar bollfan än att peka på den. Vem kan klandra honom, i och för sig. Och sedan är det det där med "Ja!" och "Nej!" som börjar komma på allvar. Gör man något han inte vill får man numera ibland höra "NEJNEJNEJNEJNEJ" innan han börjar skrika. Gör man något överhuvudtaget är det bäst för öronen att man frågar först. Han är en liten ja-sägare, allt som oftast. Det var det som knäckte det sista dagismotståndet för den här gången. Nu säger jag bara "Vill du gå och äta frukost?" "Vill du ha en smörgås?", när det är dags för överlämning och han säger "JA!" och pinnar iväg till närmaste fröken. Som jag alltid sagt - ge honom mat och han älskar dig för evigt. Ibland vinkar han till mig när jag går.

Ikväll, mellan att jag kom hem från jobbet (första arbetsdagen efter flunsan var igår, inte för att jag kände mig utvilad) och att jag hastade iväg till mötet, satt han i mitt knä och klappade mig på kinden innan han drog mig i örat och sa "örat". Det kändes väldigt socialt.
Sedan åt han nästan hela sin middag själv, med skeden.
Vår stora fina pojke.

Jaja, lugn, framstegen finns på video.

Slutligen presenterar Daddy Fool låtlistan till novembers nattplatta - den bästa mixen hittills om jag får säga det själv. Den ska vagga mig till sömns nu.

01 The Last Goodbye - James Morrison
02 Gatekeeper (One Room One Hour Mix) - Feist
03 Shibuya - Brian Reitzell & Roger J Manning Jr
04 Just Hold Me - Maria Mena
05 Must - Oddjob
06 Midnite Cruiser - Rebecka Törnqvist & Sara Isaksson
07 More Than This - Roxy Music
08 5.55 - Charlotte Gainsbourg
09 I Guess I Should Feel Something - Andreas Mattsson
10 Into The Wasteland - Filur feat Stina Nordenstam
11 Song For Maggie - Jazzamor
12 A New Day - Richie Hawtin
13 (Another Song) All Over Again - Justin Timberlake
14 Borders - Whitest Boy Alive
15 99 Reasons - Sinan feat Omenzeter
16 Alma - Teddybears
17 Mellow Madness - Quincy Jones
18 Guitar Flute & String - Moby
19 Words Of Tranquility - Koop

Mor ror, far är sjuk

2006-11-12T10:17:00.000-08:00

Fars dag idag. Hurra för mig. Ynk.
Den där huvudvärken i tisdags var en försmak. Strax före lunch i onsdags började jag huttra och känna mig stel i lederna, och sedan bar det utför. Gick hem från jobbet vid tre. På torsdagen var jag hemma och kände mig lite bättre, försökte dricka hyfsat med vatten och yttra besvärjelser: Det är inte influensa, det är inteinfluensa, etc.
På fredagen vaknade jag vid halv fyra på morgonen och konstaterade att jag hade influensa. Låg och vred mig i mina feberplågor i en dryg timme, sedan släpade jag mig ut i vardagsrummet och vred mig i plågorna framför natt-tv istället.

Tack och lov vaknade jag till någon sorts liv strax innan Elias skulle komma hem från kakis. Fram till fyra låg jag mer eller mindre i koma och var övertygad om att döden nalkades.

Lilla e får dra ett tungt lass just nu, men hon är inte lika mesig som jag.

Elias har varit omväxlande obstinat och påfrestande och omväxlande världens gulligaste unge den här helgen. Han rör sig med ett helt annat självförtroende numera, klättrar på saker han möjligen skulle ha klängt lite halvhjärtat på för någon månad sedan, och sprintar runt utan att bry sig om oss alltför mycket.
Matningen har varit knepig, men ibland blir hans upproriskhet lite parodisk, som igår när han vägrade låta sig matas med sked utan skulle äta själv med sked. Precis vad vi alltså har velat få honom att göra hela tiden.

Nya ord och uttryck som registrerats: "Bit", "kolla", "Pippi" och "pang" (det bådar ofärd...) och så har säkert ett par försvunnit i mina feberdimmor.

Idag vaknade han på strålande humör en god stund efter åtta. Det måste vara hans variant av Fars Dags-present. Den bästa present en sjuk och eländig pappa kan få.

Slängpuss.

Och grattis faffa. Det blir ingen slips, men du får nåt prima till jul...

Skrik och pannkaka

2006-11-07T23:15:00.000-08:00

Gah. November gick verkligen till frontalangrepp i år. För en vecka sedan, när snöstormen drog in och lamslog Stockholm så att tågen stod still, bilar övergavs på Essingeleden och skridskor var det idealiska färdmedlet, trotsade lilla e och jag elementens raseri och tog oss in till Drottninggatan för att ersätta vår dammsugare, som somnade in i slutet av oktober efter ett långt och spännande liv. Dödsorsaken är oklar, men det var säkert kattsanden som knäckte den till slut.

Att vi klarade oss hem i hyfsad tid och med dammsugaren intakt är att betrakta som ett under.

Den nya suger. På ett bra sätt. Tyst är den också.

Nu är vädret normaliserat igen - idag var det riktigt vackert - men Elias natthumör har ställt till det lite ändå. De senaste nätterna har han vaknat ofta och i vredesmod och bara låtit sig tröstas av pappa, och i morse var jag väldigt, väldigt nära att inte lyckas ta mig upp ur sängen. Sprägande huvudvärk större delen av dagen. Det kan vara vad som helst. Växtvärk, eller kanske all glass han smällde i sig i helgen (på grund av en del logistiska problem och schemakrockar fick han glass både lördag och söndag. Och jag vet hur det är att äta för mycket glass. En gång i min gröna barndom var jag på ett bröllop där brudgummen var hög chef på GB. Jag har aldrig mått så dåligt som dagen efter.)

Lunchade med Tobbe idag och han trodde stenhårt på mardrömmar. Ja, vem har inte det. I natt tappade jag bort Elias på väg till en simhall, när jag väl lyckats somna, och trots att han hade hållit mig vaken i ett par timmar innan dess betecknar jag det definitivt som en mardröm. Så mycket älskar jag gaphalsen.

Med tanke på omständigheterna blev det en väldigt social tisdag. Först alltså lunchen - sedan hade Daniel bestämt sig för att låta sin mor (som ska viga mig och lilla e när vi väl år ur tummarna och kommer oss för att göra henne till en ärbar kvinna) bjuda oss på middag i sin nyinflyttade lägenh... öh, hus. Det var smaskigt och trevligt, huvudvärkstabletten började vera precis i rätt tid, till och med hunden var urgullig, Elias var på sitt charmigaste humör och slukade blåbärspannkaka som om han varit på svältgränsen (när tredje pannkakan fortfarande låg i stekpannan började han tugga på bordet). Till efterrätt? Glass. Och gissa vad - han ville inte ha den. Är nåt på spåren där.

Elias somnade som en stock. Måtte det hålla.

Uppföljningen av 18-månaderskontrollen ägde rum för några dagar sedan var präglad av kommunikationsproblem, men det hade inget med Elias att göra. Hur som helst, efter ett antal dagar av motstridiga besked och mer eller mindre rationell oro är kontentan att allting verkar bra och att vi nog kan släppa det där nu.

Glassiiiigt

2006-10-31T23:55:00.000-08:00

Det tog ett tag, men nu visar han att han är sin fars son; åtminstone när det gäller att äta glass. Det var i lördags vi fick ett ryck och köpte honom en Cornetto Jordgubb, antagligen av lycka över att det gått så bra på badet på sistone, och att han (tidvis motvilligt, men) börjat äta sin mat i stolen igen, och så hade han ju haft en 19-månadersdag i veckan och sådana högtider är inte att leka med...

...eller så var det bara att det kändes som ett bra läge för en glass. Att det blev just en Cornetto Jordgubb (nej, detta är inte en kommersiell blogg, jag har inte fått betalt av GB för att namedroppa deras produkter) handlade väl mest om att den inte innehåller nötter och annat som lilla e inte tål. Inte för att Elias visat några tendenser till allergi, men man kan ju aldrig veta.

På min tid hette den främsta choklad- och jordgubbsstruten Top Hat, om någon minns den. Struten var gjord av gamla Trabant-karosser, chokladen var en snål sträng besk massa och vad jordgubbssträngen egentligen smakade vete tusan.
Allt var inte bättre förr.
Det absurda är att jag ibland kan bli väldigt sugen på en Top Hat.

Nåväl, för att göra en lång historia något kortare: Han fick struten. Han slukade struten. Pappa hade kameran till hands. Fammo och faffa har sedan dess bönat och bett att jag skulle lägga in glassbilderna snarst. Därav denna glassbildsoverkill. Och därav det myckna och långrandiga skrivandet. Att bara lägga in bilder är lite fuskigt.

Vad han fick till middag före glassen? Pilgrimsmusslor med basilikavinaigrette. I kid you not. Vår lille gourmet.
Magen tålde det också, men andedräkten var lite speciell efteråt.

Vad har mer hänt? Jo, det mesta har varit bra. Föräldrapuben på kakis i fredags var en mycket sympatisk tillställning (eftersom jag bara tål max en utekväll i veckan numera, och knappt det, var jag tvungen att välja mellan dagisparty och Close-Up Magazines releasefest på Dining Club med gratis vodkashots från ett vdkabolag som inte betalat mig pengar för att namedroppa varumärket - det har inte GB heller, men glass är gott...
...valet var förstås skitenkelt).

Apropå dagis har han börjat namedroppa ett par av sina avdelningskompisar. Samt att han numera börjat säga "du" och "jag", typ, vilket dock ställt till det lite med de tidigare framstegen. Nu tror han att Elias heter pappa när pappa frågar "Vad heter du?", och att pappa heter Elias när pappa frågar "Vad heter jag?", och han tror dessutom att mamma heter Paco, men det sista är nog orelaterat.

(Ey Paco, vad tänker du på? som en hamburgerkedja vars namn jag, etc, en gång uttryckte det. Hur som helst, när jag säger det får jag onda ögat av lilla e.)
Fraserna kommer så smått, stötvis och lite slumpmässigt, vilket inte gör det mindre häftigt. Ikväll sade han "Vill gå upp!" när han krävde att jag skulle lyfta honom - det var häftigt - och "Där bollen!" är en barnlek. Numera hittar han till och med bollen när han säger det. Det är inte så självklart som det kan verka.

Ikväll har han varit jättesnäll, och pappas nästan kladdfria middag (uppvärmd tortellini med strimlad olivmortadella och lite, lite ketchup, med gurka och satsumas till efterätt) slukade han på egen hand, snabbt och bestämt och med glatt humör. Fast det inte var någon basilikavinaigrette till.

Trotsålder

2006-10-24T16:08:00.000-07:00

Halvtimmesutbrott i all ära, men igår fick han ett präktigt entimmesutbrott när han inte ville sitta i stolen och äta middag utan prompt skulle käka sittande på pappas arm.
Att det finns så mycket skrik i en så liten pojke.

Vi får se hur det går ikväll. Har ett par nya tricks att ta till efter rådgivning från farföräldrarna.

Men han är ju söt i alla fall...

Kakafåntratt

2006-10-23T10:56:00.000-07:00

Nu när Elias anser sig kunna föra konkreta samtal med oss har hans viljestyrka ökat tiofalt. Det får rätt jobbiga effekter. Blir det inte precis som han ska ha det är vi tillbaka i de där halvtimmesutbrotten igen. Igår var en sådan dag. När han inte fick maten exakt när han ville, exakt vilken han ville, och exakt hur han ville, så blev det vildsint spark- skrik och snoraction.

Mamma och pappa hade dessutom haft en ganska tung lördag. Först en födelsedagsfest där Elias var med och käkade massor av godis och fnuttade runt och petade folk i ögonen och försökte välta tallrikar (alla tyckte han var jättecharmig. Hur gammal kan man vara och fortfarande komma undan med ett sådant beteende?), och sedan en födelsedagsfest där Elias fick stanna hemma med fammo och faffa och vi var ute alldeles för länge och hade dessutom sovmorgon på annan plats.

Första utbrottet kom strax efter att vi hade kommit hem vid lunchtid. Fammo trodde att han hämnades för att vi hade varit borta (hela kvällen och morgonen hade han givetvis varit jätteduktig).
"Han kanske ska sova istället." sa hon.
"Men han måste ju äta innan han sover, annars blir han ju ännu värre när han vaknar." invände jag.
"Ge honom välling då", sa fammo. Genialiskt. Äta och sova samtidigt. Varför tänkte jag inte på det? Får skylla på att jag fortfarande, så här 19 månader senare, är lite orutinerad.
Då somnade han.
Sedan ville han INTE ha honungsvatten innan han skulle lägga sig, och då var showen igång igen. Men när han väl somnade så sov han som en liten stock.

Men språkkarusellen går bara snabbare och snabbare. Nya ord och uttryck i helgen; "hiss", "gris", "vill ha" (ja det kunde man ju ge sig på) "det är gott", "där!" och när vi skulle gå från första födelsedagskalaset för att stressa färdigt med alla förberedelser till det andra, vinkade han och sa "hejtå".

Det sa han till mig också i morse. Och när jag öppnade dörren sa han "Kakis!" "Kakis!". Dit tog mamma honom sedan.

Vi måste förresten verkligen ta itu med den där dagishostan. Det blir ett läkarbesök i veckan.

Ännu ett litet sjumilakliv

2006-10-19T09:13:00.000-07:00

Lite tidigare i morse.
"Elias, var är vi nu?"
"Kakis."
"Ja, visst är vi det."

Vår fantastiska lilla gubbe stating the bleeding obvious.

Dessutom kan jag svära på att han sa "Det var gott" när jag frågade hur kvällsmaten smakade igår.

Med detta sagt väntar en mycket lång dag på jobbet.

What's in a name?

2006-10-17T22:54:00.000-07:00

"Ejijasch". Så svarar han numera på både frågan "Vad heter du?" och "Vem är det?" när han ser sig själv i spegeln eller på bild.

På något sätt blir man fortfarande överraskad varje gång det funkar. Även fast det antagligen är det ord han hört mest hittills i livet.

Hur mycket det är som är riktig interaktion och hur mycket som är slumpen är ju svårt att veta, men det känns som om han anstränger sig nu, som om han vill kommunicera, som att han själv har höjt ribban för vad han ska klara av. Och då kan det bli som när jag hämtade honom i eftermiddags.

"Hur har du haft det på dagis?"
"Bra."
"Har du haft det roligt?"
"Ja."
"Ska vi gå hem och äta mat nu?"
"Katt-en."
"Ja, katten är hemma och väntar på dig. Så du kan rycka henne i morrhåren."
"Gammanna."
"Jag vet fortfarande inte vad det betyder."
"Hahaha. Gapp!"

Sedan kom moster förbi på väg mellan shopping och träning, och jag och Ejijasch demonstrerade namntricket för henne. Nu vet jag hur jag antagligen såg ut första gången han gjorde det. Tur att ingen kamera var närvarande då... ;)

Men socialt är det fortfarande lite sisådär. När vi är i lekparken nuförtiden har han i och för sig dragit ner på att försöka skrämskrika, men nu är det som gäller att springa fram till närrmaste unge och peta dem i ögonen. You know, Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Not.
Kanske blir bättre nu när han kan presentera sig.

***

Ikväll var han svår att få till ro, och efter sisådär 40 minuter suckade jag uppgivet: "Men snälla Elias, sov nu. Du är ju så trött att du inte vet vad du heter ens en gå..."

Sedan slog det mig att det inte bara är ett talesätt längre.

Ny sängfösare

2006-10-10T23:25:00.000-07:00

Tiden går, och ännu en nattplatta har spelat ut sin roll. Här är tonerna som ska leda oss genom oktobermörkret:

01 Coldplay - Talk
02 Koop - Whenever There Is You
03 The Venus In Furs - Tumbling Down
04 Moby - The Sky Is broken
05 Pet Shop Boys - Luna Park
06 George Michael & Astrud Gilberto - Desafinado
07 Elton John - Shine On Through (Thom Bell version)
08 Spiritualized - 200 Bars
09 Groove Armada - At The River
10 The Magic Numbers - I See You You See Me
11 Sting - Fragile
12 Moloko - The Time is Now
13 Planet Funk - Chase The Sun
14 Miriam Makeba - In Time
15 Stina Nordenstam - I See You Again
16 Bliss - Sleep Will Come

Den funkar så här långt.

Annars är det mesta okej. En bajsrapport igen, dock - det var länge sedan sist, ju! - och nu är problemet att han är lös i magen i stället för hård. Så i stället för att mygla i honom katrinplommonpuré myglar vi i honom blåbärspuré. Undrar om han märker någon skillnad.

("Aldrig blir de nöjda" tänker Elias och pruttar ner en pyjamas till.)

Annars är det bra, förutom att han fortfarande är lite hostig - vi hade någon konspirationsteori om att det kunde vara håningen som han får för sin hals som gjorde honom lös i magen, så i går kväll nattade vi honom utan håning och ja, det var den nattsömnen det...

Två grejer som är så stora att jag skulle skrivit massor om dem om inte klockan varit så mycket och jag måste sätta punkt innan jag slocknar. Han har börjat peka på saker (hur vi lärde honom tar jag nästa gång) och ett par gånger de senaste dagarna har han äntligen, äntligen, äntligen, härmat oss när vi sagt "Elias". "Ejijah" är ju inte så dumt alls!

Dagis? Går jättebra!

Varje gång jag ska föra över bilder från kameran till datorn sänker jag Internet Explorer. Mysko.

Ettåtthalvt

2006-10-04T21:36:00.000-07:00

<- Trött och rufsig efter en tuff dag på dagis - i mössväder.

Idag kom hösten på allvar, hela Söder utom höjderna var tydligen tillfälligt förvandlat till Hammarby Sjö och Elias fick vara inne på dagis. Själv satt jag på Nordvästra Kungsholmen och missade hela äventyret. Det slår mig nu att jag inte skrivit något inlägg sedan jag började jobba igen.

Jag har börjat jobba igen.
Det är faktiskt skönt på sätt och vis, färre tunga lyft och mer vuxenspråk (även om vissa av de där management-termerna på sätt och vis låter som joller) och nu när Elias går på dagis fullt ut känns det som om vi, så här ett och ett halvt år senare, till slut har återvänt till vardagen. Även om "vardag" är ett relativt begrepp i och med att det händer så mycket med gubben just nu.

Ett och ett halvt år, 83,5 cm och 11,5 kilo. Numera kan han, om han står på tå (han har blivit ruskigt bra på att stå på tå), öppna en stängd dörr med handtaget. Det var ju lite trist att han upptäckte det så snabbt.

Men tända lampor går fortfarande inte, om han inte har skor på sig.

Elias värld är en värld full av spännande handtag och knappar (gapp-ar, som han skulle uttrycka det). På vägen till dagis är det en ytterdörr, en hissgapp, (hissdörren är för tung, likaså porten), dörren till vagnsförrådet, en stor, häftig dörrgapp till hisshallen, ny hissgapp, ny våningsgapp...
...och så långt har dagisvägen gått finfint. Men där, halvvägs upp mellan källaren med vagnsförrådet och Elias avdelnings våning, slår det honom att "Vänta nu, nu ska pappa GÅ IFRÅN MIG" och då börjar gnället, som når ett crescendo i samma ögonblick som jag lämnar över honom - skrikande, gråtsprutande, sprattlande och sparkande - till den i personalen som råkar finnas till hands.

Innan jag ens hunnit få på mig skorna igen är han lugn som en filbunke.

Men det där med hälsningsfraser får vi jobba vidare på. En anekdot direkt ur verkligheten: Igår hämtade jag honom 17:15, han och en lite äldre flicka var de enda barnen som var kvar och ute i sandlådan. Hon pekade på mig och sa:
- Du är Elias pappa.
- Jajamen, sa jag. Och vad heter du?
Hon presenterade sig och jag frågade om hon gick på samma avdelning som han.
- Ja, sa hon.
- Är Elias snäll då?
Varpå hon spände ögonen i mig och sa, bestämt, förnumstigt och anklagande:
- Han skriker.

Ja, det ska gudarna veta. När jag hade skrattat färdigt förklarade fröken att hon nog syftade på att Elias fortfarande i första hand kommunicerar med att säga WÄÄK. Förhoppningsvis finns det en marknad för det en dag. Han sätter ju åtminstone avtryck.

<- Linslusandet fortgår med oförminskad styrka. Den här är, apropå ingenting, numera bakgrundsbild både i telefonen och datorn.

Nya ord sedan sist: Ett gäng. "Boll", "vila", "kissa", "bra" och "gris" är de som dyker upp i min onsdagssömniga hjärna just nu.

Slutligen; i måndags var vi på 18-månaderskontroll. Elias imponerade med sitt flörtande, sin klätterförmåga och sin skedhantering (leka med sked är kul, äta med sked går desto trögare...) men samtidigt var han inte så intresserad av att peka och frågan "Var är Elias näsa?" ignorerade han helt.

<- Men titta pappa, jag kan visst peka! Kolla här, pappa, aj löv jo! Hihi.

Därför ska vi göra ett nytt test om en månad, mest som en säkerhetsåtgärd, eftersom avsaknaden av sådana tricks kan vara (men behöver förstås inte vara) en indikation på aspergers syndrom eller autism.

Det känns lite jobbigt att ha det hängande över huvudet, men samtidigt har han så många tecken på motsatsen att jag försöker att inte noja mer än nödvändigt. Nojande ligger å andra sidan i min natur. Om någon nu hade missat det.

Tills vidare har jag initierat ett träningsrogram som bland annat omfattar en egenhändigt omskriven Banana Boat Song (Nä-sa - å ö-ra - näsa öra å öga å mun) och vi har köpt kritor.

Proaktivitet, som det kallas på managementjoller.

Picture This

2006-09-22T10:58:00.000-07:00

Så där, då har jag äntligen överkommit min teknofobi och installerat den nödiga programvaran för att föra över bilderna från nya nallen till datorn, och därmed också till bloggen. Det tog sin lilla tid, men Elias är på bild igen, nu i ännu fler megapixels.
Jag får se hur mycket backtracking jag orkar göra.

Vi börjar med chockbilder; vår lille gubbe har fortfarande inte riktigt fått in det där med självbevarelsedrift ordentligt. I fredags snubblade Elias i trappan till rutschkanan på dagis och skrapade upp sig vid ögat; i måndags, återigen på dagis, trillade han på väg ur sandlådan och skrapade upp nosen. Tur att han har läkkött - bilden till vänster är ett par dagar gammal och i morse syntes ingenting.
Tur också att han var snuvig och hemma i tisdags och onsdags, annars vete fåglarna hur han hade sett ut.

Förutom olyckorna går allting jättebra med dagis nu (ta i trä); Elias är väldigt skrikig när jag lämnar honom, och jag och personalen har fått in rutinen att ett snabbt - nästan för snabbt, kan jag känna, med ett styng i hjärtat - och distinkt hejdå är det bästa sättet för honom att komma in i rutinen.

När jag skulle hämta honom igår var han ute på gården, lekte med hinkar, och ignorerade mig först fullständigt innan han kastade en förströdd blick åt mitt håll och gjorde en min som jag tolkade som "Och vem fan är du, då?". Sedan protesterade han när vi skulle gå. Vilket nog egentligen är rätt bra. Och en milsvid skillnad mot för en månad sedan...

Just nu är vi ensamma hemma; Elias ska prova att äta frukost på dagis idag (vi bävar!) och om allt går vägen kommer han att vara där fram till efter klockan 16; över åtta timmar. Jag kanske passar på att ta en tupplur, resten av familjen har alltså snuva och båda två sov så högljutt i natt (men de sov, bless them) att jag vid tvåtiden i ren frustration gick och lade mig på soffan. Det funkade, men min rygg känns lite krokig. Jag håller nog på att bli gammal.

I kväll ska jag nog faktiskt ta mig ett par öl, så det är bäst att jag är utvilad för att undvika katastrofer.
På söndag blir Elias 18 månader, och då är det ett år sedan dopet.
På måndag börjar vuxenlivet igen.

Lite tomt, faktiskt

2006-09-15T22:16:00.000-07:00

<- Den där lilla backen klarar jag lätt!

Det är fredag, och det har varit en ganska konstig vecka. Konstig på ett bra sätt, ändå konstig.

I onsdags var första dagen som Elias skulle prova att vila på dagis, så pappa lämnade honom vid 9:30 och hade sedan tre och en halv timme att slå ihjäl, planlöst irrande på Söder och i lägenheten, alltid med fingret på telefonen, nynnande på ringsignalen som en besvärjelse (Gnarls Barkley - Smiley Faces om någon mot förmodan undrar). Vilan skulle vara slut 14:00 så 13:45 irrade Daddy Fool och lilla e (hon var ledig och lika planlös) tillbaka till dagis, och satte oss i personalrummet för att vänta på telefonen.

Klockan blev 14. Ingen ringde. Vi tänkte "Sover han än?" och lilla e testade den berömda massagefåtöljen. 14:20 hade de fortfarande inte ringt och jag tog en session i fåtöljen jag med. 14:40 hade min rygg fått nog men det tog ytterligare tio minuter innan det ringde. Då hade han käkat mellanmål också. Och varit på dagis i över fem timmar.
Torsdag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Han hade haft jättekul.
Idag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Allt väl, frånsett att han ramlat på väg uppför en trappa och skrapat sig lite i ansiktet.

De senaste dagarna har han tillbringat halva sin vakna tid på dagis. Och det värmer men samtidigt och helt oväntat känns det lite tomt, och gör lite ont, särskilt som han fortfarande skriker när jag lämnar honom. Å andra sidan slutar han skrika så snart jag är utom synhåll. Frågan är om inte det gör ondare.
Det blir väl mer naturligt när man börjar jobba igen, om (ack ja) en dryg vecka.

Idag hade vi ett besök ända från England. Bara en sådan sak.

<- Gissa vilken som är vilken!

En detalj till av förmodat allmänintresse; Äckel-sunk-Bamsen har äntligen fått ett syskon. De är som tvillingar bortsett från att Bamsen v2.0 är alldeles skär och fast i polyesterhullet.
Det går bra, det också.

På gränsen till genombrott

2006-09-10T21:18:00.000-07:00

<- Paris-Dakar-rallyt. Vi har haft otrolig tur med vädret...

Det har hänt en del sedan sist. Förra dagisveckan började ungefär som tidigare; urjobbig måndag (första halvtimmen gick bra, sedan skrek han i 40 minuter och vi gick hem), en klängig och pappig tisdag och onsdagens uppladdning var katastrofal, med ösregn och försvunnet paraply.

Jag har haft på känn rätt länge att min närvaro på dagis mer har varit en belastning för Elias än ett stöd - det är ju så lätt att springa till pappa hela tiden - och trött och frustrerad och dyngsur och okänslig för andras lidande bestämde jag mig för att testa den teorin i praktiken och gömde mig bakom ett bord.

<- ...kanske inte alla dagar, men ändå.

Efter 15 minuter - Elias kom in några gånger, tittade efter mig, såg mig inte och gick ut igen för att göra något roligare - tyckte personalen att vi kunde testa att säga hej då, och jag fick äntligen vinka och göra den av alla föräldrar eftertraktade pilgrimsfärden ner i personalrummet.

De har en massagefåtölj i personalrummet.

<- Aktraresåruintefåren... PUSS!

Efter en dryg halvtimme där fick jag gå upp och hämta honom - men det var som när han började gå; ett första steg.
I torsdags var han själv i nästan en timme, och i fredags beslöt vi att han skulle prova att stanna kvar över lunchen. Han var väldigt klängig och gnällig när vi kom till dagis, och det tog 20 minuter innan jag kände mig redo att gå - utsläppt på Södermalm med laddad mobil.

Jag måste ha kollat telefonen 30 gånger medan jag irrade planlöst kring Hornsgatan, köpte nya miniplaskbadbyxor åt Elias, glödlampor och en McDonalds-kaffe, gick tillbaka till dagis, gick hem och hämtade vagnens regnskydd, tillbaka till dagis igen och när de inre rösterna talat om för mig att jag måste ha lämnat fel nummer och att han var där uppe nu, otröstlig, så ringde telefonen och allt hade gått bra och han hade ätit som en häst och om det fortsatte så här så skulle vi testa till klockan 14 på tisdag.

Saker händer.
Men det går säkert åt skogen i morgon. (sade han med ett visst mått av vidskeplighet)

Det har hänt en massa annat också, men det återkommer jag till.

Glasburar som sprängs

2006-09-01T23:07:00.000-07:00

<- Ibland kan ett välplacerat pekfinger leda till stor konst.

Nä, man ska inte ta något för givet. För det blev en tuff natt; en natt som började så snart jag tyryckt på Publish. Då hörde jag gallskriken, och 40 minuter (det är alltid 40 minuter) av att bära på gubben medan han skrek sig i brygga tog vid. För ett ögonblick verkade det okej, han borrade in huvudet i min halsgrop och somnade, men när jag gick in till lilla e och lade honom började samma atonala visa igen.

Sedan somnade han och vaknade i samma tillstånd vid kvart över tre. Fem i fyra lugnade han ner sig, och vid det laget var vi alla tre tvärslut. Han var ledsen igen när han vaknade på riktigt klockan sju, men då räckte det med att gå upp och ställa sig i fönstret med honom för att han skulle lugna ner sig.

<- ...och dessutom har jag inte riktigt lärt mig mobilkamerans alla finesser ännu...

Men det var inte utamn att man kände sig extremt ödmjuk inför inskolningen.
Men man ska aldrig ta någonting för givet. Efter fem minuter i famnen kände han sig redo att ge sig ut på äventyr, och även om han kom in för att bli lyft och kramad av pappa ibland var det en milsvid skillnad mot veckan dittills - han flörtade med fröknarna, lät dem leka med honom, accepterade de andra barnens närvaro utan att bli särskilt orolig, lekte nästan i grupp vid ett par tillfällen och jag behövde inte ta fram sunk-Bamsen förrän sista fem minuterna och vid det laget var han både trött och hungrig.

<- ...men just därför kan resultatet bli ganska kul...

Sedan vinkade han hejdå till personalen.

Samtidigt som det har varit en vecka fylld av prövningar och jobbigheter har det varit en vecka av framsteg och upptäckter. Både sociala och kreativa, och det känns som att allt nådde en ny nivå idag.
I lekparken - vi var i den stora parken i Tantolunden idag - var han mestadels på strålande humör och lekte frenetiskt och målmedvetet och upptäckarglatt. Och på hemvägen, detta är stort, började han snacka med en annan liten kille när deras vagnar möttes på den ödets esplanad som vissa kallar Hornsgatan. Vi stannade upp, hans mamma stannade upp, och gossarna skakade, helt spontant, hand.

<- ...eller hur?

Då är det bara en bonus att han var på värsta härmhumöret ikväll. Han sa "hej" och "hejdå" och "katt" och "apa" och "äjon" (lejon) och "kanääh" (kanin) (jo fammo, den där boken med djurungar fungerar!)
Jag måste verkligen börja dra ner på svärandet nu.

Hr ändå stålsatt mig på att det kan bli en ny tuff natt.
Man ska inte ta något för givet. Happythoughts.

Men något har hänt.

Det har inte med saken att göra men vi behöver akut en ny nattplatta. Chemical Brothers-låten driver mig till vansinne.

Någonstans ljusnar det

2006-08-31T21:59:00.000-07:00

Nästan september efter en vecka som kanske inte direkt går till historien. Även bortsett från fotbollseländet i måndags.
Dagisinskolningen fortsatte med en pappig och gnällig måndag med störda sovcykler, en något bättre tisdag men fortfarande med att han vaknade tidigt, ofta och gallskrikande, och sedan en katastrofal onsdag där han skrek oavbrutet i 40 minuter innan vi gav upp och gick hem. Så snart han hade fått på sig skorna blev han kholugn och jag trodde att han bara hade manipulerat mig när vi kom hem. Då skrek han i 40 minuter till, så det var nog på riktigt.

Sedan ringde det på dörren. Vi trodde att det var grannarna som slutigen bestämt sig för att lönnmörda oss, men det var fammo (som jag fått för mig skulle komm och hälsa på NÄSTA onsdag, men...) och sällan har väl hjälpen och avlastningen kommit så lägligt.
Och en massa nya kläder och khor fick han också.

På eftermiddagen tog det "bara" 40 minuter att natta honom, han sov i 40 minuter och det tog väl sisådär 40 minuter att trösta honom när han vaknade, men på kvällen var han glad igen och vi gick till lekparken och fnuttade runt och på vägen hem slog det mig vilken jävla idiot jag hade varit.

Det spelar ingen roll hur noga man som förälder förbereder ett barn för en stor omställning, om man inte ser till att förbereda sig själv också. Så pappa, trött, stressad och nere och outsövd, körde världens gladaste playlist, tänkte bara happythoughts och gick och lade sig vid halv nio. Han vaknade hjälpligt utsövd - liksom Elias - tog en marsipanchoklad och åt en frukostmacka och var trygg och glad och trååååkig som tusan under inskolningen på torsdagen. Elias är fortfarande överlägset pappigast i gruppen, men idag accepterade han i alla fall att VARA på dagis, och när vi kom hem åt han, sov sedan middag i över två timmar (20 minuters nattning) och vaknade med joller på läpparna.

Tar inget för givet inför i morgon, så det är strax läggdags igen. Om inte mamma tar honom i morgon. Vi får se. Det är läggdags oavsett vilket.
Happythoughts.

Förresten. Han säger "öja" om "tröja" och "gapp" om "knapp" och "äääd" om "träd" och ibland "gunga" om "gunga" och idag sade han "tack" när jag gav honom bollen och "nej" när han ville promenera åt ett annat håll än pappa var på väg.

September i morgon. Hjälp.

Daddy daycare

2006-08-27T23:14:00.000-07:00

Dagisinskolningen fortsätter, med varierande framgång. Dag två var väl inte någon höjdare. Ett tjugo minuter långt rent Eliastiskt utbrott av Weltschmerz, och när jag till slut lugnat ner honom, med hjälp av en lekpryl där små djur hoppar upp ur en fallucka när man trycker på en knapp, ja då var det dags att gå hem.

Dag tre gick riktigt bra, dock. Han dök upp i rummet där vi föräldrar sitter "inspärrade" och småpratar, dricker kaffe och juice och läser ett par gånger, men var hela tiden på hyfsat humör, och när han sett sig mätt på sin pappa fnuttade han iväg igen.

Kanske kommer att få lite läst ändå. Elias hade ryckt Microserfs ur bokhyllan i torsdags och jag konstaterade att det var länge sedan jag läste den och att det kanske var ett omen.
Hemma läser jag ett par andra böcker just nu. Vilken jag läser i vid ett givet tillfälle beror på humöret.

Mer om dagis: Han snubblade på en madrass och slog sig lite i huvudet, men fröknarna tröstade och tystade honom blixtsnabbt. Och efter ett tag verkade han kunna umgås med de andra barnen utan att fräsa WÄÄK, och tro mig, det är ett framsteg.

I morgon ska vi vara där en halvtimme längre.

Igår var det comeback i babysimbassängen (eller Miniplask, som det heter nu när han har blivit stora karlen). Han verkade ha längtat. Så snart han kom ner i vattnet var det full fart.

Pappa har för sig att han skulle skriva något mer, men minns inte riktigt vad det var. Dags att sova, och hugga in på en av de tre böckerna.

Dagen D som i Dagis

2006-08-23T23:17:00.000-07:00

Idag var första dagen av resten av våra liv. Klockan 10:05 (skulle ha varit 10:00, men det var kö till barnvagnsförrådet) tog Elias och sex andra småttingar sina första kliv in i dagisgemenskapen.

Han hade en krok med sitt namn, och plats för foto. Bara den detaljen i sig gjorde mig och mamma väldigt varma inombords. Vi var där en timme, och det var mest allmän information om hur de närmaste veckorna kommer att gestalta sig. Förhoppningsvis kommer Daddy Fool att sitta inspärrad i lunchrummet med en bok och kaffe och göra så lite som möjligt - när jag behöver gripa in är det för att Elias har blivit pappig.

I morgon börjar allvaret. Förlåt, leken.
Det är stort.

Det fanns fler prylar i lekrummet än Elias har hemma. Mångdubbelt fler. Trodde inte det var möjligt, med tanke på hur bortskämd han är.

Vi höll på att aldrig komma hem eftersom det kom ett nytt skyfall lagom till att introduktionen var över, men vi tog oss in i värmen, hängde upp kläderna på tork och sedan kom fammo med ett knippe nya fina barnkläder och tillbringade dagen med oss. Vi hängde mest i soffan, men det hade hon förstås inget emot.
Vi ringde faffa också.
Han var rätt avis.

Vuxenpoäng - Elias har, åtminstone sporadiskt, börjat äta med sked. Genombrottet kom för några dagar sedan; jag började uppmuntra honom på ett nästan löjligt insmickrande sätt. Lade skeden i handen på honom, hjälpte honom föra ner den i matskålen, och upp till munnen samtidigt som jag sa åååååååå....bravo! och klappade i händerna. Tre-fyra sådana tuggor och sedan gjorde han det 10-12 gånger i sträck utan min hjälp (fast jag fortsatte låta och applådera).
Han använder båda händerna men verkar föredra vänster lite och idag, gott folk, idag ryckte han otåligt skeden ur min hand och stoppade den i maten, för att sedan stoppa skeden i munnen. Jag blev så paff att jag inte ens kom ihåg att klappa.

När man tänker på hur många hjärnprocesser och muskelrörelser som egentligen måste bli rätt för en så "självklar" grej, ja då svindlar tanken.

Fast vissa dagar är han helt ointresserad.
Och vissa dagar kladdar han bara.
Men alla resor har en utgångspunkt.

Pappappappappappappa

2006-08-19T21:22:00.000-07:00

Just nu drar en sambaorkester förbi för femtonde varvet under vårt fönster. Elias somnade ändå, gudskelov. Det har varit en dag av prövningar; hann med knappt möda med att slänga i mig en rostbiffsalladslunch (och jotack, bantningen går fortfarande bra) ftersom han vaknade tidigare än beräknat och grinigare än vanligt.

Gnällandet har fortsatt med jämna intervaller under eftermiddagen och kvällen. Spridda skurar, så att säga.

Men idag fick jag duscha i alla fall. Och det är vackert väder igen.

Alltså, man tror att det ska bli mycket mer tid att blogga när man är på hemmaplan hela tiden, men inget kunde vara längre från sanningen. Kanske är det så att när man upplever allt som händer, när man är så nära det, så blir det inte mirakulöst på samma sätt som när man kommer hem efter att ha jobbat över och han har lärt sig ett nytt ord eller en ny grimas.

Eller också är jag bara i en kreativ svacka.

Elias är i alla fall inte i någon kreativ svacka - idag hände det unika att han inte sa "Kho!" när jag sa "Vad är det?" Han sa en massa olika saker där det mesta lät som typ "Ramalamadingdong." Det sa han även när jag pekade på skorna.
Att lilla e också tändigt blivit kallad "Kho" har gjort henne en smula förnärmad. Hur hon känner inför att han numera ofta vräker ur sig cirka 270 raka "pappa" innan han somnar vet jag ärligt talat inte. Har inte vågat fråga. :)

Nåväl, två och en halv vecka som pappaledig har även inbegripit en kort sväng till friidrotts-EM (tydligen tog jag och [this space intentionally left blank] ett par öl på samma ställe där några avdankade ex-stjärnor hade efterfest senare under veckan. Inte fan var det någon som bjöd oss på kokain, inte. Lika bra det.) och jag tycker nog på sätt och vis att Göteborg lever upp till hajpen. Om det var för att krogköerna faktiskt fanns där av en anledning, eller att turistfällepriserna och de skyhöga entréavgifterna försvann så snart man lämnat Avenyn (Då blev det snarare "Det är entré här." "Hur mycket då?" "25 spänn." "Oookej, och garderob?" "Ingår." "Och ölen kostar?" "25." "Varsågod. Ta lite extra för all del."), eller för att vi slapp betala inträde när vi förklarade för en vakt att vi bara tänkt ta en öl, eller för att jag fick för mycket tillbaka i växel på Vasastan, eller för att Excet var det närmaste jag sett något hak komma världens bästa klubbhus Karlovy Lazny på svensk mark (inte i närheten, förstås, men det krävs rätt mycket), eller för att det fanns goda bagels, eller...

Det kanske är svårt att tro, men det var samtidigt väldigt skönt att komma hem igen.

Fyra dagar till Dagen Dagis. Ska försöka skriva lite mer framöver. Och jajaja, bilder. Har faktiskt lite nytt teknikstrul att skylla på, men ingen kommer ändå att känna sympati, så strunt samma...

Vilda djur och andra

2006-08-06T23:36:00.000-07:00

Lilla e fick välja hur hon ville tillbringa sin sista dag i frihet, så vi tog Elias till Skansen. Mommo hängde också på.

Skansen ja. Jag är ju inte direkt djurmänniska, för att uttrycka det milt, och mina föräldrar har aldrig missat ett tillfälle att påminna mig om hur blasé jag var när de tog mig dit i min äckligt kaxigt lillgamla barndom. De hade nästan gett upp när vi kom till varggropen. Nästan. De hade väl någon idé om att skogens vildaste och mest mytomspunna rovdjur skulle pigga upp mig.
Ack nej.
"Jaja, var är Rödluvan då?" sa jag surt, och därmed var den dagen förstörd.

Det är en väsentligt annorlunda upplevelse att gå på Skansen när man är småbarnsförälder. Naturens under. Mäktiga bisonoxar, med underligt små och hulliga kalvar (eller vad det heter), söta små igelkottar med tassar som svarta fågelfötter, en jättelik säl som ligger och solar och inte verkar sakna havstemperaturen det minsta.
Även om Elias förstås är lite liten för att förstå vilka alla de där mer eller mindre oformliga prylarna som ser konstiga ut och låter konstigt och luktar konstigt egentligen är, så är det lite speciellt när det knallar förbi en påfågel i godan ro, eller när han får klappa en get. Jag hade hoppats att få en bra bild på getklappningen. Det blev en suddig bild, och det som hade blivit en bra bild skymdes i stället av någon annan unges mammas rumpa.
Men det blir väl fler gånger.
Han var nära att stoppa en getlort i munnen, men det ordnade sig.

Hur gör de de där getterna så snälla, förresten?

Någonstans vid uttrarna blev han gnällsjuk, och sedan vidtog en orolig halvtimma. Men han lugnade ner sig till slut och när vi börjat traska mot utgången somnade han i vagnen, ironiskt nog när vi körde över en rätt lång sträcka med kullersten. Det såg nog rätt mysko ut.

Djurgårdsfärjan hem, och på det hela taget en kanondag.

Men ät för guds skull inte lunch på Solidens paviljong. Sämsta på länge. Charmigt som en skolmatsal, ungefär, och ungefär samma klass på krubbet.
Men det faktum att Gullan Bornemark stod på scen utanför och höll i barnens allsång räddade lite av helhetsintrycket. Dock inte smaklökarna.

Apropå påfåglar förresten, så drog Pride-paraden förbi nedanför fönstret igen igår. Den var ännu längre än förra året. Elias tyckte väl den var småintressant - i fjol sov han ju bara. Han blev i alla fall inte rädd av musikvolymen, och hans pappa stuffade till och med lite när en av vagnarna spelade Shakira, som jag i vanliga fall får våldsamma allergiska reaktioner av.
Sedan gick vi till lekparken och allt var precis som vanligt.
En riktigt bra helg, alltså.

Och i morgon ska jag inte gå till jobbet. Coolt.

Korgosse

2006-08-03T21:59:00.000-07:00

En dag kvar. Jag har nog inte fattat det än, att i morgon kväll tar jag av mig jobbkostymen (okej, det har mest varit Caprishorts och t-shirt den här sommaren) och klär på mig pappakostymen på heltid ett tag (förmodligen Caprishorts och t-shirt, bara med lite fler matfläckar).

Det ska bli härligt.

Men jag har så mycket kvar att överlämna att det finns lite risk att det blir lördag innan jag kommer hem. Men ändå.

Ikväll fångade jag något fascinerande på videon. Elias sjöng. Inte måttligt heller.
Enligt lilla e var det något han började med idag.
Låten i fråga är en visa med den intrikata texten

Nyss så träffa' jag en krokodil
som körde runt (klapp klapp) i en bil
han var tjock å fet
och blåste i trumpet
men bilen var för trång
och svansen var för lång
så den fick ligga på ett litet flak där bak

Varje gång vi kom till Men bilen var för trång så började han, typ, pratasjungajoddeljollerjojka långa drapor i vad som lät som ett försök att härma oss. Helt otroligt coolt.

Han babblar väldigt mycket över huvud taget, på sitt eget melodiska, vackra språk.

Hammarby spelade ikväll, och efter en halvlek hade jag fått nog och nattade Elias. Lade honom i spjälsängen direkt och han tog det med gott mod och somnade utan utbrott efter en dryg halvtimme. När jag slog på tv:n igen hade Bajen gjort tre mål.
Jag ska nog natta honom varje gång det är match i fortsättningen.

Precis innan han somnade viskade han "Pappa". Bara en sån sak.

Sånger att slagga till

2006-07-26T23:55:00.000-07:00

Är gräsänkling ikväll (lilla e är och lirar biljard med motter) och ännu mindre e sover, så jag tog tillfället i akt att göra en ny nattplatta, för första gången på länge.

01 I Need Some Sleep - Eels
02 I'm On My Way - Rich Price
03 Inside My Love - Minnie Riperton
04 The Grand Duel (Parte Prima) - Louis Bacalov
05 Fair - Remy Zero
06 Roll With Me (instr) - Blacknuss
07 Nothing's Impossible - Depeche Mode
08 The Man With The Child In His Eyes - Kate Bush
09 Mr. Bobby - Manu Chao
10 The Morning After - Ronny Jordan
11 Lover Man - Barbara Morrison
12 More Than You'll Ever Know - Michael Ruff
13 Close Your Eyes - Chemical Bros feat The Magic Numbers
14 Make Love - Daft Punk
15 Respect (All My Relations) - Enigma
16 Utopia - Sofia Loell
17 All We Are - Fischerspooner
18 Fields Of Gold - Sting
19 Imagine - Ray Charles

Den tar mig nog in i pappaledigheten. Sju arbetsdagar kvar.
Annars då? Det blev ett par besök på Jazzfestivalen. Vi hade VIP-biljetter och kände oss very important. Delvis för att drickat var fritt. Lilla e var med på fredagen, lördagen fick jag gå själv. Miriam Makebas konsert var varm och mysig, Avishai Cohen Trio funkstudsade som fan och Nils Landgren med vänner (alltifrån Ruskträsk Johansson till Magnum Coltrane Price)... ja jösses vilket drag. Det enda som fattades var att ha en lilla e att pussa på...

Kalla kårar

2006-07-20T22:16:00.000-07:00

Jag brukar ibland beskrivas som en ganska bitter och cynisk person - ibland brukar jag beskriva mig själv som det - och någon sanning ligger väl i det. Jag har väldigt lite respekt för den politiska processen, ungefär lika lite respekt för media (och nej, DN är precis lika illa som alla andra) och "folkviljan" ska vi bara inte tala om.
Folk är idioter. Utom några, som jag tycker om.

Men man blir väldigt mjuk av att hålla ett litet liv mellan sina händer.

Ikväll var jag och handlade, eftersom jag fick en obetvinglig craving efter marängsviss (är jag gravid? Nä, men det är gott). På Hemköp lade jag märke till att John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda kommit i pocket. En kritikerhyllad (har i och för sig inte mycket respekt för litteraturkritiker heller - been there, done that - men ändå) skräckroman i dunkel stockholmsmiljö bräddfylld av zombier känns som perfekt sommarläsning, och eftersom jag inte köpt en bok på flera dagar (begagnade räknas väl inte?) bollade jag den lite i handen och var på väg att lägga den i korgen när det slog mig.
Varför jag inte köpt den tidigare.
Jag mindes en av recensionerna, att boken till stor del handlar om en liten pojke som heter Elias. Som är två år och som återvänder från de döda.
För ett ögonblick svindlade det för mig. Det svartnade för blicken och tryckte över bröstkorgen.
Blotta tanken.
Blotta mardrömmen.
Jag kommer nog inte att läsa den på mycket, mycket länge.

Och jag kommer att pussa gubben en extra gång på pannan och snusa en extra gång på hans hår innan jag går och lägger mig.

Facktermer

2006-07-19T19:26:00.000-07:00

Ytterligare en komplikation - Elias har tagit vårt mest effektiva (nåja...) vapen och börjat använda det emot oss. Han började leka med nåt olämpligt igår, kommer faktiskt inte ihåg vad, och jag sade, som sig bör, "Aj aj!"

Elias vände sig om, med en lurig glimt i ögonen, och utbrast, klart och tydligt och välintonerat, "Aj aj!"
Och började skratta.

Suck.

Fast när vi säger "Varsågod" så säger han "Tack". Så det finns hopp.

Han var en sväng på BVC idag - det var slut på AD-droppar så lilla e passade på att få de senaste statsen. 11,1 kilo och 79 cm, och hans huvud hade blivit ännu större också förstås.
11,1 kilo liten gubbe.
Han är värd sin vikt i guld.
Vad kostar 11,1 kilo guld?
Äh, han är värd mycket, mycket mer.

Nyss gav pappa mamma en puss på kinden. Då skrattade Elias. Så mamma fick en puss till. Då skrattade han ännu mer. Då fick mamma massor av pussar och Elias tyckte det var jättekul.
Den leken leker pappa gärna dygnet runt.

Lidnersk knapp

2006-07-13T23:22:00.000-07:00

Då har Elias lärt sig ett nytt trick igen. Mest är det nog fammos och faffas "fel", de har indoktrinerat honom både länge och väl när det gäller strömbrytarens ädla konst, och lampor har han alltid verkat gilla, så det var väl väntat...

Hur som helst, han har börjat släcka ljuset.
Så pass att det verkar vara hans nya favoritsysselsättning.
Ganska praktiskt egentligen, för vår elräkning är inte att leka med.
Poängen är nämligen att medan han kan släcka en lampa - och gör det, om och om och om och om igen - är han någon centimeter för kort för att tända den igen.

Det ser således mörkt ut för vårt hushåll den närmaste framtiden.
Tills han vuxit någon centimeter till.

Vilket i och för sig inte borde dröja speciellt länge. Han lär ha passerat 80 centimeter nu, och eftersom armarna också växer har vi börjat inse att det är hög tid att köpa spiskantsskydd och kylskåpspoesin kryper stadigt uppåt på dörren för att i det längsta försöka undvika att han tuggar i sig något av de fantastiska alstren, typ

vilken
smak
har
ett
jag

och de andra som vi aldrig riktigt fått klart för oss vilka som satt dit, eller när.

kylskåp
utan
ironi

är i alla fall min. Den sitter högst upp till höger på kylskåpsdörren. Och så säger folk att jag inte har sinne för ordning.

Borde göra en som lyder

ät
inte
denna
poesi

Den ska nog sitta rätt högt.

22 dagar kvar.

Ja ka pa ta te

2006-07-11T23:03:00.000-07:00

Ja, så sa Elias vid kvällens sista blöjbyte.
Nu är frågan om han menade "Jag ska bada dig" (vilket inte stämmer, än så länge är det vi som badar honom och det brukar äga rum på morgnarna), "Jag ska borsta tänderna" (vilket var helt sant för det var vad vi gjorde sedan!) eller något helt annat, typ "Dumma blöja" eller "Jag vill inte sova, jag vill rycka kissen i svansen!" eller "Summan av kvadraten av katetrarna är lika med (vad det nu är, han är nog bättre på matte än jag)"

Se där, något att bry hjärnan med innan sömnen kommer.

<- Puss på dig, mamma!

Sömn ja. I morse vaknade Elias klockan fem och gjorde väldigt klart för oss att han var väldigt pigg. Han ljög förstås, men alla våra försök att få honom att acceptera det oundvikliga och somna om nådde bara nästan ända fram. Vid halv sju gav vi upp och gick upp. Så nu är frågan varför i hela friden både lilla e och jag fortfarande är vakna.

Antagligen är vi för trötta för att gå och lägga oss.

Det blev svalare, och igår föll nog mer regn än på hela tiden efter Annandag Pingst sammanlagt, men det var fortfarande ljummet och kvalmigt och det är först nu ikväll som temperaturen börjar bli lite human i lägenheten. Det ska bli varmt till helgen igen. Att man aldrig är nöjd.

Om 24 dagar stämplar jag ut.

Stressig men väldigt produktiv dag på jobbet. Är alltid som mest inspirerad när jag är övertrött. Även om jag borde ha en skylt runt halsen sådana dagar med texten "VARNING! Bits!". Men det blev en riktigt, riktigt bra sajt den här gången.

32 i skuggan

2006-07-09T23:55:00.000-07:00

Nej, förlåt, jag vet att det inte har blivit så mycket skrivet här, fastän Elias växer så det knakar (kalaskulan är extra pussvänlig just idag). För eftervärlden kan jag passa på att nämna att det har varit en underbar sommarvecka, även om det varit på gränsen till för varmt, och att värmerekordet i sovrummet nu är 28,5 grader. Korsdrag eller inte - snart tar vi banne mig upp fläktarna.

Så jag skyller på värmen - och, förstås på jobbet där jag väl är i princip ensam kvar från och med i morgon.

Tack gode Gud att fotbolls-VM är över! Projektet har varit nära att ta knäcken på mig, men om någon trodde att det skulle bli lugn och ro för stackars Daddy Fool efter det har vederbörande tvärfel. Nästa projekt är inte riktigt lika omfattande, men å andra sidan måste jag göra två personers vanliga jobb under tiden också.

26 dagar.

Elias sov över hos mommo för första gången i fredags, medan jag och lilla e äntligen tog chansen att se Depeche Mode live. Konserten blev extremt hyllad i alla tidningar, men vi kände väl inte den där riktiga evangeliestämningen med tanke på att vi stod rätt långt bak. Och hela grejen med att höra Stripped och andra klassiker i dagsljus och med flaggorna vajande i vinden var lite, eh, fel. Det låg väl bara i sakens natur att vågen gick runt på läktaren innan konserten började. Vågen. På Depeche. Hallå?
Fast det var förstås skitbra ändå.

Elias översovande gick bra, det också. Ytterligare en sak vi inte behöver oroa oss för längre.
Hans favoritord är fortfarande "sko", och hans fotfetisch känns ännu mindre sund nu när han har börjat bita oss i tårna i stället för att bara "pussa" på dem. Dessutom stampar han oss allt oftare på fötterna (när han inte pussar på fötter eller biter på fötter, alltså). Andra framsteg är att lilla e har fått honom att säga "Iaaaaooo" när hon frågar "Vad säger kissen?" men jag misstänker att det är en betingad reflex eftersom han nästan alltid följer upp det med att säga "sko" igen.
Antingen det eller så har han snöat in på Mästerkatten i Stövlar.

Nu oroar jag mig mest för om jag ska lyckas ta mig igenom de fyra veckorna massiv jobbstress som återstår innan pappaledigheten tar vid.
Fortsättning följer.

Men det ska visst bli svalare i morgon.

Just nu passerar förresten en massa tutgalna italienare vårt vardagsrumsfönster. Man undrar ju hur det hade låtit om Sverige hade vunnit VM.

Bröllopsbestyr

2006-06-29T23:40:00.000-07:00

<- Sverige åkte ur VM, men det verkar inte göra något.

Det var ett tag sedan jag var här, men de senaste veckorna har mest bestått av en dimma av trötthet. Elias är i en fas där han vaknar 06:30 - prick - oavsett när vi lägger honom och min vana trogen har jag trots det svårt att komma i säng på kvällen (se bara på tidskoden vid det här inlägget!), utom när jag nattat honom och kraschat bredvid i sängen.

Lilla e är förkyld, så hon har det ännu jobbigare än jag, och på lördag ska jag vara toastmaster på bröllop, och från och med måndag och i princip fram till pappaledigheten (det är 39 dagar kvar, och jag räknar dem alla) är det jag som har ansvar för att hålla saker och ting flytande på jobbet.

<- En av de sista bilderna på Sunk-Bamsen. Bild på Bamsen 2.0 kommer. Skillnaden är slående.

Borde kanske inte, om man bara ser det till den mentala hälsans skull, ha åtagit mig bröllopsrollen, men bruden är lilla e:s bästis från uppväxten, tycker av någon anledning att jag är en kul typ, och var den som gav Elias Bamsen när det begav sig. Så vi har mycket att tacka henne för.
Bamsen fick en extreme makeover i tvättmaskinen härom veckan förresten, och om man bortser från trynet - som var bortom all hjälp - är han tillbaka till sitt vanliga blekrosa jag. Återföreningen gick smärtfritt.

Bara för att komplicera saker och ting ytterligare är bröllopet tysk-svenskt. Don't mention Der Fussball.
Men det blir nog bra.

Annars är det inte så värst mycket nytt. Elias är som sagt irriterande morgonpigg just nu och klättrar ur sängen med oroväckande lätthet (och nio gånger av tio är det med fötterna först!), lilla e har klippt honom igen, han gillar skor ännu mer nu när han vet vad de heter (idag hasade han runt en lång stund med en av sin mammas flofflor på högerfoten) och när man säger ifrån till honom nuförtiden skrattar han inte av oförstånd utan av rent, oförfalskat trots.
Härligt.

Upp kommer man alltid

2006-06-19T11:04:00.000-07:00

När lär ett barn sig vad självbevarelsedrift innebär?
Vår tillvaro med Elias har antagit en helt ny dimension sedan han lärde sig sitt senaste trick. Att klättra. Han tar sig upp i soffan för egen maskin, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det där med att ta sig ner igen. Han har försökt kasta sig ned från armstödet - med huvudet före och dödsföraktet lysande ur ögonen - rätt många gånger vid det här laget och vi är tvungna att rädda honom från sig själv. Så nu går det inte ens att gå ut i köket längre.

Vi har börjat försöka få honom att fatta det där med att allt går bättre om man tar sig ner med fötterna först, och ibland gör han rätt, men att påstå att han är konsekvent vore att glädjekalkylera å det grövsta...

Jaja, det är en fas.

När han blir lite äldre ska jag nog ta med honom på väggklättring.
I och för sig har jag bara klättrat en gång, och att fysiken inte är den bästa fick jag ett kvitto på när jag var ute i Tobbes sommarstuga ("det är ett hemman" påstår han). Fyra grabbar i sina bästa år som skulle lira fotboll. Nu är fötterna paj, jag har träningsvärk överallt och myggbett över hela benen, men jag gjorde ett par snygga mål och ännu snyggare höfttacklingar i alla fall.
Tanken var väl att vi skulle öla oss igenom natten, men tre av oss är småbarnsföräldrar och då går det som det går... vi slocknade framför reprisen av Tjeckien - Ghana (eller var det Portugal - Iran?) innan midnatt.

Lilla e och Elias sov över hemma hos mommo, och fick också sovmorgon, så vi var alla oväntat pigga på söndagen. Utom Elias - han somnade klockan sju, och sov med ett par mindre avbrott i närmare elva timmar.

Till slut, senaste nytt: lilla e ringde mig för en stund sedan och var alldeles andlös och berättade att han just hade sprungit ut till skohyllan och sagt "Khoo", jättelyckligt och alldeles oprovocerat.

Det går så fort.

Boogie Shoes

2006-06-15T13:50:00.000-07:00

Elias fotfetish har äntligen fått sin förklaring. Det är nog inte fötter det handlar om; det är skor. När han försökte vränga på sig pappas gympadoja häromdagen och jag torkat skratt-tårarna ur ögonen sade jag vänligt men bestämt "Nej gubben, det är pappas sko".

"Kho", svarade han.
"Skoooo", rättade jag.
"Khooo", svarade han.

Nu är det hans nya favoritord. Det kommer rätt många nya läten ur honom, men vi undrar fortfarande vad han menar med "Gak-Poo", som han säger väldigt ofta.

När han ska få på sig, eller av sig, kläderna så händer det att han krånglar. När vi ska ta på honom skorna behöver mamma eller pappa bara sätta sig på golvet, klappa på det och säga, "Elias - skor!" och så kommer han fnuttande, sätter sig till rätta och ser på en glatt och uppfordrande.

Han har börjat klättra på saker också, men det hör hemma i ett helt annat inlägg.

Vi hade i alla fall tur med vädret

2006-06-11T13:02:00.000-07:00

Långt mellan inläggen nu, men att påstå att den senaste dryga veckan varit hektisk är att underdriva grovt. Men nu är det värsta nog över. Även om det kommer att ta ett tag innan hjärnan är på plats ordentligt. Pappa är mer Fool än brukligt, till och med.

När jag inte suttit på jobbet eller i jobbrelaterad telefon hemma har vi i alla fall hunnit vara ute i solen lite grann. Vi åkte in till Smaka På Stockholm med fammo och faffa och gottade oss i solen. Det enda smolket var väl att Elias blev nitad av en tvåårig gangster i orange t-shirt som ville ha hans Tigger-hatt. Han fick några rejäla rivmärken på kinden. Jag skällde inte ut den lilla våldsverkaren, det gjorde hans mamma så bra.
Underligt det där, oss slår han och sparkar och klöser och skallar hej vilt, men när han ska försvara sig...
...nåja, han lär sig väl på dagis, på gott och ont. Bara en och en halv månad kvar!

Jag har redigerat ihop Elias - The Sequel. Två timmars musik- och busig ettåringskavalkad, som faffa får i födelsedagspresent. Det blev lite stressigt mot slutet, så om fammo och faffa undrar varför en bit av eftertexterna dyker upp mitt i filmen så behöver ni inte fundera - de ska inte vara där. Jag är en klantskalle.
Men i övrigt blev den rätt bra, om jag får säga det själv.

Men Elias III får nog vänta till jul, ok?

Elias gjorde VM-debut igår, med Sweden-body och i sällskap med mamma, pappa, moster, morbror, (som var smart nog att dyka upp efter 75 minuter och inte missade så mycket), Lillskutt, Maria och [this space intentionally left blank]. Han var lite gnällig - Elias, alltså - så det verkar som om han har full koll på fotbollsanalys. Eller så tyckte han att det var lite otäckt när vi skrek NEEEEEEEJJJ i korus hela tiden.
Jag tror att det var matchen, faktiskt.
Egentligen är jag väldigt trött på fotboll just nu, efter att ha jobbat med VM-projektet så länge, men det är konstigt hur lätt suget återvänder, och hur mycket man trots allt bryr sig.
Paraguay på torsdag.
Jag längtar. Faktiskt.

Han har börjat säga "Aj".
Det lär han nog få användning för.

Gubbo Talks!

2006-06-01T23:39:00.000-07:00

"Mamma". Det är ju knepigt egentligen, den där nästan osynliga skiljelinjen mellan ljud och tal, en skiljelinje där jag gissar att alla föräldrar har en egen definition, men i morse, när han som vanligt vaknat upp alldeles för tidigt och jag lagt över honom till vår säng i en fåfäng förhoppning att han kanske, möjligen, eventuellt skulle kunna somna om, litegrann bara, så rullade han över till vänster, tittade intensivt på sin max kvartsvakna mamma, och sa "mamma". På ett sätt som - utan att jag kan sätta fingret på exakt vad det var som gjorde det - fick mig att kapitulera för insikten att han passerat någon sorts gräns.
Klarvaken blev jag i alla fall.

Han säger "mamma" till pappa också, men jag är en vidsynt människa och trygg i min mansroll, så det är lugnt. Sedan använder han sig flitigt av ljudet "pa-pa", men det känns lite mer random ännu.

Närmaste läte att uppgraderas till ord är "titta". Men där tycker åtminstone jag att man ska kunna kräva att han pekar lite innan det blir godkänt.
Sedan har han sagt/låtit (status där är också oklart) "tack" flera gånger idag. Vilken rar, artig och väluppfostrad pojke vi plötsligt har fått? Det måste vara en krigslist. Grabben har nåt i kikaren. Hmmm...

Kick-off på jobbet idag, och jag lyckades nästla mig ur det den här gången också. De skulle visst vara ute - brr - och jag är både utarbetad och festade igår, en kontorsfest på ett annat företag som vi samarbetar en del med, men till den festen behövdes inga varma kläder och det var 400 meters promenad hem i stället för två timmar med buss och båt.
En bläcka / vecka, och knappt det, är ungefär vad en Daddy Fool pallar med nuförtiden.

Jag var på kontorsfest igår, som sagt. Det var en bra fest, med fri Staropramen och ett riktigt vasst liveband, och äntligen fick jag ett par textrader att koppla ihop till ett specifikt soulriff som jag haft på hjärnan idvis jagvetfasenintehurlänge (men förmodligen minst ett år). Jag var lite i dimman när jag kom hem men efter nyktert googlande i eftermiddags hittade jag låten till slut. Sam & Dave - "Hold On I'm Coming".
Det var inte så konstigt att jag länge trodde att det var "Soul Man" som riffet härstammade ifrån, Soul Man är ju också en Sam & Dave-låt från början (även om jag har en viss förkärlek för Blues Brothers-versionen) och har samma upphovsman - ingen mindre än Isaac Hayes!
Jojomen, pappa lär sig faktiskt också något nytt varje dag.

Förresten. Dagens rubrik kom jag på redan i juli. Har bara väntat på rätt tillfälle.

Och ett par saker till.
I förrgår skulle Elias gammelmoffa ha fyllt 100. Bara en sådan sak.
I förrgår var det också exakt 30 år sedan jag blev till. Alltså, som befrukt... eh, processen, äh ni vet, tog sin början. Varför någon nu skulle vara i behov av den informationen. Vi har ingen aning om vilket datum Elias blev till, men vi vet att det var någon gång strax före midsommar 2004, och jag kan inte låta bli att undra om han inte hade börjat prata några veckor tidigare om det hade skett precis efter midsommar i stället för precis före? ;)
Det var en bra fest det året, nämligen.
Äh, what doesn't kill you makes you stranger.

Undrar vad vi ska göra på midsommar i år. "Ett syskon" är ett ogiltigt svar.

Spjuver där...

2006-05-29T21:49:00.000-07:00

Datorn är tillbaka, med hårddisken i behåll, och bildmaterialet här ska kompletteteras så snart jag har återhämtat mig från de senaste veckornas jobbstress...
...den kulminerade i att jag gick upp 05:30 i morse för att åka till kontoret och genrepa för en presskonferens och göra de sista finputsningarna av projektet. Vad det bestod i?
Det här.

Nu är jag sömnig, men alla tycker att det blev bra. Så det var väl värt det.

Elias har gett oss fullt upp de senaste dagarna. Han har varit mer än lovligt morgonpigg, och upptäcker hejvilt, alltsom oftast på fel ställe. I går morse var det min tur att ta hand om honom, och innan lilla e till ljudet av mina svordomar hade släpat sig ur sängen hade han vält kissens vattenskål två gånger, försökt välta kissen (men i stället fått sig en rejäl avrivning av henne) och massakrerat Svenskan så till den milda grad att jag fick läsa min Berglin på nätet.

Sedan tog vi med honom till tvättstugan. Det skulle vi inte ha gjort. Han försökte hoppa ner i vattenkärlet bakom tvättmaskinerna, skulle springa ut i trapphuset (och blev sur när dörren var stängd), körde upprepade gånger över oss med tvättvagnen och slängde sjok av sina nytvättade kläder på golvet.

Men det är kul i efterhand.
Han låter praktiskt taget hela tiden nu. Det är som ett eget litet språk som man både förstår och inte.

Även om datorn är tillbaka, fortsätter teknikens vidunder att mucka med oss. Den externa hårddiskens nätadapter har förlorat ett par viktiga pinnar (och nej, jag har ingen aning om hur det gick till!) och lilla e:s gamla digitalkamera verkar vara på väg att ge upp; att öppna den funkar en gång av tio. De övriga nio fäller den ihop sig själv och därmed går nio av tio lysande bilder till spillo.

Fast ikväll funkade den plötsligt, så jag passade på att ta 25 stycken i ett svep.
För trött för att lägga in dem idag, dock.
God natt...

Bäst i stan

2006-05-22T22:50:00.000-07:00

<- Japp, det är störtkul med lekparker.

Stockholmsbörsen är i fritt fall, och nu regnar det igen, men strunt i det, för Elias är 78 cm lång och väger 10,6 kilo. Man måste ha koll på sina prioriteringar.

Han älskar att gunga.
Fortfarande.
Det har ju inte blivit så mycket på den fronten sedan hans fantastiska bebisgunga pensionerades, men för någon vecka sedan tog lilla e honom till närmaste tillgängliga lekpark och lät honom få sin första riktiga luftfärd.
Det har blivit några fler sedan dess, och igår fick pappa vara med också.
Det sammanföll väldigt väl med att det var hög tid att byta ut bilden i högerspalten - den var från augusti och det har hänt en del sedan dess, inte bara med pappas frisyr.

Inte bara gungade gjorde han, utan åkte rutschkana (i pappas, mammas och mosters respektive knä) och lekte med hink och...
...nej, med hink, spaden var inte hans grej.
<- Få se nu, här har jag en näve sand. Nu är frågan, ska jag stoppa den i hinken eller äta upp den? Hm, knepigt.Utom i efterhand, när en liten tjej hade tagit över den och Elias plötsligt kom på att just där, just då, bara måste han ha spaden igen. Så han fnuttade över till tjejen och tog tag i spaden och drog.
Hon släppte inte.
Elias såg missnöjd ut och sa GäääÄÄÄÄÄÄKkk! - för övrigt samma ljud som han använder när han vill skrämma kissen.
Hon var inte katt, så hon gav honom bara onda ögat och höll ett fast tag om spaden.
Då lyfte jag bort honom.
Annars hade han nog fått stryk. Hon såg tuff ut, den lilla söderbönan.

Hans utveckling är förstås fantastisk, men vi har fortfarande lite att jobba på när det gäller den sociala biten...

<- Fischbein, Gunnarsson, Stoor... jaja, farsan, men var är SULAN? Jaså, han är och gifter sig. Ja, då vill jag hem.

Apropå social utveckling tog jag ner honom till Mariatorget i tordags och lät honom träffa SERIELEDARNA. Lilla e hade klätt honom i den där fleecetröjan som hans AIK-anfrätta moster hade lurat hans mormor att köpa, så det kändes lite pinsamt, men å andra sidan är Hammarbys klassiska bortaställ gulsvart (tigerrandigt), och han fick - trots klädseln - en affisch med nästan hela lagets autografer på.
Och han fick en liten knuff av Lasse Eriksson. Som bad om ursäkt. Det hade han inte behövt. :)
Och Petur Marteinsson sa att han var söt. Visste väl att han var en smart karl, fast han har hund.
Klå den indoktrineringen om du kan, moster!

Avslutningsvis: en stilstudie. ->

Förresten, tänderna. Det har stått still på åtta ett bra tag men nu vete det fasen om inte hela garnityret är på väg upp på en gång. Tror jag såg sex stumpar i överkäken senast jag vände honom upp och ner.
Är det normalt?
Alltså, med tänderna, inte att vända honom upp och ner, om det inte är normalt så struntar vi i det, för han tycker det är kul och jag med.

Inget spår av nya datorn, så vad gäller allt vårt korkat nog o-backupade Elias-material mellan den 19 april och den 11 maj är tillvaron fortfarande i limbo. Det vore trist att mista det. För att inte tala om allt det andra vi hade på datorn, men det kommer å andra sidan i andra hand...

Tillfälligt kör vi på den gamla datorn, så vi är åtminstone inte avskurna från omvärlden, och lilla e och Elias kan spela AirXonix.

Härom dagen chattade han med mig på MSN.
Bara en sådan sak.

Krasch bom bang

2006-05-16T15:30:00.000-07:00

<- Kvällen som beskrivs nedan dokumenterades av en annan filosof. Gitarren var för övrigt boven i dramat...

Det har varit en sådan där inledning på veckan. I söndags kväll tog jag och filosoferna en runda på stan som blev både betydligt senare och blötare än det var tänkt. Kom i och för sig hem i hyfsad tid - vilket säger en del om grundförutsättningarna - och kände att jag ändå hade hyfsade förutsättningar att hinna återhämta mig inför den jobbigaste arbetsveckan på mycket, mycket länge.

Klockan fem igår morse vaknade Elias på helt fel sida och så var det med den vilan. Med gemensamma krafter lyckades vi vyssja honom till hyfsat lugn igen omkring halv sju, jag gick och lade mig igen, men insåg att jag behövde gå på muggen och sedan var det liksom ingen vits med att försöka sova en sketen halvtimme extra innan klockan ringde.

<- ...men inget ont som inte har nåt gott med sig. Här är en Elias-bild från i söndags som lever, oavsett om hårddisken gör detsamma eller ej...

Måndagen var en oändlig räcka av möten, och när jag kom hem kraschade jag ungefär samtidigt som Elias, vid niotiden (med kläderna på). Fick tio timmars nästan obruten (lilla e väckte mig och föreslog att jag skulle klä av mig. På ett platonskt och omtänksamt sätt, alltså. Jag gick henne till mötes.) och väldigt välbehövlig sömn och klev upp vid sjutiden, full av energi och redo att ta tisdagens tjur vid hornen och brotta ner fanskapet.

Då visade det sig att den nya, läckra hem-PC:n hade dött under natten. Det verkar vara nätaggregatet som givit upp anden, efter fyra i och för sig ganska intensiva veckor i det Foolska hushållet. I kväll kommer någon och hämtar den för service.

<- Kvar i kameran, och alltså inte på hårddisken, fanns åtmistone en rätt häftig bildserie på temat "Elias läser tidningen". Här är ett smakprov. Detta medför förstås att bilderna kommer att dröja ett tag till (i dagsläget är vi glada om några av de bilder vi tagit i maj har överlevt - resten har vi gudskelov backup på. Det är värre med videomaterialet...). Inte för att det verkar vara hårddisken som kraschat, men när denm är på service kan ju vad som helst hända...
...hade inte nojat så mycket över det, eftersom det knappast är hårddisken det är fel på, om inte snubben på telefonsupporten hade tjatat om det. Tack för den ångesten.

Nå; det blir i alla fall mer tid över för att leka med lillgubben.
Och jobbprojektet rullar på framåt rätt så bra, trots allt.

Femårsplan

2006-05-11T22:16:00.000-07:00

Inte för att man ska planera för långt fram i tiden - det finns så mycket som kan hända och om fem år kanske Sveriges nya telekomcentrum ligger i Nässjö eller vi har vunnit 274 miljoner på Lotto och flyttat till Bahamas där vi driver en rom- och cigarrbar (det är Daddy Fools pensionsplan, om någon undrar) - men om inget oförutsett inträffar, vet vi i alla fall var Elias ska tillbringa en stor del av sin vakna tid fram tills att han börjar skolan, när blir det, 2011? 2012?

Hur som helst, vi har alltså fått dagisplats. Mitt under babyboomens kulmen, i Maria-Gamla Stan, tre och en halv månad i förväg och på stället som var vårt förstahandsval. Det är nästan lite för bra för att vara sant, så vi väntar på en oundviklig backlash.

Inte för att vi har haft överdrivet mycket kontakt med kommunen, eller - i de flesta sammanhang - särskilt höga tankar om den, men människor som dagishandläggaren i vår stadsdel ger oss faktiskt tillbaka en hel del av tron på den förvaltande delen av mänskligheten.
Att pussla ihop vilka barn som ska hamna var och ha mer eller mindre rimliga önskemål från tusentals föräldrar att i möjligaste mån försöka ta hänsyn till verkar vara en sådan där arbetsuppgift som får mitt eget stundtals stressade jobb att verka som en långtråkig semester i jämförelse. Att hon dessutom tar sig tid att vänligt och tålmodigt svara på alla oinsatta och ibland rentav korkade frågor som diverse orutinerade småbarnsföräldrar (läs: Daddy Fool) ringer och stör med mitt i schemaläggandet gör förstås inte saken sämre.
Tack - om du mot förmodan läser det här. Vi är helnöjda!

Inskolningen börjar i slutet av augusti, så jag kommer att vara hemmapappa i några veckor först. Det känns kul, och lite, lite skrämmande.

Idag har vår stora fina goa snart dagis-pojke gungat, åkt rutschkana (i mammas knä) och ätit grus. På det hela taget en kanondag. Och pappas feber är på väg ner. Och i morgon kommer fammo och faffa och hälsar på igen. Det var ju flera veckor sedan sist.

Då ska vi visa dem var dagiset ligger.

Gå i solen

2006-05-10T21:46:00.000-07:00

<- Elias dyker upp igen!

Nu har pappa snuva igen, dessutom 38,5 graders feber, och Elias - som haft sällsamt robust hälsa sedan typ september - har insann börjat snora han med. Men än så länge är han på gott humör.
Det är mer än man kan säga om hans pappa. Jag blir enormt mesig när jag har snuva, och när lilla e gav mig te med håning på sängen i morse föll jag nästan i gråt av tacksamhet. Mushy mushy.

Det är ju så, det där ständiga fenomenet, att när våren slår till tar hela Stockholm av sig alldeles för mycket kläder på alldeles för kort tid och den sjukdomschockattack som följer är egentligen helt logisk.
Dessutom har jag inte ens börjat snacka om pollen. Inte för att jag brukar ha besvär med det, men det kan ju åtminstone inte bli värre om jag stjäl lilla e:s Clarityn. Såvida inte mina igenmurade och rinnande ögon sviker mig och jag råkar ta hennes P-piller i stället. I mitt nuvarande tillstånd kan man inte utesluta någonting.

Hur som helst, helgen tillbringade vi till största delen utomhus. Elias idggar skarpt att fnutta omkring på gräsmattor (och, tyvärr, på cykelbanor, vilket komplicerar saker och ting) och i lördags sprang vi omkring i tre timmar i Drakensbergsparken, och i söndags ungefär på mommos innergård.
Elias älskar gräs. Springa i gräs, sitta i gräs, äta gräs, dra upp gräs och kasta gräs på mamma och pappa.

Och det här med att ettåringar (okej, trettonochenhalvmånaderingar) ska vara blyga och mammapappiga stämmer åtminstone inte in på honom. Visst tittar han bakåt ibland när han ger sig ut på sina djupledsruscher, så flinar han och springer vidare.
Vill vi ha honom på ett specifikt ställe får vi helt enkelt bära honom.

Brun har han också blivit. Vi är fortfarande lite försiktiga med solen - han klär i keps dessutom - men i år ska han slippa ligga under ett svart solskyddsnät i barnvagnen i alla fall. Synd bara att han inte tycker att solglasögonen är bekväma.

Bilder. Jaja, till helgen.

Clawfinger

2006-05-03T23:55:00.000-07:00

<- När han ser ut så där, så har han nåt bus på gång.

Blöjhinken, alltså.
Vi borde ha anat.
Vår papperskorg, som hunnit bli ganska sunkig vid det här laget, har länge varit ett av Elias mest älskade tidsfördriv. Den har ett flipfloplock som flippar och floppar på ett för honom oemotståndligt sätt. Att han klämmr fingrarna vid en del flippar, så de blir floppar, verkar inte avskräcka honom.

Det kombineras också med att han pillar på allt han kommer åt.
Det var alltså bara en tidsfråga innan han skulle göra blöjhinken till skattgömma.
Vi borde - som sagt - ha anat.

Hittills har bland annat babyoljan, pappas doseringsmugg för medicinen (bläh!) och Elias vattenflaska (megabläh!) fått räddas ur de bajsbemängda djupen. Hans pappa har slutat ta av sig klockan. Bara utifall.

<- Upp-å-nervända VÄÄÄÄRLDEN!

Över huvud taget är hans upptäckarlusta stadigt växande. Det är skönt ibland, så till vida att vi nu till exempel kan befria honom från spjälsängen på morgonen och krypa till kojs igen en stund medan vi låter honom traska omkring i vårt säkrade sovrum. Han kan spegla sig i balkongdörren i en kvart ibland.
Med lite tur stänger han av min väckarklocka medan han håller på. Det vore väl en giltig ursäkt för att vara försenad?

Fortfarande fruktansvärt mycket att göra på jobbet, därav bristen på blogginlägg, men nu ska det börja lugna ner sig inför sommaren, peppar peppar ta i trä. Då kanske man har tid och ork att göra lite nytta när man kommer hem också.
Det är nog första gången jag har deppat lite över att det här var en kortare arbetsvecka än vanligt. Det hade varit skönt att sprida ut eländet på fem dagar i stället för att hinna med allt på fyra.

Resten av familjen hade också en jobbig dag. Elias hade ont någonstans och hade flera ångestfyllda utbrott som hans mamma inte sett maken till sedan koliken klingade av. Hon ringde till och med sjukvårdsupplysningen för att kolla om det kunde vara tänderna (nummer 9 och 10 är genom köttet och redo att börja bitas) eller öronen, och var på vippen att ringa och be mig komma hem. Men efter en rejäl prutt blev det bättre, så vi gissar på magen. Nu sover han sött, gubbstackarn.

<- Men frisyren, alltså...

Men våren är här! Över 15 i morgon, säger de. Efterlängtat. Och i helgen blev vi på nytt bortskämda av fammo, som firade Valborg i ett småregnigt Stockholm. Valborg blev för övrigt väldigt lugn för vår del - igen. Mest på grund av att Lillskutts partaj kvällen innan blev ganska o-lugnt. Men vi hade fruktansvärt kul.

Idag skulle jag ha homestylat inför lägenhetsvisningen i morgon (håll tummarna). Men det var fotboll, och, ja.
En dag ska jag berätta för Elias om Paulinho.

Ett år, en månad och två dagar

2006-04-26T21:51:00.000-07:00

Tempus fugit. I förrgår var det första "månadsdagen" som jag inte vaknade och tänkte att "idag är han en månad äldre än han var igår". Det är väl så, att efter ettårsdagen krävs det mer för att man ska få sina kickar.
Snart kommer "månadsdag" väl inte ens att vara ett ord längre, i vår värld.

Mycket jobb just nu. I måndags jobbade jag över ett antal timmar, idag ett antal timmar till, och nästa vecka ser inte överdrivet munter ut den heller.
Långhelgen är något jag verkligen ser fram emot, särskilt som fammo kommer ner på fredag för att barnvakta lite (på söndag ansluter faffa, direkt från sin tjänsteresa till Kina!).

<- Vårsol, mat i magen, och en tröskel att passera om och om igen. Livet leker.

Kanske en öl med min älskie på en uteservering fredag kväll, om vårvädret håller i sig.

På lördag 30-årspartaj hos Lillskutt.
Okej, vi ska tillbringa Valborg med att tvätta, men det är nog lugnast och skönast så.
Och vi tänker hålla oss långt borta från alla upptänkliga demonstrationståg på måndag.

Han var svår att få i säng idag, vilket lilla e redan har skrivit om (om någon mot förmodan undrar, passade jag på att sortera lite framtida tvätt medan Elias höll på och rumstrerade om i sängen.

<- Skrattar han, skriker han, eller något mittemellan?

Apropå ingenting - jösses vad han snackar fikonspråk när han ska sova! Borde ta in en bandspelare dit - tar jag in kameran blir han bara uppspelt och skrikskrattar i stället. Lång parentes, det här.), så nu tar sig Daddy Fool en välförtjänt whisky och fundrar på om han ska börja demontera bokhyllan för att få upp vår nya hem-PC.

Jag har haft dator hemma sedan jag var riktigt liten (fast då var det väl faffa som hade dator, egentligen), och bortsett från om lådan har varit på högkant eller liggande har de sett ungefär likadana ut på utsidan.
Inte den här...

Dagens citat: Elias traskar fram till tv:n, som av någon outgrundlig anledning visar en hockeylandskamp, och utbrister Paaa. Lilla e säger: Nej, gubben, det där är inte pappa, det är, öh, Per Ledin i Färjestad.

Jag är inte säker på att jag är helt bekväm med den feltagningen.

Tunga skift

2006-04-18T22:46:00.000-07:00

<- Han börjar visst få en kalaskula. Pondus, kallas det. Notera även påskhelgsreliken i högerhanden. Det var inte han som åt godiset. Hedersord!

Sådär, hemma igen. Det blev inte en fullt lika smidig tågresa som vi blivit bortskämda med hittills. Elias var gnällig ända fram tills Sundbyberg, då den välsignade ungen somnade, hisskön i Västerås var ungefär som på Systemet vid Götgatan-Folkungagatan en fredageftermiddag efter lön klockan 17:50, och eftersom vi hade nio minuter på oss kånkade vi upp pojken och väskan och vagnen och hela middevitten uppför trapporna, ochnär vi sedan skulle på tåget var bagageutrymmet överbelastat långt bortom det absurdas gräns.

Men hem kom vi. Elias fortsatte gnälla under kvällen, men har varit lite lugnare idag (men blöjbytena har plötsligt blivit det tråkigaste som finns i hans lilla värld och vi får ta till nya kreativa knep hela tiden för att överhuvud taget få rent på honom).

Men igår kväll somnade han på mammas axel innan han ens hade hunnit få välling, och ikväll drack han en tredjedel av flaskan innan han började mofsa runt i sin Who Needs Sleep-pyjamas. Frågan är för övrigt väldigt retorisk. Men besvaras ändå. Han behöver sömn, tydligen. Vi med. Allt ikappsovandekapital försvann i natt, när jag inte lyckades slockna förren vid 02 (och fyra timmar senare gick den lilla biologiska väckarklockan i spjälsängen igång).

Är det här osammanhängande?

Nå; efter flera månaders stiltje på mjölktandsfronten verkar nr nio, tio, elva och tolv vara på väg, och detta ungefär samtidigt. Det kan nog vara en del av förklaringen.

Nu är det nog läggdags för pappa.

Pjåsk

2006-04-17T12:23:00.000-07:00

Sitter framför faffas och fammos dator i souterrängvillan där jag bodde mellan 1987 och 1993 (var det inte mer). Påsken är nästan förbi (för oss som inte är jättebevandrade i kristen mytologi är annandag påsk bara en ledig bonusdag i tillvaron), hela familjen Fool har varit här sedan skärtorsdagskbvällen och vi har blivit grundligt bortskämda.

Det har varit full fart på lillen, kanske är det miljöombytet som stimulerar honom. Upptäckarlustan har varit helt enorm, han springer kors och tvärs och klättrar och har ljud för sig hela tiden. "Ga-ga-ga-poo" är favoriten, men variationerna är oändliga och vi har registrerat rätt många (som vi tycker) tydliga "mamma", "pappa" och "titta" i helgen.

Igår när jag låg utslagen på mattan kröp han fram och gav mig en eskimåpuss.
Det var nog något av det gulligaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv.
När vi skulle försöka göra om det någon timme senare stoppade han fingrarna i ögonen på mig och gav mig ett par örfilar innan jag lyckades lyfta bort honom. Så kan det gå.

Han har börjat skrynkla ihop sitt eget ansikte med handen också.
Undrar varför. Och när han inte får som han vill har han börjat gå ner på knä och gallskrika och slå vilt omkring sig. Det är svårt att föreställa sig att det kommer att bli ännu mycket värre.

På morgnarna har mamma och pappa fått sova, och bara det är vi inte bortskämda med. I går kväll gick jag och lade mig och läste medan faffa såg på hockey (jag har inte intresserat mig för hockey sedan 2002, fast den historien har jag väl berättat förr?) och när lilla e kom ner till sovrummet hade jag slocknat, fullt påklädd (i min nya 400-kronors-t-shirt med Nacka Skoglund och Garrincha-motiv från Whipping Floyd!) och med boken i famnen. När jag vaknade låg boken på bordet, det var kolmörkt och lilla e sov intill som en söt liten stock. Skulle klä av mig men somnade igen, vaknade vid halv tio...

Elias har namnsdag idag! Var ska vi få plats med presenterna..?

Hursomhelst. Nu måste jag hoppa in i duschen, hitta lite kläder jag inte tillbringat natten i och packa väskan. Tåget går 13:48.

Vi hade gärna stannat ett par dagar till...