Ett par ord om "Mamma"
...för det är ju inte direkt så att man är ensam om föräldraskapet. Även om den här bloggen är tänkt att handla om en färsk pappas vedermödor i första hand, betyder inte det att inte hon finns mellan varje rad, omslingrad kring varje bokstav av det jag skriver.
Igår kom jag hem efter jobbet, trött och sur som jag ofta är efter ett morgonpass - i och för sig är det lika bra att jag vänjer mig vid att inte få sova, men ändå - och allt vänder när jag svängt in på Hornsgatan och lufsar mot vårt hus, på fel sida gatan för en gångs skull, eftersom jag hade ett paket att leta efter.
Solen står fortfarande hyfsat högt, det är vår i luften, och i dörren till den franska balkongen på fjärde våningen står hon och tittar efter mig. Bara för att hon vill vinka. Det händer rätt så ofta, särskilt sedan hon gick på föräldraledigheten, men jag blir ändå lika överraskad, och varm, och helt hopplöst mysglad varje gång.
Du...
...jag vet inte om du vet hur varm det gör mig (okej, nu när du läst det här så vet du). Jag vet inte hur du lyckats orka med alla mina deppiga dagar, mina långtråkiga dagar och mina sömniga dagar, mina kroppsliga och själsliga quirks.
Jag fattar definitivt inte hur tiden kan gå så fort, trots allt. Det känns som det bara var härom veckan som jag stod i en restaurangkö i Fältöversten och du sa "det var ett plus!" i mobiltelefonen och huvudet började snurra så att jag beställde helt fel macka... och typ några månader sedan våra första dejter, som fick vinter-OS 2002 att bli ett riktigt trevligt minne (och DET var en bedrift!)...
Och jag kan inte tänka mig någon annan som jag skulle vilja ge mig in på det här äventyret med.
Tack, lilla e.
Lillen / lillan rör sig väldigt mycket nu. I morgon är det den 10 mars, vilket var det första beräknade datumet vi fick (innan ultraljudet).
Dagens...
...något mindre spända väntan: Wo ist mein Paket?! (från Amazon UK)
...TV: Sannolikt CSI Miami, även om vi egentligen inte vill.
...saxning: Nästan allt hår. Fruktansvärt skönt, men jag höll på att förfrysa hjärnan på hemvägen.
Igår kom jag hem efter jobbet, trött och sur som jag ofta är efter ett morgonpass - i och för sig är det lika bra att jag vänjer mig vid att inte få sova, men ändå - och allt vänder när jag svängt in på Hornsgatan och lufsar mot vårt hus, på fel sida gatan för en gångs skull, eftersom jag hade ett paket att leta efter.
Solen står fortfarande hyfsat högt, det är vår i luften, och i dörren till den franska balkongen på fjärde våningen står hon och tittar efter mig. Bara för att hon vill vinka. Det händer rätt så ofta, särskilt sedan hon gick på föräldraledigheten, men jag blir ändå lika överraskad, och varm, och helt hopplöst mysglad varje gång.
Du...
...jag vet inte om du vet hur varm det gör mig (okej, nu när du läst det här så vet du). Jag vet inte hur du lyckats orka med alla mina deppiga dagar, mina långtråkiga dagar och mina sömniga dagar, mina kroppsliga och själsliga quirks.
Jag fattar definitivt inte hur tiden kan gå så fort, trots allt. Det känns som det bara var härom veckan som jag stod i en restaurangkö i Fältöversten och du sa "det var ett plus!" i mobiltelefonen och huvudet började snurra så att jag beställde helt fel macka... och typ några månader sedan våra första dejter, som fick vinter-OS 2002 att bli ett riktigt trevligt minne (och DET var en bedrift!)...
Och jag kan inte tänka mig någon annan som jag skulle vilja ge mig in på det här äventyret med.
Tack, lilla e.
Lillen / lillan rör sig väldigt mycket nu. I morgon är det den 10 mars, vilket var det första beräknade datumet vi fick (innan ultraljudet).
Dagens...
...något mindre spända väntan: Wo ist mein Paket?! (från Amazon UK)
...TV: Sannolikt CSI Miami, även om vi egentligen inte vill.
...saxning: Nästan allt hår. Fruktansvärt skönt, men jag höll på att förfrysa hjärnan på hemvägen.
posted by Daddy Fool at 7:10 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home