Telefontrassel och sängbygge

Det tog tid, men nervositeten slog till på allvar ungefär vid lunchtid igår. Lilla e hade precis stuckit iväg till det inplanerade sista besöket hos barnmorskan och jag hade hoppat in i duschen, när det bara slog mig.

Det är nästan dags.
Jisses. Det är nästan dags.

Jag stack till jobbet med en svärm bin inlindade i bomull i magen. Det känns ungefär som en blandning av att vänta på julafton och på giljotinen. Fast julafton överväger, tack och lov. :)

Sedan, vid 15-tiden, ringde mobilen. Jag jagade desperat genom fickorna och fick naturligtvis tag på den en sekund för sent. Inget nummer. Ringde hem. Allt var som det skulle.

17:30 ringer telefonen igen. Samma sak händer. Jag svär, avvaktar med nallen på skrivbordet och efter 30 sekunder som känns långa som en arbetsdag ringer det igen.

"Vad är det för sätt hörru, slänga telefonen i örat på folk..." - puh, "bara" en polare som vill ha en lägesrapport. Resten av kvällen har jag nallen till hands konstant. Givetvis ringer det inte.

Strax innan 23 däremot, när jag sitter på tunnelbanan, ringer det igen. Jag lyckas fippla upp telefonen nästan lika snabbt som Wild Bill Hickock med revolvern. Fumlar rejält med den, dock, så hade det varit en revolverduell hade den slutat illa. Svarar.

"Hej älskling... är du på väg hem?"
"Ja... HURSÅ?!?!"
"Jag bara undrade."
"Du skrämde mig."
"Jag är ledsen."
"Det är du inte alls. Du tycker det är skitkul."
"Ja."

Så, kort sagt hade min nervositet byggts upp till rent löjliga nivåer när jag väl kom hem, men eftersom jag skulle jobba morgonpass idag fick jag hoppa i säng tidigt. Lilla e hade en orolig natt, och det gjorde inte saken lättare.

Sista gången jag kollade klockan innan jag somnade var hon tio i fyra.
Första gången jag kollade klockan när jag (nåja) vaknat var hon fem över sex.

Jobbet flöt förbi som i dimma, men jag var på ett strålande humör och någorlunda produktiv. För trött för att vara skrajsen (och - fy på mig - jag glömde mobilen hemma!)

Hem, sova ikapp några timmar, och när vi vaknat, fläffat i oss varsin pizza och sett på CSI (egentligen en dålig kombination... anyhoo...) byggde vi lillens / lillans nya hem. Spjälsängen är en bättre begagnad Brio Moon Exclusive, och även om jag återigen fick bevisat för mig att jag inte är ingenjör blev den ganska snygg. Fattas bara en mobil med små gulliga björnar på.

Just nu testar lilla e nån värklindrande elchocksmaskin som ser ut som något som Dr Strangelove skulle kunnat uppfinna. Hon garvar i alla fall, fast det kan vara muskelspasmer. Ska gå och titta till henne nu. "Dagens" återkommer nån annan dag.