Plimpar och blobbar

Vi är hemma igen och Elias följde sin vana att bli sjuk över en storhelg; på midsommarafton hade han 39 graders feber och toppade på söndan med att tangera 40-strecket. Nu är han äntligen feberfri, och i morgon blir det dagis igen.

Själv gör jag sista veckan innan semestern, som vanligt är det skicktider och kaos, men efter knappt ett och ett halvt år på magasin börjar jag känna mig varm i kläderna. Ändå lär det bli nattsittning i morgon.

Flygresan till Frankfurt, som vi hade nojat så inför, blev hur enkel som helst. Elias tittade ut genom fönstret i 20 minuter, slocknade, sov en dryg timme, tittade genom fönstret i 20 minuter till och sedan var vi framme. Han tillbringade tre dagar med Alvin, fyra månader, och även om han envist hävdade att han inte ville han någon bror tog han verkligen på sig storebrorsrollen. Tyst Alvin, vi ÄTER, och Skrik inte Alvin, då får du hjälp! (?!) är två moderna klassiker.

Husen var höga, vädret suveränt, och i en cab på Autobahn började pappa förstå själva vitsen med att ha bil. När vi letade parkeringsplats i centrala Frankfurt gick det över för en stund, men sedan skulle vi ju tillbaka också.

Han är så bekväm i sig själv (jag heter Elias. Jag är tre år, då får jag paket, pappa håll min hand) och med språket nu att han experimenterar med ord som om han vore en minimal och mycket sötare Arne Hegerfors. Byggare Bob blir Klyggare Klob (halvkul), Blyggare Blob (kul) eller Snyggare Snob (skitkul) och med hjälp av detta och våra reaktioner lär han sig förhoppningsvis på sikt även humorns innersta väsen. Det är inte att byta ut bokstäverna som är grejen, utan vad resultatet blir. Samt att inte ens Fawlty Towers är lika kkul den 100:e gången (hoppas han lär sig det snart ;)).

Sedan har han ett helt litet förråd av låtsasord som förgyller vardagen. Härom veckan pekade han på en kvist på matbordet och förkunnade Det här är en plimp. Som man kan hunna med. Och symma med.. "Som man kan symma med?" frågade jag. Näää. Inte symma. Bara moxa, lite. SÅ e det. DET gör man. sade han och såg på mig som om jag var världens mest oförstående stabbe.
Sedan lärde han mig att oliven har ett hål i mitten för att det ska sitta en kärna där så att man kan spotta ut den. SÅ är det. Det gör man.
Bra, då vet pappa det. Slipper svälja en olivkärna i onödan.

Ah, jag känner mig väldigt skrivsugen ikväll. Det är en sådan där natt när man startar romaner, kommer 25 sidor och sedan inser att man inte vet vad som ska hända därnäst och egentligen inte vill veta, heller.
Hoppas det håller i sig under semestern.
Bäst att sätta punkt så länge.