Julegranen kastas ut, ut, ut

Idag har jag sågat av alla grenar på vår svindyra kungsgran och burit ner den i grovsoprummet. Den var inte ensam där. Därmed är det väl dags att göra bokslut över julen, och, ja, den blev lyckad i alla avseenden utom det ekonomiska. Och att mobbo Jocke låg hemma och sjuk både på julafton och på lilla e:s födelsedag, men tog igen det på nyårsafton som vi också firade här.
Från vår balkong har vi bara koll på b-uppsättningen fyrverkerier, de som skjuts ut från södra Söder och söder om Söder, men

Minnesanteckning: Mindre julmat nästa år.

Pappa har börjat gå på gym också, vilket kanske kan anses en smula nyårspatetiskt, men till mitt försvar (?) vill jag säga att jag skaffade kortet redan i augusti, och sedan har det legat i min plånbok och bränt pengar snarare än fläsk. Fast nu har jag hunnit gå fem-sex pass och både min gluteus maximus och mina pectoralis major (minor, i mitt fall) känns rejält rådbråkade. Precis som det ska vara, alltså. Jag funderade på att skriva något om att ambitionen var att göra min gluteus maximus till en minimus, men kom sedan fram till att det lät... fel. (du behöver viss kunskap om latin och alldeles för snuskig fantasi för att förstå den där).

Målsättningen är minus två kilo till min födelsedag och ytterligare fyra till midsommar och där återstoden dessutom är lite mer muskulös än tidigare. Det ska väl inte vara omöjligt?

Elias jul blev väl lovande. Faffas tomtemaskering var inte mycket att hänga i granen, Elias reagerade glatt på den skäggiga figur i faffas skjorta och tomteslips som trädde in i vardagsrummet, och ryckte honom sedan i skägget, lika glatt hojtande "FAFFA TA AAAV DET!". Sedan yttrade han förnumstigt "TOMTEN KOMMER MED FAFFA" och ja, så var det med det. Han fick vara lite tomtenisse också och klarade det bra till en början innan det blev någon slags information overload och han började öppna alla paket själv. Men han var så duktig man rimligtvis kan begära av en tvååtrekvartsåring.

Nyåret var nog ännu mer i hans stil egentligen. Han fixade tolvslaget och jag vet inte hur många gånger han ropade "PANG SÄGER DET!". Vid ettsnåret hade han äntligen somnat när någon fick den briljanta iden att vi champagnefulla stora barn skulle lira Trivial Pursuit. Nu hatar alla mig...

Några nya ord är helt meningslösa att lista, numera säger han precis vad som helst och ofta med komisk effekt. Det mesta går snabbt framåt, utom pott-träningen. Den är helt hopplös.