Småbråk och skyfall

Då har man semester, och naturligtvis spolierades min första dag i solen en aning av att det värsta skyfallet i mannaminne drog in över Stockholm (det var visst en tromb i Nacka också). Som tur var hade jag att göra en del inne också; har tvättat två maskiner, sorterat papper och slängt skräp. Det är också en sorts semester.
Fast det ska visst vända i morgon. Jag tror det när jag ser det.

Elias är på dagis även den här veckan och när han kom hem idag var han ganska rejält trött. Vi tog ut honom en sväng (det hade klarnat upp, till slut) för att han skulle få leka av sig det sista och han for upp i sin nya favoritklätterställning men råkade i lite bråk med en mycket större kille när han skulle åka ner i röret. Killen stod i vägen så Elias ropade åt honom FLYTTA PÅ DEJ och det tyckte killen var roligt. Då sa Elias JAG SKA ÅKA DÄR och killen sa "Men du kan putta på mej" och då blev Elias riktigt gramse och skrek STICK IFRÅN! STICK IFRÅN! (var han nu har lärt sig det) och killen började sjunga nåt i stil med "Stick ifrån, hallonspån", jag minns inte exakt. Till saken hör att jag och lilla e inte såg något av det, vi hörde alltihop utspelas genom plåtrörsrutschkanan. Sedan kom de ner, först den store killen och sedan Elias, och då var de vänner igen. Sedan visade det sig att Elias nu lärt sig att det är rätt kul att springa ner genom röret också; tills man ramlar och slår sig. De lite större kidsen klättrar som små chimpanser på det där tornet. Det ska bli skönt när Elias börjar leka på egen hand och jag slipper få hjärtat i halsgropen hela tiden, för det finns saker här i livet som en lite överbeskyddande far inte vill veta.

Han är ganska bråkig just nu. Det är mycket "Försvinn!", "Vill inte vara med dig!", "Dumma mammor å dumma pappor!" när han inte får exakt som han vill. Sätter vi gränser är hans ryggmärgsreflex att slåss och då får han en utskällning så att öronen glöder. Han ska inte slåss. Så enkelt är det.
Problemet är att hitta verktygen för att nå kortaste möjliga vägen till kapitulation. För den kommer förr eller senare. Han ger upp, säger förlåt och klappar mamma eller pappe på handen eller kinden eller borrar in huvudet i halsgropen på en och då smälter man igen. Det är bara att hoppas att han lär sig att det, åtminstone för föräldrar, alltid fungerar bättre med att smöra lite.

För då är han ju så söt. Eller när han säger "Ååååh, lilla gos" och mofsar in sig hos mamma eller när han sjunger Blinka lilla stjärna och, faktiskt, håller ton. Det värmer ett gammalt karaokehjärta.