Den långa (jättelånga) versionen
(Som jag lovade har jag blandat ut den kompakta och lite otäcka texten med lite ganska orelaterade, men gulliga bebisbilder. Om någon undrar.)
<- Vi börjar från slutet... här är den första bilden på vår lillkille i nya sängen.
Puh! Så, nu har vi kommit hem alla tre, mjölken flödar och lillen (75 timmar gammal) har börjat acklimatisera sig så smått.
Så vi tar och backar bandet några dagar, till sttrax efter det sista inlägget jag skrev på skärtorsdagen...
...Erikas (i den här storyn slipper hon heta "lilla e" även om hon tycker det är gulligt) värkar kommer var tredje minut och har börjat bli ganska smärtsamma, så det är hög tid att ringa taxi. Vi får tag i en bil på några minuter. So far, so good. Det är trafikstockning på Klarastrandsleden, och tjejen som kör behöver ett varv runt sjukhuset för att hitta förlossningsingången, men vi har ingen panik.
(På påskafton fick vi Erikas journalutdrag. De visar vad som rent faktiskt hände. Resten av textmassan visar hur vi upplevde det då.)
13:20 Frisk förstföderska som kommer pga kontr. sedan 05.30 imorse. Tas emot av Bm [namn]. VU: ([namn]) cx utplånad mm ö 6 cm ffd huv ov spinae. CTG kopplas.
Ur journalanteckningarna.
Vi visas in på vårt rum. Det ser ganska ombonat ut, en soffa, bord, säng och lite olika pallar, allt för att Erika ska ha lätt att hitta bekvämast möjliga ställning. Hon har redan öppnat sig mer än halvvägs, och bebisens hjärtljud låter bra. Smärtan tilltar men hon andas bra och får mycket beröm.
<- Bonusbild: Snart läge att köpa en hårborste, kanske.
Efter en dryg halvtimme kopplar vi in en "tens" - TNS - som var det där elchocksredskapet hon lekte med härom veckan. Annars behöver hon inget smärtstillande ännu. Värkarna fortsätter att bli mer intensiva, men smärtan släpper lite när tensen kickar in.
Vi spelar igenom den första hembrända plattan, och allt är ungefär som man tänkt sig - nästan lite långtråkigt trots att spänningen finns där precis under ytan. Daddy Fool äter en macka, och försöker klia och smeka Erika när hon vill, men hon går mer och mer in i sig själv allteftersom smärtan blir större. Andningen klarar hon utan hjälp.
15:40 Flj har avlyssnats intermittent u.a. acc finns. På bindan finns brunfärgad flytning, mek? [...] mm ö 8 cm ffd ov spinae. Osäker på ffd bjudning. Ber dr [namn] undersöka.
VU ([namn]) fontanell i hö snedvidd inga hinnor palp.
Ur journalanteckningarna.
För någon som är så paranoid som pappan i den här historien är en CTG-apparat ungefär som kinesisk vattentortyr baklänges. Man håller konstant ögonen på apparaten, och minsta förändring - särskilt varje "sändningsuppehåll" - går som en tagg rakt in i centrala nervsystemet. 143-144-135-132-vad i helv...-134-136-143...etc.
Vid det här laget har de kopplat en elektrod för att få en säkrare rytm, och även om de fortsätter berätta att allt är rutin och det inte finns någon anledning till oro kan jag inte låta bli att notera att det verkar staplas på nya sorters rutinundersökningar efter hand.
<- Bonusbild: En lugn stund på skötbordet.
Dessutom verkar det i det här läget som att vattnet gått redan på onsdagen (det som vi trodde var slemproppen innan slemproppen faktiskt försvann) och att det dessutom finns bajs - det som kallas "mek" i journalen - i livmodern. Att bebben badar bajsbad är förstås ingen höjdare, så det kan förstås vara ett skäl till att ta det försiktigt.
Sedan är det ju en liiiten detalj till som framgår av journalen. Men just här, om vi går tillbaka från futurum till presens i imperfekt, får vi inte reda på något.
Erika har väldigt ont nu och modermunnen har öppnat sig ytterligare. Just den sista fasen av öppningen, mellan 8-10 centimeter, brukar vara alla värst, och kort efter klockan fem blir det för jobbigt och hon ber om lustgas. Efter det är hon knappt kontaktbar mellan värkarna, och att få henne att ens dricka något är nästan omöjligt. Man bränner 500 kalorier i timmen när man föder, har jag läst någonstans.
Som förlossningscoach känner jag mig just då ganska oduglig.
<- Bonusbild: *gäsp* - det kan bli lite jobbigt med alla nya intryck...
Barnmorskan försöker få mig att äta lite (det är tacos-torsdag! Olé! Alltså, hon säger det inte så.), men hur ska JAG kunna göra det när kvinnan jag älskar lider och just här, just nu behöver all näring hon kan få och jag inte ens lyckas få henne att dricka en klunk vatten? Lyckas pressa i mig ett par majschips till slut.
18:30 VU:mm retraherad ffd strax ov spinae. Pat avslutar TNS Komplicerade variabla dec under VU varför CTG byts till STAN
Ur journalanteckningarna.
Erika kan knappt röra sig nu på grund av smärtan, och även fast jag nu vet att det var för att hon var så otroligt fokuserad inåt, på sin kropp, på sin andning, så kändes det just då hela tiden som att hon var på väg att förlora medvetandet. Hon har gjort nästan hela jobbet nu, är fullt öppen och ska börja krysta när som helst, men det finns något i luften i rummet när barnmorskan är inne, och utan att jag riktigt förstår vad som händer (även om jag nickar och håller med och hummar tafatt) byts CTG-apparaten ut mot en större och mer avancerad maskin.
Tredje skivan är slut men jag orkar vid det här laget inte gå upp och byta den. Det har hunnit bli halvskumt i rummet men Erika säger, knappt hör- eller förståbart, att vi inte ska tända. Och där i dunklet sitter jag och frågar mig om något kan vara mer skräckinjagande än just allt detta.
Jag har ingen aning om vad som väntar.
18:50 Nu rent mek på bindan, dr [namn] tillkallas. Sätesändläge? Äv STAN signalerar med frekventa event.
Ur journalanteckningarna.
Någon som kan medicinsk mumbo-jumbo vet nu vad den stora twisten är. Men själv är jag fortfarande olyckligt ovetande, i limbo och helt utan ironisk distans. Hör långt bortifrån någon säga att hjärtrytmen är lite dålig (jag kan minnas fel, så jag tänker inte ge mig in i en semantisk utläggning om huruvida en dålig hjärtrytm KAN vara "lite" dålig, eller bara dålig punkt.) och att de blivit osäkra på bebisens läge, eftersom bajset inte är så utspätt som det borde vara. Så de ska prova ett nytt ultraljud.
Kontrasten mot ultraljudet vi gjorde i oktober kunde inte vara större. Då var det glädje och fascination och förundran och utskriften är sedan länge skrivbordsbild på datorn. Nu är det bara skräck och smärta och ljudet av Erikas gnyenden när hon långsamt och plågsamt byter ställning och får gel smetad på magen.
19:10 Sätesändläge bekräftas med u-lj Beslut om sectio. PVK samt bastest.
Ur journalanteckningarna.
Från limbo till avgrunden på tio ord. Min hjärna fungerar lite som flugpapper. Vissa former av värdelöst vetande som passerar fastnar där och går inte att skrapa loss, även när det inte finns någon anledning för kunskaperna att stanna kvar. De kan ligga vilande i tio år, tills området plötsligt uppenbarar sig som en finalfråga i Trivial Pursuit eller som en rak höger i ansiktet när man redan nått sin mentala brytpunkt.
Hur som helst. När jag hör doktorn säga "sätesbjudning" vet jag precis vad det handlar om. Jag vet till och med att jag lärde mig vad det handlade om när jag läste Stephen Kings "Pestens tid" i de tidiga tonåren. I en sekvens där mamman så när strök med (och pojken var djävulens avkomma och hade antagligen bockfot - men det är en annan historia).
Bebisen ligger alltså åt fel håll, sittande i stället för huvudstupa, och det har konstaterats först nu, när Erika har krystvärkar. Hade jag inte varit så fullständigt slutkörd hade jag nog fått ett vredesutbrott eller försökt dölja skräcken bakom ett dåligt skämt, men nu sjunker jag bara ihop i stolen, drar händerna genom håret och försöker hitta ny styrka någonstans ifrån. Från en knastrig radiosändare där högtalaren är placerad på månen hör jag någon säga något om kejsarsnitt, och när jag nästa gång minns något halvspringer jag bredvid Erika som ligger i sin säng mitt i en flock av människor, längs en lång lång lång korridor och jag tror att jag säger "Jag är här. Det kommer att bli bra." men jag vet ärligt talat inte säkert.
Jag vet inte heller hur lång tid transporten genom sjukhuset tar, men plötsligt är vi vid en operationssal. Jag får grön rock och ett hårnät och en massa människor hälsar och nu när jag försöker dra mig till minnes dyker inte ett enda namn upp, och inget tydligt ansikte. Jag minns två saker - att Erika tappar sitt hårnät när hon återigen måste byta ställning för att få spinalbedövningen och jag ska sätta dit det igen men en operationssköterska (tror jag) med snäll röst säger "Det är lugnt, det är ändå mest för syns skull." och jag blir irrationellt men oerhört tacksam.
<- Snart på väg ner till mamma på uppvaket, drygt en timme efter snittet.
Det andra ögonblicket är när jag plötsligt inser att allt kommer att bli bra. Klockan är typ kvart i åtta på kvällen när Erikas spinalbedövning kickar in. Det är som att vrida om en strömbrytare. *klick* så är smärtan borta och min tjej är där igen (åtminstone överkroppen, resten är utan känsel på gott och ont). De närmaste minuterna hinner vi ikapp verkligheten, vi stärker varandra, pratar, viskar, vidrör, till och med skrattar, och när första snittet läggs 19:52 sjunger jag tyst i hennes öra.
I could be another fool
or an exception to the rule
you tell me the morning after
(Elliot Smith, "Say Yes")
Fyra minuter senare är han där, liten och blodig och stencool.
<- "Mother and child reunion"
"Nej men tjenare grabben! Är det du som har legat där inne så länge?!" är det första jag säger.
Sedan dess har allt varit fina fisken, typ.
<- Vi börjar från slutet... här är den första bilden på vår lillkille i nya sängen.
Puh! Så, nu har vi kommit hem alla tre, mjölken flödar och lillen (75 timmar gammal) har börjat acklimatisera sig så smått.
Så vi tar och backar bandet några dagar, till sttrax efter det sista inlägget jag skrev på skärtorsdagen...
...Erikas (i den här storyn slipper hon heta "lilla e" även om hon tycker det är gulligt) värkar kommer var tredje minut och har börjat bli ganska smärtsamma, så det är hög tid att ringa taxi. Vi får tag i en bil på några minuter. So far, so good. Det är trafikstockning på Klarastrandsleden, och tjejen som kör behöver ett varv runt sjukhuset för att hitta förlossningsingången, men vi har ingen panik.
(På påskafton fick vi Erikas journalutdrag. De visar vad som rent faktiskt hände. Resten av textmassan visar hur vi upplevde det då.)
13:20 Frisk förstföderska som kommer pga kontr. sedan 05.30 imorse. Tas emot av Bm [namn]. VU: ([namn]) cx utplånad mm ö 6 cm ffd huv ov spinae. CTG kopplas.
Ur journalanteckningarna.
Vi visas in på vårt rum. Det ser ganska ombonat ut, en soffa, bord, säng och lite olika pallar, allt för att Erika ska ha lätt att hitta bekvämast möjliga ställning. Hon har redan öppnat sig mer än halvvägs, och bebisens hjärtljud låter bra. Smärtan tilltar men hon andas bra och får mycket beröm.
<- Bonusbild: Snart läge att köpa en hårborste, kanske.
Efter en dryg halvtimme kopplar vi in en "tens" - TNS - som var det där elchocksredskapet hon lekte med härom veckan. Annars behöver hon inget smärtstillande ännu. Värkarna fortsätter att bli mer intensiva, men smärtan släpper lite när tensen kickar in.
Vi spelar igenom den första hembrända plattan, och allt är ungefär som man tänkt sig - nästan lite långtråkigt trots att spänningen finns där precis under ytan. Daddy Fool äter en macka, och försöker klia och smeka Erika när hon vill, men hon går mer och mer in i sig själv allteftersom smärtan blir större. Andningen klarar hon utan hjälp.
15:40 Flj har avlyssnats intermittent u.a. acc finns. På bindan finns brunfärgad flytning, mek? [...] mm ö 8 cm ffd ov spinae. Osäker på ffd bjudning. Ber dr [namn] undersöka.
VU ([namn]) fontanell i hö snedvidd inga hinnor palp.
Ur journalanteckningarna.
För någon som är så paranoid som pappan i den här historien är en CTG-apparat ungefär som kinesisk vattentortyr baklänges. Man håller konstant ögonen på apparaten, och minsta förändring - särskilt varje "sändningsuppehåll" - går som en tagg rakt in i centrala nervsystemet. 143-144-135-132-vad i helv...-134-136-143...etc.
Vid det här laget har de kopplat en elektrod för att få en säkrare rytm, och även om de fortsätter berätta att allt är rutin och det inte finns någon anledning till oro kan jag inte låta bli att notera att det verkar staplas på nya sorters rutinundersökningar efter hand.
<- Bonusbild: En lugn stund på skötbordet.
Dessutom verkar det i det här läget som att vattnet gått redan på onsdagen (det som vi trodde var slemproppen innan slemproppen faktiskt försvann) och att det dessutom finns bajs - det som kallas "mek" i journalen - i livmodern. Att bebben badar bajsbad är förstås ingen höjdare, så det kan förstås vara ett skäl till att ta det försiktigt.
Sedan är det ju en liiiten detalj till som framgår av journalen. Men just här, om vi går tillbaka från futurum till presens i imperfekt, får vi inte reda på något.
Erika har väldigt ont nu och modermunnen har öppnat sig ytterligare. Just den sista fasen av öppningen, mellan 8-10 centimeter, brukar vara alla värst, och kort efter klockan fem blir det för jobbigt och hon ber om lustgas. Efter det är hon knappt kontaktbar mellan värkarna, och att få henne att ens dricka något är nästan omöjligt. Man bränner 500 kalorier i timmen när man föder, har jag läst någonstans.
Som förlossningscoach känner jag mig just då ganska oduglig.
<- Bonusbild: *gäsp* - det kan bli lite jobbigt med alla nya intryck...
Barnmorskan försöker få mig att äta lite (det är tacos-torsdag! Olé! Alltså, hon säger det inte så.), men hur ska JAG kunna göra det när kvinnan jag älskar lider och just här, just nu behöver all näring hon kan få och jag inte ens lyckas få henne att dricka en klunk vatten? Lyckas pressa i mig ett par majschips till slut.
18:30 VU:mm retraherad ffd strax ov spinae. Pat avslutar TNS Komplicerade variabla dec under VU varför CTG byts till STAN
Ur journalanteckningarna.
Erika kan knappt röra sig nu på grund av smärtan, och även fast jag nu vet att det var för att hon var så otroligt fokuserad inåt, på sin kropp, på sin andning, så kändes det just då hela tiden som att hon var på väg att förlora medvetandet. Hon har gjort nästan hela jobbet nu, är fullt öppen och ska börja krysta när som helst, men det finns något i luften i rummet när barnmorskan är inne, och utan att jag riktigt förstår vad som händer (även om jag nickar och håller med och hummar tafatt) byts CTG-apparaten ut mot en större och mer avancerad maskin.
Tredje skivan är slut men jag orkar vid det här laget inte gå upp och byta den. Det har hunnit bli halvskumt i rummet men Erika säger, knappt hör- eller förståbart, att vi inte ska tända. Och där i dunklet sitter jag och frågar mig om något kan vara mer skräckinjagande än just allt detta.
Jag har ingen aning om vad som väntar.
18:50 Nu rent mek på bindan, dr [namn] tillkallas. Sätesändläge? Äv STAN signalerar med frekventa event.
Ur journalanteckningarna.
Någon som kan medicinsk mumbo-jumbo vet nu vad den stora twisten är. Men själv är jag fortfarande olyckligt ovetande, i limbo och helt utan ironisk distans. Hör långt bortifrån någon säga att hjärtrytmen är lite dålig (jag kan minnas fel, så jag tänker inte ge mig in i en semantisk utläggning om huruvida en dålig hjärtrytm KAN vara "lite" dålig, eller bara dålig punkt.) och att de blivit osäkra på bebisens läge, eftersom bajset inte är så utspätt som det borde vara. Så de ska prova ett nytt ultraljud.
Kontrasten mot ultraljudet vi gjorde i oktober kunde inte vara större. Då var det glädje och fascination och förundran och utskriften är sedan länge skrivbordsbild på datorn. Nu är det bara skräck och smärta och ljudet av Erikas gnyenden när hon långsamt och plågsamt byter ställning och får gel smetad på magen.
19:10 Sätesändläge bekräftas med u-lj Beslut om sectio. PVK samt bastest.
Ur journalanteckningarna.
Från limbo till avgrunden på tio ord. Min hjärna fungerar lite som flugpapper. Vissa former av värdelöst vetande som passerar fastnar där och går inte att skrapa loss, även när det inte finns någon anledning för kunskaperna att stanna kvar. De kan ligga vilande i tio år, tills området plötsligt uppenbarar sig som en finalfråga i Trivial Pursuit eller som en rak höger i ansiktet när man redan nått sin mentala brytpunkt.
Hur som helst. När jag hör doktorn säga "sätesbjudning" vet jag precis vad det handlar om. Jag vet till och med att jag lärde mig vad det handlade om när jag läste Stephen Kings "Pestens tid" i de tidiga tonåren. I en sekvens där mamman så när strök med (och pojken var djävulens avkomma och hade antagligen bockfot - men det är en annan historia).
Bebisen ligger alltså åt fel håll, sittande i stället för huvudstupa, och det har konstaterats först nu, när Erika har krystvärkar. Hade jag inte varit så fullständigt slutkörd hade jag nog fått ett vredesutbrott eller försökt dölja skräcken bakom ett dåligt skämt, men nu sjunker jag bara ihop i stolen, drar händerna genom håret och försöker hitta ny styrka någonstans ifrån. Från en knastrig radiosändare där högtalaren är placerad på månen hör jag någon säga något om kejsarsnitt, och när jag nästa gång minns något halvspringer jag bredvid Erika som ligger i sin säng mitt i en flock av människor, längs en lång lång lång korridor och jag tror att jag säger "Jag är här. Det kommer att bli bra." men jag vet ärligt talat inte säkert.
Jag vet inte heller hur lång tid transporten genom sjukhuset tar, men plötsligt är vi vid en operationssal. Jag får grön rock och ett hårnät och en massa människor hälsar och nu när jag försöker dra mig till minnes dyker inte ett enda namn upp, och inget tydligt ansikte. Jag minns två saker - att Erika tappar sitt hårnät när hon återigen måste byta ställning för att få spinalbedövningen och jag ska sätta dit det igen men en operationssköterska (tror jag) med snäll röst säger "Det är lugnt, det är ändå mest för syns skull." och jag blir irrationellt men oerhört tacksam.
<- Snart på väg ner till mamma på uppvaket, drygt en timme efter snittet.
Det andra ögonblicket är när jag plötsligt inser att allt kommer att bli bra. Klockan är typ kvart i åtta på kvällen när Erikas spinalbedövning kickar in. Det är som att vrida om en strömbrytare. *klick* så är smärtan borta och min tjej är där igen (åtminstone överkroppen, resten är utan känsel på gott och ont). De närmaste minuterna hinner vi ikapp verkligheten, vi stärker varandra, pratar, viskar, vidrör, till och med skrattar, och när första snittet läggs 19:52 sjunger jag tyst i hennes öra.
I could be another fool
or an exception to the rule
you tell me the morning after
(Elliot Smith, "Say Yes")
Fyra minuter senare är han där, liten och blodig och stencool.
<- "Mother and child reunion"
"Nej men tjenare grabben! Är det du som har legat där inne så länge?!" är det första jag säger.
Sedan dess har allt varit fina fisken, typ.
posted by Daddy Fool at 1:50 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home