Stockholm, Stockholm, världens stad

Det blev inte regn, men temperaturen kröp ner några grader och efter en ovanligt stimulerande dag på jobbet - vår AD har dragit på semester, så nu blir det till att leka en hel del i Photoshop - var vädret så behagligt att Daddy Fool traskade hem.

Skeppsbron med precis lagom ihärdig pålandsvind, med utsikt mot Skeppsholmen i högsommarskrud - mmm, det är som att vara utomlands. Särskilt som alla runt omkring en pratar tyska, engelska, ryska, spanska, italienska eller något odefinierbart, finsk-ugriskt språk (fast det kan också vara göteborgska).

Om stan visade sig från sin allra bästa sida, visade sig Elias från sin mest, eh, intressanta. Herregud, grabben är tre och två tredjedels månad, och som om det inte var nog att tänderna är på väg upp och han rullar nästan obehindrat igen försöker han krypa. Vad är det som händer? Vad blir nästa steg? Andragradsekvationer? En roman? En popplatta (piano lirar han ju som bekant redan)?

Naturligtvis kan han inte krypa.
Naturligtvis blir han helilsken när han inte kan krypa.
Naturligtvis gnäller han mer än vår balkongdörr, ålar sig som en... ål, och förflyttar sig relativt långa sträckor på rent jävelskap.
Med "relativt långa sträckor" menar jag, typ, en halvmeter, men det är tillräckligt för att det ska kännas jobbigt att lämna honom utan tillsyn.

"Han sa 'mamma' idag", sa lilla e när jag kom hem.
Yeah, right.
Elias första ord, när det kommer, (för jag medger att "Gok? Olalalalala!" inte räknas) kommer sannolikt att vara "Gubbo!" Det är helt och hållet pappas fel, och det är kanske bäst att förklara bakgrunden innan den ödesdigra dagen är här.

Det hela handlar om rapmusik.
Alltså, sången jag komponerat för att få honom att rapa.
Så här går det till: Ena handen under Elias rumpa, andra mot nacken. Hans mage mot mitt bröst, hakan på min axel. Sedan ett taktfast skuttande och den oförglömliga lyriken:

Gubbo gubbo gubbo
gubbo gubbo hey!
Gubbo gubbo gubbo
gubbo gubbo hey!
Gubbo gubbo gubbo
gubbo gubbo hey!
Gubbo gubbo gubbo gubbo
gubbo gubbo hey hey
Gubbo gubbo gubbo gubbo
Gubbo gubbo hey
Okey okey okey okey okey

Lite Martin Svensson meets Ramones, således. Melodin är odefinierbar och infantil. Lilla e påstår att den är ett plagiat av "Dreydl dreydl dreydl", men det vägrar jag att kännas vid.

"Han kommer att tro att han heter Gubbo", klagar hon också.

Möjligt.
Men han rapar bra i alla fall.