Bolla gris

Puh, tuff och konfunderande kväll. Elias har varit på strålande humör, men ganska vild. En fascinerande grej, som vi lyckades fånga på bild, är hur han reagerar när jag tar fram gitarren. Han blir ju glad och sådär, och hasar blixtsnabbt fram till pappa, klättrar upp till stående...
...och griper tag i gitarrsträngarna så att pappa sitter där och sjunger Simon & Garfunkel eller Tears for Fears eller vad det nu må vara acapella medan han förgäves försöker knäppa fram toner. Detta händer varje gång. Ikväll var han extra modig och släppte faktiskt gitarren lite då och då, men bara för att försöka grabba tag i DVD-fjärrkontrollen på bordet i stället.

En kvart senare försökte han slita ut mitt struphuvud. Jag försöker att inte se det som en vink om min sång.

<- John Blund är ännu långt borta...

Har precis satt mig vid datorn efter en sedvanligt kaotisk nattning. Elias hittade två nya djävulska trick att sätta käppar i hjulet för pappsen med. Det första var att han sparkade mig på sidan av knäskålen och min smärtgrimas (som dock i rättvisans namn var väldigt lik en Mr Potatohead-imitation) var så rolig att han hamrade in dropkick på dropkick i fem minuter efter det. Ständigt fnittrande, förstås.

Det andra tricket inbegrep hans favvogris Bamsen, den kram- och pussgoa grisen som är hans ständiga följeslagare i 100% kinesisk polyester. (Eller snarare, vid det här laget, 75% polyester och 25% intorkad Elias-saliv. Bamsen är, ehmm, frasig.)

<- En hårt prövad gris på väg mot en ny luftfärd.

Inte nog med att han brukar vilja att andra också ska pussa Bamsen - föreställ dig känslan av en frasig polyestergris som gång på gång, från alla tänkbara vinklar, pressas in i ditt ansikte; eller förresten, gör inte det, det är inte värt mardrömmarna - nu har han kommit på att om han kastar Bamsen på golvet kommer pappa eller mamma att plocka upp Bamsen och lägga tillbaka Bamsen så att han kan kasta Bamsen på golvet igen.

Men det är ju roligt också.

Glömde skriva det igår, men det är på onsdag han ska till doktorn.