Don't say we didn't warn ya

Han fick ett litet jack strax under ögat, men det ser ut att läka fint och vi får väl se om det resulterar i hans livs första ärr. Knappast det sista, dock, för när det onda gick över var han lika upptäckarlysten som vanligt. Gardinen hänger på trekvart och om man hade hoppats att han skulle bli avtänd på sladdar i och med det här var man nog lite fåfäng.
Nyfikenhet är både underbart och en jädra plåga, och även om du som förälder är på helspänn hela tiden räcker det inte alltid till ändå. Och att få en lampfot i ansiktet är väl förhoppningsvis något som på sikt utvecklar självbevarelsedriften.

Ibland brukar jag titta på ett ärr jag har på vänster lillfinger, en halv centimeter långsmal blek vävnadsbit som jag haft sedan jag var något år gammal och skulle klappa en bitsk kyckling. Ikväll föll blicken åter vemodigt på det där fingret. Då kunde jag plötsligt inte se ärret längre. Det var väl en cirkel som slöts, kanske. Det mesta bleknar med tiden.
I morgon har han kanske en blåtira. Då blir det bakvänd keps som huvudbonad. Eller nej, förresten, det är för kallt.

Det är i alla fall helt klart att han fattar att han är en tvåbent varelse; och vi fruktar dagen då han börjar tulta runt.
En annan häftig grej: Säger vi "Klappa händerna!" klappar han händerna. Tänk om han kunde vara så lättpåverkad hela livet.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home