Men hjälp, är det så länge sedan

Det krävs att solen tittar fram och temperaturen stiger över nollstrecket för att kropp och själ och hjärna ska tina upp. Har varit på väg att blogga massor av gånger den senaste veckan, men det har bara inte blivit av.

Sveriges mest framgångsrika vinter-OS genom tiderna är snart slut, och mitt sportnörderi har varit så begränsat att jag faktiskt är lite chockad.
Å andra sidan har det nog varit en pågående process ända sedan jag skippade den säkra kvartsfinalen Tre Kronor - Vitryssland för att gå över till mitt då relativt nyfunna ragg med te och honung (hon hade en halsböld, men blev glad ändå).

Kärleken gör konstiga saker med en.
Eller så slipar kärleken bort en massa konstigheter.

På jobbet har det varit en del OS-fokus trots allt, och av någon anledning tycker alla att mina grundmurat negativa förhandsanalyser av allt som svenska idrottare företar sig är hysteriskt roliga. Varje gång Tre Kronor är i bild och jag kallar dem överbetalda, överskattade SOPOR vrider de sig av skratt. Nå, Tjeckien i semi. Få se vem som skrattar sist...

Jag skulle nog inte få vara med på Elit. Diskad på grund av för mycket elitism.

Förresten glömde jag bort andra slalomåket igår. Elias skulle ju ha mat. Som sagt, kärleken...

Nä, det är inte så mycket spännande som händer i pappas tillvaro just nu i övrigt. Projekt och framtidsplaner ligger litegrann i vintervila. I Elias tillvaro händer det säkert massor, men exakt vad som rör sig i skallen vet man ju aldrig. Har förälskat mig i en ny min, den förbryllade han får varje gång han drattar på ändan efter att ha ställt sig upp i sängen.
Jag har uppenbarligen inte skrivit att han kryper obehindrat nu, eftersom mina föräldrar fick världens chock när de var här och barnvaktade härom veckan. Så, for the record - han kryper nu. Fort som fasen.

Mitt och lilla e:s fyraårsparty blev, som hon redan har berättat, rätt så heavy. Man är inte ung längre. 29, om en vecka, faktiskt...

Men bantningen går rätt bra just nu.