Det bästa med pappandet

Det har väl knappast undgått någon att det inte alltid är så himla lätt att vara förälder till en klurig, extremt viljestark och ganska diabolisk snartfyraåring. Det är ofta man blir tvungen att höja rösten, och det är inte ens kul när det fungerar. Men så finns den andra sidan; som i morse när vi tagit bussen till dagis och jag har lämnat av honom och fått puss på kinden och är på väg att ställa in vagnen i vagnsgaraget.

"HEJDÅÅÅ" ropar han med stor emfas.
"Hej då Elias" ropar jag och vinkar.
"HEJDÅÅ!"
"Hej då."
"HEJDÅÅÅ!" roparan och springer några steg mot mig samtidigt som han vinkar.
"Hej då Elias, stanna där nu gubben!"
"PAPPA!"
"Ja?"
"Jag ÄLSKAR dej pappa!" ropar han glatt så att det skräller i fönsterrutorna.

Det är ett sådant ögonblick som kvittar tusen irritationsmoment; det är det som gör det värt det.