Slemdag

<- På måndagspromenad med shejk Yerbouti.

Det är fanimej inte rättvist. På 18 månaders jobb har jag haft 0, säger det igen, n o l l sjukdagar (även om det ärligt talat funnits dagar då jag inte var 100%, eller ens 75, som den där gången jag inte kunde prata... okej, åter till ämnet).
Idag vaknar jag upp, låter som Sven Wollter och snörvelhostar upp något som är otäckt likt Elias blöjinnehåll under en magkrångeldag. Huvudet som bly, grabben gråter och det är 26 grader varmt i sovrummet (som ligger åt norr, har 0 soltimmar per decennium och alltid är det överlägset svalaste rummet i lägenheten).

Regnet kom klockan tre i natt. Det hjälpte bara en smula. Och nu är det sol och tryckande värme igen. Aldrig blir man nöjd, va?

Snart är semestern slut. Snart, så. ;)

Nåväl - snuvan har i själva verket hängt med sedan i fredags, och hittills har den följt det lika förutsägbara som mystiska schema som alla mina förkylningar verkar gå på.
Dag 1: Plötslig huvudvärk, smygande halsont.
Dag 2: Avtagande huvudvärk, halsont.
Dag 3: Avtagande halsont, nysningar, rinnande näsa.
Dag 4: Halsen är okej, men jag kan inte prata för fem öre. Slem. Mer slem. Ännu mer slem. Hostar mycket, nyser ännu mer.
Dag 5: Allt elände tillbaka samtidigt, kulmen oftast kring klockan 12.
Dag 6: Kärnfrisk.

Är tre fjärdedelar genom dag 5 nu, och det känns som om kulmen är passerad. Om jag har rätt borde jag må bra på midsommar.

Wohoo! Utflykt!->

I morgon ska vi åka tåg. Det ska bli, eh, spännande. Elias första långresa (för Solna räknas inte) tar oss till mörkaste Bergslagen, orten där Daddy Fool växte upp och led alla helvetets kval fram tills han blev 16 och kunde fly mot storstaden, som i hans begränsade perspektiv var Västerås.
Orten i fråga hyser fortfarande Elias farmor och farfar, och har blivit obegripligt hipp sedan fem killar med slips blev musik-Sveriges älsklingar.
Jag har en känsla av att vi kommer att bli lite bortskämda vad gäller markservicen i helgen. Gudarna ska veta att det kan behövas!

De senaste dagarna har, förutom snuvan ovan, bland annat innehållit en utekväll (tack vare mormor) med mer tjeckisk öl på Tegelhuset - i sällskap med lilla e, Daniel, Maria och Miguel. Tegelhuset är en gåta. Det är inte direkt billigt, men det är fin vara och mysig omgivning, men även en helgkväll är det två tredjedels tomt. Visst, det saknar den självklara span- vimmel- och muckarfaktorn på Medis uteserveringar, och är inte lika lågbudget som Söderhof i andra änden av Fatbursparken, men... tomt? Okej, inte mig emot. Vi fortsatte en sväng till ett annat "undangömt" hak, nämligen Balthazar på Högbergsgatan.
Är det tunnelseendet som gör att nio av tio hellre vill köa och trängas och betala mer på Högbergs som ligger - vägg i vägg? Är det att Professor Balthazar är ute?
Spelar inte mig någon större roll - så länge man kan vara sen i starten, men ändå ha hyfsat tyst omkring sig och slippa köa för en bira.

Mycket utläggningar om krogar nu, men jag är på krogen så sällan numera att det gäller att passa på.

Överlag är det nog knappt ett enda hörn av Södermalm som jag inte har koll på. De få vita fläckar som återstod har vi täckt in under de senaste dagarnas promenadhysteri. Nu måste vi söka oss vidare. I går hamnade vi till exempel på Norrbackagatan i mörkaste Vasastan, svängde av åt sydost och fann oss själva i en mysig liten förort. Skönt att veta att det finns platser kvar att upptäcka - när man kan alla hörn av en hel stad är det dags att dra upp bopålarna.

Gårdagens...
...promenadbetraktelse: På S:t Eriksgatan finns ett café som heter Två Stjärnor. Varför kallade de sig inte Fyra Stjärnor eller Fem Stjärnor i stället? Är de väldigt lågmälda och opretentiösa, har de aldrig läst en krog-guide ...eller var bara skylten för liten?