Far & Son på äventyr
Det tog drygt tio veckor, men idag var det dags. Mormor och moster tog ut lilla e på bondpermis, och Elias fick för första gången under längre tid ta hand om pappa.Han tackade för förtroendet genom att lägga en kaskadspya på köksgolvet (Elias, alltså), men sedan blev också umgänget av naturliga skäl mer avslappnat.
Han slocknade faktiskt i spjälsängen och låg och var allmänt edårande medan pappa samlade ihop en rejäl hög vuxenpoäng genom att sortera sin jättelika bunt med "viktiga papper" (det tidigaste var ett slutskattebesked från 2002) och föra in dem i en pärm. Nu vet jag till och med vilka försäkringar jag har. Häftigt.
Den lilla gaphalsen kom visst äntligen ihåg att han var trött, så idag har han sovit ungefär lika mycket som han normalt brukar sova på tre dygn. Antingen har han "turned a corner" eller så kommer det att komma surt efter i natt. Har en vag känsla av det senare.
Tog en promenad med vagnen till Hornstull och kollade som hastigast in Daniels pinfärska väggmålning. Elias fick hicka. Det var nog bra.
<- "Så häääär lite mjölk fick jag..."Som bonus (när lilla e var tillbaka) skulle pappa för första gången sköta HELA matningsproceduren. Gick naturligtvis käpprätt, eller - flaskvärmningen och själva applicerandet gick som smort, men jag verkar ha missat något i NAPPlicerandet. Något läckte, vilket jag, som vanligt förhäxad av det häftiga i att se min son käka, inte märkte förrän både mitt ben och grabbens pyjamas flödade av bröstmjölk. TYCKTE väl att han åt snabbare än vanligt och att han drällde lite...
Och alldeles nyss lade han av sitt 73-dagarslivs överlägset största rap. Så lite mat fick han uppenbarligen i sig.
Han har fått träffa farmor & farmor & mormor & moster igen i helgen. Mamma och pappa har glott på film (tyckte att "Meet The Fockers" var helt okej, och blev upprörd över att de ändrat slutet när en Agatha Christie-klassiker med ett politiskt inkorrekt namn filmatiserades som "And Then There Were None") och vid något underbart tillfälle unnat sig en öl. Grabben suger på ringfingret snarare än tummen, vill fortfarande inte ha napp och det mest frekventa jollret är fortfarande "Okej!". Lilla e påstår att han sa "Mon Dieu!" häromdagen, men det är att betrakta som hörsägen.Normalt brukar Smaka på Stockholm-veckan vara något att se fram emot, men de här dagarna har den svenska sommaren visat sig från sin sämsta sida, och vi har inte ens kommit iväg till Kungsan. Hoppas att regnet sabbar flaggviftningslarvet i morgon också. Själv jobbar jag, som tidigare utlovat...
posted by Daddy Fool at 11:00 PM
5 Comments:
Inte så PK - den har haft en tendens att byta namn hej vilt under åren.
Publishing and Dramatization History
Publishing: First published as 'Ten Little Niggers' by William Collins Sons & Co. in London in 1939, and as 'And Then There Were None' by Dodd, Mead & Co. in New York in 1940. Stage: Adapted in 1943 by the author, who decided the stage demanded a more romantic ending. Titled 'Ten Little Niggers' in the UK, it opened in London at St. James Theatre on November 17, 1943, and, retitled 'Ten Little Indians' in the US, it opened at Broadhurst Theatre in New York City on June 27, 1944. Films: The first feature film version was produced in the US by Twentieth Century Fox, and released in 1945 as 'And Then There Were None'. In 1965, Seven Arts Films in England moved the setting to a remote mountain top castle in the Austrian Alps and released the film as 'Ten Little Indians'. Avco-Embassy, Inc., produced a third film version in 1975, titled 'Ten Little Indians', with the setting in a remote hotel in the Iranian desert. In 1989 in the fourth film, titled 'Ten Little Indians', Breton Films moved the locale to an African safari. The film adaptations all retained the ending of the play, rather than the original of the novel. TV: BBC produced a television version of the stage adaptation, which aired as a live drama on August 20, 1949, as 'Ten Little Niggers'.
(agathachristie.com)
A.
annchen: Förvisso. Oavsett vilket var det inte titeln jag neggade ur på. Förutom att filmen (det är alltså 1945-versionen vi talar om) är styltig, klichéfylld och rapsodisk (samtidigt som Hollywood under samma tid pumpade ut tidiga noir-mästerverk) har de alltså ändrat hela premissen för att kunna skohorna in en kärlekshistoria (?!). En skymf mot U.N Owen är vad det är.
I bokform är den en sann klassiker, och har åldrats med mer värdighet än det mesta av Christie.
Med tanke på att jag investerade i Poirotboxen så snabbt den kom ut, har en full uppsättning böcker och löjliga mängder obskyr kringlitteratur, så är jag är helt fel person att diskutera värdigt åldrande med.
Men ja, att det var slutet som besvärade snarare än titeln framgår. Nu.
Det finns ett gäng Poirot-boxar att välja bland. Själv har jag hållit mig till Hollywood-versionerna - så för mig är Hercule en mix av Finney och Ustinov. Mest Finney, tror jag.
Miss Marple är intressant som koncept, men "The Mirror Crack'd" var en besvikelse.
Aaah, mina ögon gör ont. Poirot ÄR Suchet. Det finns alltså bara en Poirotbox, (Eller fanns, innan de hottade upp min version.)på samma sätt som det bara finns EN Sherlock.
Men det har vi ju pratat om förut, onödigt att strö salt i gamla sår. Vi kan nöja oss med att konstatera att lite mord alltid piggar upp och att det här: http://www.burghisland.com/ är ett rätt piffigt ställe att tillbringa en weekend på.
A.
Post a Comment
<< Home