Man borde ha stannat i sängen

<- VISSA av oss fick stanna i sängen i alla fall.

Inte för att jag är överdrivet skrockfull, utom när det gäller fotboll (Hammarby förlorar på onsdag, förresten. Givetvis. Så, nu är det sagt.), men fredagen den 13 maj var en sådan där morgon som kom åt helsike för tidigt, ringde för högt på väckarklockan och var allmänt störig under dusch och tandborstning.
Vådan av att avsluta veckans arbetspass med en dubbelsmocka kväll *poff* - morgon *poff* och under de futtiga åtta timmarna mellan hemkomst och utgång med hyggligt jämna intervaller bli skriiiiikt åt av en sjuvecking.

Sedan, när man lyckats ta sig så långt som till tunnelbanan, ser man löpsedlarna. Sitter nu och lyssnar på Monica Z med en tår i ögonvrån. Man kan skämta om påven, men man kan fan inte skämta om Zetterlund. Som en välskrivare någon annanstans sade - "Hälsa Tage och Beppe när du träffar dem!"

Musiken som annars regerar i min hjärna just nu - och det är inte mitt eget val - är "Schnappi - das kleine Krokodil". Det är ett bevis på hur mycket pluttinuttigullimufs man lägger på sig som nybliven pappa att jag på ett plan tycker den är ganska gullig. De första två gångerna.

<- Mentalt klister. Se även nedan för referens till minen.

Efter att den innanför pannbenet gått på konstant repeat i 48 timmar (och eftersom den bara är 2:09 lång motsvarar det omkring 1340 genomspelningar) (ja, jag använde en miniräknare) är den ungefär som att banka huvudet mot en betongvägg och sticka knivar i öronen samtidigt.
Ni som ännu lyckats att inte höra den, stäng av radion och fly genast till en plats där ingen talar tyska (kanske, öh, Frankrike?) om själen är er kär. Det räcker med en gång...

Nu är jag i alla fall hyfsat ledig de närmaste två veckorna, efter att ha tömt ut pappadagarna för en minisemester. Så jag kanske får ork att fixa kameraproblemen och skriva lite mer frekvent i bloggen. Det är inte så att det som händer är ointressant, men vi har kommit in i en hyfsat stabil rutin och man vet på ett ungefär från dag till dag när vad ska hända.

Nu väger han 4735 gram, förresten. Inför den här vägningen (torsdag) hade jag och lilla e roat oss med att gissningstävla. Jag hade satsat på 4620 gram, och den lilla messerschmidten på - 4745.
Hon fuskar. Jag VET att hon fuskar. Det gjorde jag med, men hon fuskar uppenbarligen bättre.

Häromkvällen släppte jag ut ånga genom att medan lilla e borstade tänderna imitera Elias "nu-du-farsan-är-jag-på-väg-att-bli-så-jäkla-förbannad-så-håll-för-öronen"-darr på underläppen. Hon tyckte att jag var elak. Jag svarade med att darra lite till och kombinera det med ett par armviftningar.
I nästa ögonblick drabbades lilla e av ett skrattanfall som fick väggarna att skallra, katten att slå en volt och en tandkrämskaskad att dekorera badrummets väggar.
Satir. When all else fails.

<- Elias, das kleine Krokodil?

Idag på eftermiddagen hade vi i alla fall en sådan där stund som man utan problem kan kvitta tio skriknätter (okej, fem) mot.
Han trappade stegvis upp jollrandet och leendet där han satt mellan mamma och pappa i soffan (i bilbarnstolen) och sedan lade han av värsta Schnappi-minen och utbrast:
"Gok? Olalalalala!"

Magi. Ren magi.