Förkylt!

<- We shall overcome. We shall overcome. We shall overcome - some - da-a-a-a-ay.

Maj började med en rejäl vårförkylning för vår lilla gaphals, vilket tidvis fått honom att nå helt nya nivåer av Weltschmerz. För en bebis är tillvaron antingen kritvit eller kolsvart, och det är kanske inte så konstigt att tillvaron blir dunkel när man samtidigt försöker få i sig mjölk och andas genom en fullständigt igenkloggad näsa.

Föll till slut till föga, efter Stjärnreporterns rekommendation, och köpte en pryl som jag aldrig trott jag skulle lägga ut pengar på. Den heter NäsFrida (fast jag kallar den SnorFia, det låter roligare), och är en "helsvensk produkt framtagen av öron-näsa-halsläkare". Enkelt uttryckt går idén ut på att man stoppar in ena änden i barnets näsa och sedan suger ut snoret. Alltså, tar det igen - man suger ut snoret. Tack och lov för filtret.

Dessutom fick jag ta i rätt rejält (mamma vägrade att ens prova), och var ärligt talat lite orolig för att det skulle följa med hjärnsubstans ut i röret. Men fungerade gjorde den, även om denna invasion av grabbens näsborrar gjorde honom lite extra pissed off...

<- Don't cry, put your head on my shoulder

...fast nu låter han bara skrik, skrik igen snarare än skrik *snörvel* skrik *snörvel*. Vilket faktiskt är en förbättring. Och i ärlighetens namn ska sägas att det senaste dygnet varit rätt så okej.

Vad mer? Inte så mycket. Pappa och mamma deklarerade häromdagen, och den som säger att det var bättre förr kan aldrig ha testat den förenklade självdeklarationen. Kommer ihåg hur det var när man själv var liten - den där aprilveckan varje år när föräldrarna tillbringade all ledig tid bakom gigantiska högar av papper som staplats upp på köksbordet, och långt in på småtimmarna satt och stånkade med miniräknare och tabeller. Tid för lek? Yeah, right.

Just det, glömde också att delge mina upplevelser från första föräldraträffen. De kallar det föräldraträff, men jag var fanimej enda pappan på plats. Åtta bebisar i varierande grad av skrikighet och deras mödrar, och så då... jag. Jag tycker att det är lite knepigt med ammande kvinnor. Inte så att jag stör mig på att någon ammar offentligt, men om jag råkar se någon som gör det måste jag blixtsnabbt vända bort blicken, annars är jag rädd att hon tror att jag smygtittar. Tänk er då situationen att man är fullständigt omringad av ammande kvinnor...

<- Nej, det blir av uppenbara skäl inga amningsbilder i den här bloggen. Däremot kan jag meddela att han börjar vänja sig vid badbaljan. And now back to our regularily scheduled program.

Tur att jag inte bara står ut med att titta på när lilla e ammar, jag tycker att det är ganska fascinerande att se Elias käka. Det finns en rytmik och en harmoni i det som på nåt mysko sätt påminner om långfärdsskridsko, eller kanske velodromcykling. Tungan trycker ut mjölken med en vågrörelse som liksom sitter där redan från början.

Grymt häftigt.