Bigger, fatter, tougher, madder

<- En väldigt vanlig syn just nu. Och ljudeffekterna är inte att leka med.´

Man kan, om man vill, uttrycka sig i siffror. 050324-0913. Eller för den delen 3930 och 53. Det första är vår lilla mistlurs (numera införd i samhället såsom varande Elias Ulf Johan, med Daddy Fools efternamn) personnuffror, det andra är vikt och längd från måndagen den 18. Vi har, så att säga, inte några problem med att han går upp för lite i vikt. Han har lagt på sig 860 gram på drygt tre veckor, vilket faktiskt är lite i överkant om man ska tro på viktkurvan.

De senaste dygnen har varit en pärs, faktiskt. Sovperioderna har blivit kortare, vredesutbrotten intensivare och det skär både i hjärta och öron att höra honom vara så pissed off på något odefinierbart och samtidigt vara ganska maktlös. Vad man än gör så är respiten rätt kortvarig. Växtvärk, kanske.

Det som tar en igenom de svåra timmarna är antydningarna om att det händer saker på andra plan också, glimtar av att en liten person håller på att formas bakom det där ansiktet när det inte är ihopskrynklat och tårsprutande. Sättet han håller upp nacken på. Sättet han fäster blicken på. De där "fantomleendena" (jag tror fortfarande att de är alldeles äkta) som kommer oftare och oftare. Små läten som dyker upp ibland, som inte är skrik och som man instinktivt känner har ett syfte, även om grabben inte ens själv vet vilket det är. Jag svär att han mumlade "Okej" idag. Två gånger. Och jag vet att det är inbillning från pappas sida, och att det aldrig kommer att räknas som första ordet när vi gör bokslut för bebistiden om ett år eller två...
...men jag svär ändå.

Och då, i de ögonblicken, har man fullständigt glömt bort det jobbiga.

Dagens...
...mest bisarra: Min telefonkonversation med en rabiat barnvagnsreparatör. *) Han gick ut stenhårt efter att ha försäkrat sig om att vårt nummer var vårt och frågade mig i anklagande ton om vi inte ville ha tillbaka våran humdudum med den brutna vevaxeln som de hade haft stående i två månader. Jag bad honom förklara sig. Det gillade han inte.
"Det är en (HUMDUDUM) med BRUTEN VEVAXEL SA JAG! SKA NI HÄMTA DEN ELLER INTE??!!"
"Alltså i vilket namn är den..."
"(BUTIKENS NAMN) SÄGER JAG JU!!!!!"
"Kundens namn alltså..."
"SKA NI HÄMTA DEN ELLER INTE?!!"
Vid det här laget höjde jag också rösten.
"Alltså, den enda vagn vi har har vi hemma!"
"JAMEN DEN STÅR JU HÄR! DEN HAR JU STÅTT HÄR I TVÅ MÅNADER! SKA NI..."
"MEN LYSSNA NU DÅ - JAG VET JU FÖR FAN INTE VAD DU PRATAR OM! VI HAR BARA EN VAGN, EN KNORR NIZZA, DET ÄR INGET FEL PÅ DEN OCH VI HAR KÖPT DEN I EN BUTIK VID HORNSTULL!"
"NORRTULL, JA!"
"NEJ HOOOORNS... vänta, alltså, så här är det, vi börjar om, i vilket namn är vagnen..."
"(BUTIKENS NAMN, i falsett)!!!!!"
"Driver du med mig?"
"SKA NI HÄMT..."
"Alltså, fatta, VI HAR INTE LÄMNAT NÅGON VAGN PÅ LAGNING!"
"Men vad fan... är det hos Maria Jansson (fingerat namn)?"
"Vilken jä... jag heter (Daddy Fool) och min flickvän heter Erika (Fool). Det finns ingen Maria Jansson här!"
"Och ni har inte lämnat in någon humdudum-vagn med en bruten vevaxel?"
"Nej."
"För två månader sedan?"
"NEJ."
"Nähä... eh... hej hej."
*klick*

Jädra babyboom. Konstaterade via hitta.se (som för övrigt är svensk sponsor för "Lost", hoho!) att en "Maria Jansson" som bor på Östermalm har samma telefonnummer som vi, så när som på en siffra. Nu är frågan - vad ska jag göra med den här kunskapen? Tanken svindlar.

*) Återgivet ur minnet, men jag kan garantera att den i själva verket var ännu värre. De flesta turerna har jag förträngt.

...näst mest bisarra: GB-glass färd ner i träsket bland de andra gamla nazikoryféerna. (om man ska tro några mer eller mindre suspekta antidiskrimineringsorganisationer) Pure vanilla, det har jag alltid sagt. Det krävdes en hel del för att peta den storyn från titeln "Dagens mest bisarra". Döm själv. Det är för dumt för att orka förklara för eftervärlden, men en liten bit satir förtjänar att uppmärksammas så länge den finns kvar online: Eller hur?

Tack till Anders för den länken.