Vi kan gung, gung, gunga

<- Elias i farmors supergunga. Som ett Gröna Lund i miniformat, typ.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, och vår Valborg har av uppenbara skäl varit den lugnaste sedan jag var magsjuk 2002. Fast i ärlighetens namn är både jag och lilla e minst tio år för gamla för valborgsfirande i den egentliga meningen, och i Elias fall är det förmodligen svårt att fascineras av eldar och fyrverkerier när han inte kan fokusera blicken på något som är längre bort än 25 centimeter.

Nå, det blir fler gånger.

Igår - då festade mamma och pappa däremot. Jo, faktiskt! Vi fick mjölkpumpen att funka, och mormor satt glatt barnvakt i några timmar medan vi stack till Söders Hjärta för "Lillskutts" födelsedagsmiddag. Det kändes oerhört konstigt, men förstås väldigt skönt ändå. Vi konstaterade bland annat att vi har tappat allt sinne för flipperspel (sällan har så mycket kulor spenderats på så många kulor på så kort tid) och att vi numera kommer att dricka öl så sällan att man nästan uteslutande kommer att dricka fin-öl.

Det blev väldigt städat och trevligt, trots att det var lilla e:s första kontakt med alkohol sedan i somras. Men höjdpunkten - förlåt, vänner - var ändå när jag och lilla E slank in på en annan krog på vägen till mormor och tog en öl till, bara vi två och ömma små ord och ett stearinljus (och en massa fredagsskränande 18-åringar vid borden runt omkring, men det sket vi högaktningsfullt i).

Det hade inte gått någon nöd på lillen utan oss, men mormor hade inte haft tid att äta. Så medan hon slängde ihop en nattmacka tog vi vår pojke och traskade ut i den svala Söderkvällen, hemma innan elva. Mer spännande än så lär det väl inte bli.

<- "Men hörru farsan, är du verkligen nykter?"

Natten var lite knepig, men mirakelmedicinen Minifom (någon borde få dubbla Nobelpriset för dem - medicinpriset av uppenbara skäl, och fredspriset för den ro och räddning de dyrbara dropparna skänker föräldrar i nöd) gör nytta. Och det känns som om det går bättre och bättre att rida ut stormarna - om det är för att vi blivit avtrubbade eller för att han faktiskt är på bättringsvägen är svårt att veta, för trots allt bleknar alla konkreta minnen av skrikandet så snart han tittar på en igen och jollrar ihop en ljudsekvens som man inte behöver ha speciellt mycket fantasi för att rekonstruera i huvudet som "Okej, pappsen!" eller "Nej, inte mjölk nu igen!" eller "Energin är lika med massan gånger ljushastigheten i kvadrat." eller så.

Vad mer?

Just ja, en ny vägning genomförd den 28/4. Nu väger Elias officiellt 4330 gram och är således tyngre än Emil. Än Emil var när han föddes, alltså. Tyngre än Emil blir han nog aldrig, om han inte blir ett bowlingklot. ;)

Sköna maj, välkommen!