Sitta vackert

Okej, senaste nytt på utvecklingsfronten.

Vi testade en kul grej häromdagen. Det som just nu verkar skilja Elias från att kunna sitta upprätt är i första hand koncentrationen. Han tappar fokus för ett ögonblick, och det räcker för att han ska tippa över.
De enda stunder när han är helt stilla är när han är riktigt vrålhungrig (och ordets egentliga innebörd har sannerligen uppenbarats för oss de senaste månaderna!!) och precis har fått flaskan.
Så vi kombinerade det. Elias satt på lektäcket, pappa höll flaskan och var beredd att rycka in, och där satt han och käkade, utan annat stöd än sina egna händer, i femton minuter i sträck.
Magi.

Bara de senaste dagarna märks det tydligt att han har blivit bättre på att parera sina små svajningar. Det är det där med koncentrationen.
Men det kommer.

Fast krypandet står fortfarande still. Gungor och karuseller, eller nåt.

Elias relativt nysimmad - och kaxig som en liten mört. ->

Nytt babysim igår - den här gången var det lilla e som gjorde Elias sällskap i bassängen. Tyvärr glömde vi kameran hemma, men han var betydligt mer "på" än veckan innan; verkade njuta i fulla drag hela halvtimmespasset, stänkte vatten på andra bebisar, deras föräldrar och på pappa vid poolkanten och såg allmänt ut som en liten Frölander in spe.

Sedan hade morbror Jocke mottagning för att fira sin nya balkong. Fyra av festdeltagarna var under tre år, så det var en hel del action.

Det kanske räcker med ett barn, trots allt. ;)

<- En av festdeltagarna var Sarah, tre veckor äldre än Elias och i likhet med honom 50% koreansk. Den andra halvan är dock amerikansk. De verkade komma bra överens redan från start.

Sovandet då? Jo tack. Taktiken är inte ofelbar, men i natt sov han i nästan tio timmar i sträck. Att han numera somnar vid åtta-nio om kvällarna betyder också att vi föräldrar får ett par timmars välbehövlig andningspaus innan vi själva ska sova.

Ibland slår det mig att jag oftast är extremt Eliascentrisk i den här bloggen. Den senaste veckan har orkanen Katrinas härjningar dominerat nyhetssändningarna (och blogvärlden - det här är i sanning ett genombrott för den oberoende elektroniska journalistiken); men även om man givetvis berörs, har var sak sin tid, och var sak har sin plats, och det här är i allt väsentligt en pappablog, inte en "avdankad journalist med världsfrälsarambitioner"-blog.
Tror aldrig jag kommer att starta en sådan.
Fast man vet ju inte.

Kanske är det så att efter ett antal år av intensivt nyhetsarbete, så stänger man av lättare. Det är skönt också att gång på gång få bevisat för sig att de man håller kär, alltid, i alla lägen, är viktigare än jobbet.

Har länge drömt om att åka till New Orleans. Det får nog vänta ett par år.