Av sociala skäl...

<- Nämen SÅ jobbig var jag väl inte? Va?

Nu har Elias gjort både sitt första och sitt andra besök på dagis. Första gången tillbringade han de fem minuter som snabbtitten tog med att le sömnigt åt föreståndarinnan. På det riktiga besöket dagen efter körde han med ett 35-minuters vredesutbrott som fick rutor att skallra i två kvarter. Två minuter innan vi skulle gå så somnade han.

Hon försäkrade oss att han inte hade diskvalificerats.
Vi fick hur som helst ett bättre intryck än vi kanske gjorde.

Svårt det där med dagispedagogik. Det aktuella daghemmet kör traditionell svensk förskola, uppblandat med Reggio Emilia-inslag. Andra doktriner är Montessori, Waldorf, Vittra och Ur & Skur och då glömmer jag säkert ett antal. Givetvis kör förespråkarna för den och den eller den varianten samma race i att förklara otvetydigt varför just deras metod är den bästa för barnet. Men det mesta i beskrivningsmaterialet känns som plattityder av slaget "Vi värnar om barnets personliga utveckling." Nähä? Det menar ni inte. Gud vad unikt.

Tror ändå att jag är lite konservativ på den här punkten. Det är något med klangen i den "traditionella svenska förskolan" som tilltalar mig, även om det samtidigt skrämmer på det där "knarrig gammal farbror som tycker allt var bättre förr"-planet. Det är förstås bra att man tar till sig, till och med inför, nya idéer och inriktningar, men att helhjärtat sälja sig till pedagogiken på modet känns lite...
...Knutby. Vad säger att nästa veckas modefluga inte är typ Kalahari-pedagogik, inriktad på att skapa förutsättningar för storstadsdjungelns barn att överleva savannens faror?
Kanske inte så dumt som det låter - för vi har sett oerhört mycket av såväl monsunregn och stekande sol som Lars Leijonborg i Stockholm denna sommar.

Fast nu är det snart höst.

<- Japp, han har musiken i blodet. Nu har han tröttnat på pianot lite och söker nya utmaningar...

Pappa stack iväg en sista semestersväng till Västmanland för en gitarr-, bad- och dryckeskväll i Stjärnreporterns stuga. I år bestod gänget av tre mer eller mindre nyblivna pappor, och på många sätt var det vi såg mest fram emot en rejäl sovmorgon, lite lagom bakis och utan bebisskrik på mils avstånd. (i sammanhanget kan man kanske inte bortse ifrån att vi ringde hem till respektive failjer en tre-fyra gånger var, så HELT fria var vi inte.)

Fast Elias sover ganska bra just nu. Peppar peppar, etc. Han har visserligen fått för sig att få ett par riktiga raseriutbrott per dag (ofta vid olämpliga tillfällen, som nämndes ovan) men med tanke på att han skrikit sig trött efter en halvtimme eller så, är det som en västanfläkt jämfört med koliken.