Ingen slips, men...

Det slog mig häromdagen, när jag gjorde en minnesanteckning i min sedvanligt virriga hjärna att jag måste ringa farsan på söndag och gratulera honom på fars dag. Farsan. Det vill säga faffa. Vilket gör mig till...
...javisst ja.

Elias väckte pappa med en vältajmad serenad klockan 06:15 och jag kravlade mig upp trots att varenda muskel i kroppen skrek ut i vild protest, bytte blöja och fixade mjölk och sedan stod lilla e där, rufsig men vaken och när jag berättade hur illa ställt det var sade hon åt mig att gå och lägga mig igen. "Jag tar honom en stund" kan ibland vara lika underbara ord att höra som "Jag älskar dig" (vilket givetvis var vad jag svarade. Hon sa "Jag vet." och gäspade).

Jag gick upp kvart över tio och fick mitt livs första Fars Dags-presenter. Lilla e hävdade bestämt att Elias valt alla gåvorna helt själv, och hon skulle ju aldrig ljuga för mig. Jisses vilken begåvad sjuochenhalvmånadering vi har. Elias hade skrivit ett gulligt kort, skaffat ett par strumpor som det står "Pappa är bäst" på (de kommer till och med att vara lätta att sortera!) och köpt en bok om lek och livsglädje mellan föräldrar och barn.
Sedan gick lilla e och lade sig. Hon sov till ett.

En bra morgon. En bra helg överhuvudtaget, även om Elias var så ilsken igår eftermiddag att han skrek till sig sitt första näsblod. Fast både vreden och blodvitet upphörde när han fick mat...
Han har haft pirat-bodyn hela dagen utan incidenter. Vi bävar inför måndagens oundvikliga backlash.
Senaste prylen: Han studerar sina händer, länge och noga, och varje gång han rör på ett finger blir han alldeles exalterad.

Filosofiaftonen X var också en succé; god mat, god öl och många tillbakablickar, även om jag bara pallade till klockan två. Man är definitivt inte 18 längre.