Snuvade

Happ, nu e det förkylt igen.
Elias började snora och febra sig på torsdag kväll, och när han vaknade för tjedje gången framåt tretiden natten till lördag började vi tro att vi aldrig skulle få lugn och ro under återstoden av våra liv.
Sedan började febern gå ner.

Vi hade fixat barnvakt till lördag kväll, det blev inget festande (inget babysim heller, förstås), utan vi unnade oss en whisky eller två i tv-soffan när gubben somnat. Vid fem i morse vaknade både jag och lilla e av... ett ljud. Ljudet var ett regelbundet återkommande nüüt som visade sig vara Elias sovande andetag genom den snuviga näsan.
Givetvis var det synd om honom, men det lät så kul att vi båda började fnittra. Det ledde i sin tur till att lilla e fick en hostattack och Elias vaknade. Ridå. Fast vi var så fulla i skratt att det inte gjorde så mycket.
Och han somnade faktiskt om igen. Efter lite SnorFia och lite nattmjölk.
Till nio.
Välsignad vare denna unge.

Nu är Elias på bättringsvägen, men själv känner jag att det börjar klia ordentligt i halsen, så jag passade på att dammsuga och tvätta fem maskiner innan den anstormande förkylningen däckar mig. Jag gillar faktiskt att tvätta. Det är lite zen över det. Särskilt över att sortera trettio par svarta strumpor.

I morgon kommer farmor och hälsar på. Farfar är som vanligt ungefär en tredjedels väg runt jorden. Men en tredjedel åt andra hållet den här gången (Argentina i stället för Kina). Han är tillbaka till helgen, men när hans inre klocka kommer att vara inställd på svensk vintertid igen - ja det är en öppen fråga.

Elias i övrigt: Tand nummer sju har börjat titta upp. Var ska detta sluta? (SPOILER till den idiotfrågan: Han kommer sannolikt att få 13 till. Sedan tappar han dem. Och sedan kommer det nya. Är spänningen förstörd nu?)

Det som märks mest på den senare tiden är hur mycket mer uppmärksam och nyfiken han är. Sträcker sig inte efter saker på måfå lika mycket, utan målmedvetet. Det är grymt. Och på torsdag är han åtta månader.
Sanslöst.