Århundradets svenska idrottsögonblick...

<- Heja Sverige friskt humör...

Jaha, de överbetalda, överskattade soporna tog sig samman till slut. Det lär jag få höra på jobbet i morgon.

Såg bara de sista tre minuterna av matchen; det här har varit en sådan dag när mina egna atletiska vedermödor varit i fokus. Tvättat gubben när han var trilsken, dessutom tvättat fyra maskiner - inte trilskna men tunga, mycket sängkläder - och lagat käk (varm spenatsallad med krajnska och rökt kalkon). Samt sedan någon timme nattat gubben, i spjälsängen i stället för i vår säng, vilket är en bedrift i sig...

<- Mor och son, promenadträning.

...skulle jag skriva, och så började han gny där borta i andra sidan lägenheten. Tror att lilla e har läget under kontroll, dock, så jag skriver helt enkelt vidare. Var var jag? Jo...

...vilket är en bedrift i sig. Nu när Elias kan resa sig upp från vilken utgångsposition som helst, inklusive ett antal som hans arme far skulle behöva en kiropraktor och rejält med tigerbalsam för att låsa upp sig från, är det förstås i princip omöjligt att få honom att ligga ner och gilla läget. Han visade upp hela registret idag, inklusive halv kullerbytta mot räcket, dödsföraktande bakåtkast mot spjälorna och tandkast med liten polyestergris.
Det var jättekul de första trettiofem minuterna.
Sedan försökte jag motarbeta honom.
Det föll inte i god jord. Så jag släckte, låtsades som om han inte alls skrek så att hela fastigheten skakade och sjöng mig igenom min barn- och vuxenviserepertoar. Det var Strawberry Fields Forever som knäckte honom.

Under hela den glada delen av föreställningen skrattade han, och mellan fnitterattackerna hävde han ur sig en massa mer eller mindre igenkännliga läten, allt från klassikern "Babba!" till "Gelakk" och, jag svär, "Heja!"

<- Men var inte så sur pappa, vi vann ju! Här, ta ett kex!

Vilket för oss tillbaka till hockeyn för ett ögonblick. Ringde farsan och frågade om det kändes som "Heja Sverige" eller som "Perkele!". "Det känns nog mest som Perkele!", blev svaret. Det är svårt ibland att minnas hur finsk han är innerst inne, med den rikssvenska han använder utom när han pratar med släkten i mörkaste Österbotten (och med sin mamma, förstås, i mörkaste Skinnskatteberg).

Skönt att de vann hur som helst, så att de kan lägga av i lugn och ro. Tre månader till fotbolls-VM. DET är en helt annan sak i min bok...

Förresten; det blev inget med lägenhetsbytet. Vi är inte bittra. Inte bittra ALLS.
Nädå, allvarligt talat känns det inte direkt hemskt. Vi hade en ny visning ikväll (jag försökte köra lite rudimentär homestyling. Lilla e tyckte att jag var skitlöjlig som satte på kaffe, arrangerade lampor och lade på Marvin Gaye på stereon. Kom igen,. alla gör ju det nu!) och i tvättstugan i eftermiddags öppnades out of the blue en helt ny lägenhetsmöjlighet, som, när man tänker bort de bisarra aspekterna, kanske inte är så jäkla dum. Vi får se.