Kalla kårar

Jag brukar ibland beskrivas som en ganska bitter och cynisk person - ibland brukar jag beskriva mig själv som det - och någon sanning ligger väl i det. Jag har väldigt lite respekt för den politiska processen, ungefär lika lite respekt för media (och nej, DN är precis lika illa som alla andra) och "folkviljan" ska vi bara inte tala om.
Folk är idioter. Utom några, som jag tycker om.

Men man blir väldigt mjuk av att hålla ett litet liv mellan sina händer.

Ikväll var jag och handlade, eftersom jag fick en obetvinglig craving efter marängsviss (är jag gravid? Nä, men det är gott). På Hemköp lade jag märke till att John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda kommit i pocket. En kritikerhyllad (har i och för sig inte mycket respekt för litteraturkritiker heller - been there, done that - men ändå) skräckroman i dunkel stockholmsmiljö bräddfylld av zombier känns som perfekt sommarläsning, och eftersom jag inte köpt en bok på flera dagar (begagnade räknas väl inte?) bollade jag den lite i handen och var på väg att lägga den i korgen när det slog mig.
Varför jag inte köpt den tidigare.
Jag mindes en av recensionerna, att boken till stor del handlar om en liten pojke som heter Elias. Som är två år och som återvänder från de döda.
För ett ögonblick svindlade det för mig. Det svartnade för blicken och tryckte över bröstkorgen.
Blotta tanken.
Blotta mardrömmen.
Jag kommer nog inte att läsa den på mycket, mycket länge.

Och jag kommer att pussa gubben en extra gång på pannan och snusa en extra gång på hans hår innan jag går och lägger mig.