Upp kommer man alltid

När lär ett barn sig vad självbevarelsedrift innebär?
Vår tillvaro med Elias har antagit en helt ny dimension sedan han lärde sig sitt senaste trick. Att klättra. Han tar sig upp i soffan för egen maskin, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för det där med att ta sig ner igen. Han har försökt kasta sig ned från armstödet - med huvudet före och dödsföraktet lysande ur ögonen - rätt många gånger vid det här laget och vi är tvungna att rädda honom från sig själv. Så nu går det inte ens att gå ut i köket längre.

Vi har börjat försöka få honom att fatta det där med att allt går bättre om man tar sig ner med fötterna först, och ibland gör han rätt, men att påstå att han är konsekvent vore att glädjekalkylera å det grövsta...

Jaja, det är en fas.

När han blir lite äldre ska jag nog ta med honom på väggklättring.
I och för sig har jag bara klättrat en gång, och att fysiken inte är den bästa fick jag ett kvitto på när jag var ute i Tobbes sommarstuga ("det är ett hemman" påstår han). Fyra grabbar i sina bästa år som skulle lira fotboll. Nu är fötterna paj, jag har träningsvärk överallt och myggbett över hela benen, men jag gjorde ett par snygga mål och ännu snyggare höfttacklingar i alla fall.
Tanken var väl att vi skulle öla oss igenom natten, men tre av oss är småbarnsföräldrar och då går det som det går... vi slocknade framför reprisen av Tjeckien - Ghana (eller var det Portugal - Iran?) innan midnatt.

Lilla e och Elias sov över hemma hos mommo, och fick också sovmorgon, så vi var alla oväntat pigga på söndagen. Utom Elias - han somnade klockan sju, och sov med ett par mindre avbrott i närmare elva timmar.

Till slut, senaste nytt: lilla e ringde mig för en stund sedan och var alldeles andlös och berättade att han just hade sprungit ut till skohyllan och sagt "Khoo", jättelyckligt och alldeles oprovocerat.

Det går så fort.