Bäst i stan

<- Japp, det är störtkul med lekparker.

Stockholmsbörsen är i fritt fall, och nu regnar det igen, men strunt i det, för Elias är 78 cm lång och väger 10,6 kilo. Man måste ha koll på sina prioriteringar.

Han älskar att gunga.
Fortfarande.
Det har ju inte blivit så mycket på den fronten sedan hans fantastiska bebisgunga pensionerades, men för någon vecka sedan tog lilla e honom till närmaste tillgängliga lekpark och lät honom få sin första riktiga luftfärd.
Det har blivit några fler sedan dess, och igår fick pappa vara med också.
Det sammanföll väldigt väl med att det var hög tid att byta ut bilden i högerspalten - den var från augusti och det har hänt en del sedan dess, inte bara med pappas frisyr.

Inte bara gungade gjorde han, utan åkte rutschkana (i pappas, mammas och mosters respektive knä) och lekte med hink och...
...nej, med hink, spaden var inte hans grej.
<- Få se nu, här har jag en näve sand. Nu är frågan, ska jag stoppa den i hinken eller äta upp den? Hm, knepigt.Utom i efterhand, när en liten tjej hade tagit över den och Elias plötsligt kom på att just där, just då, bara måste han ha spaden igen. Så han fnuttade över till tjejen och tog tag i spaden och drog.
Hon släppte inte.
Elias såg missnöjd ut och sa GäääÄÄÄÄÄÄKkk! - för övrigt samma ljud som han använder när han vill skrämma kissen.
Hon var inte katt, så hon gav honom bara onda ögat och höll ett fast tag om spaden.
Då lyfte jag bort honom.
Annars hade han nog fått stryk. Hon såg tuff ut, den lilla söderbönan.

Hans utveckling är förstås fantastisk, men vi har fortfarande lite att jobba på när det gäller den sociala biten...

<- Fischbein, Gunnarsson, Stoor... jaja, farsan, men var är SULAN? Jaså, han är och gifter sig. Ja, då vill jag hem.

Apropå social utveckling tog jag ner honom till Mariatorget i tordags och lät honom träffa SERIELEDARNA. Lilla e hade klätt honom i den där fleecetröjan som hans AIK-anfrätta moster hade lurat hans mormor att köpa, så det kändes lite pinsamt, men å andra sidan är Hammarbys klassiska bortaställ gulsvart (tigerrandigt), och han fick - trots klädseln - en affisch med nästan hela lagets autografer på.
Och han fick en liten knuff av Lasse Eriksson. Som bad om ursäkt. Det hade han inte behövt. :)
Och Petur Marteinsson sa att han var söt. Visste väl att han var en smart karl, fast han har hund.
Klå den indoktrineringen om du kan, moster!

Avslutningsvis: en stilstudie. ->

Förresten, tänderna. Det har stått still på åtta ett bra tag men nu vete det fasen om inte hela garnityret är på väg upp på en gång. Tror jag såg sex stumpar i överkäken senast jag vände honom upp och ner.
Är det normalt?
Alltså, med tänderna, inte att vända honom upp och ner, om det inte är normalt så struntar vi i det, för han tycker det är kul och jag med.

Inget spår av nya datorn, så vad gäller allt vårt korkat nog o-backupade Elias-material mellan den 19 april och den 11 maj är tillvaron fortfarande i limbo. Det vore trist att mista det. För att inte tala om allt det andra vi hade på datorn, men det kommer å andra sidan i andra hand...

Tillfälligt kör vi på den gamla datorn, så vi är åtminstone inte avskurna från omvärlden, och lilla e och Elias kan spela AirXonix.

Härom dagen chattade han med mig på MSN.
Bara en sådan sak.