Klättra på väggarna

Agh, långt mellan gångerna nu igen, men jag är faktiskt ruskigt vårtrött. Och så har jag träningsvärk. Swärdan lurade med mig på väggklättring, efter mycket tjatande. Det blev Karbin i Västberga. Jag kände mig väl mer än lovligt bräcklig inför äventyret (mycket för att jag kände att jag egentligen borde ha gått på Söderstadion i stället, men jag gjorde ett snabbt överslag på hur mina nerver kändes och konstaterade att jag behövde fysisk smärta, inte själslig. Det gick förresten bra ändå), men efter att ha snört på världens trängsta skor, ankvaggat ut i klätterhallen och krävt tre genomgångar av exakt hur säkerhetslinan fungerar, upptäckte jag till min förvåning att det nog inte var så himla svårt ändå. Fixade tre 7,5-metersklättringar, varav en på en riktig led, och en 12-meters innan jag konstaterade, halvvägs uppe för femte gången, att jag inte hade någon känsel kvar i armarna.
Men det var kul! I alla fall om man jämför med att jogga eller sitta i en roddmaskin...
Swärdan gafflade också om något nytt ställe i Sumpan som hade inretts i någon gammal lagerlokal med mer än dubbel takhöjd.
26 meter.
Världen är galen.
Måste testa.

Hemma då? Tja, potträningen fortsätter, Elias säger saker som låter som ord på ett eget språk, gör V-tecknet (bättre det än att han ger oss fingret, som för några månader sedan), han springer mer än han går, och har fortfarande inte lärt sig att det är en dålig idé att dra kissen i svansen eller att klämma fingrana i papperskorgen, eller att vara överdrivet nyfiken på ugnen...
Men de eventuella problem man har känns väldigt futtiga när man tänker på vilken tur vi har som har fått en frisk, nyfiken och levnadsglad liten kille.
Berättelsen om Tille, 6 månader, som har den obotliga och sällsamt ondskefulla sjukdomen epidermolysis bullosa har väl berört hela Sverige vid det här laget, och vi har inte heller kunnat missa hans och hans föräldrars kamp mot det oundvikliga...
...även om man vill stänga in sig i sitt lyckliga förälder-skal och låtsas som att kroniska, dödliga sjukdomar Inte. Händer. Barn. Varje. Dag.
Man kan inte ens föreställa sig hur det skulle vara.
Men jag kramar Elias en extra gång varje kväll.

Tågbiljetterna är köpta - fammo och faffa ska skämma bort oss grundligt hela påsken.
Och det har de nog inget emot...
För övrigt har fammo fyllt år hon också - det exakta antalet lämnar vi därhän - men grattis! Ska försöka mickla med presenten i helgen.