Step by step

<- Det är faktiskt rätt svårt att få till den perfekta gåbilden - när han ser kameran blir han nämligen så exalterad att han ofta drattar på ändan. Men till slut lyckades det...

I fredags var sista gången jag skröt om mina två och ett kvarts år på jobbet utan sjukdagar. Idag hade jag precis tagit mig ut ur duschen, nyst för 334:e (typ) gången sedan jag släpat mig ur sängen, och torkat näsan för den femte, när jag till slut tog mitt förnuft till fånga och anmälde mig sjuk.

Jag har inte överdrivet ont någonstans, men en packing har brustit i snorkranen och näsan har nu kittlat oavbrutet i närmare 16 timmar. Förresten, jag har ont mellan näsan och överläppen, huden där är både rå & röd efter otaliga kleenex.

Det har inte varit roligt att vara Daddy Fool idag. Och eftersom lilla e är nästan lika snuvig som jag (eller, hon är säkert egentligen mycket snuvigare än jag, men till skillnad från mig gnäller hon inte oavbrutet om det) har det nog inte varit roligt att vara någon annan i familjen heller.

("Love you" sa hon precis, och log på det där sättet bara hon kan le.
"Love you true" svarade jag, och den killande näsan kändes plötsligt lite lättare att ha att göra med)

Nu räcker det med att Elias tar stöd mot, typ, en fot, för att han ska ställa sig upp, så det lär inte dröja förrän han gör det med bara golvet som hjälp. Just i skrivande stund traskar han omkring på golvet helt för egen maskin och jagar sin älskade fotboll. I sommar blir det nog en Bajentröja.
Vi har tappat räkningen på vad stegrekordet är. Men det verkar som att han på fyra dagar har gått från det första, stapplande myrsteget till att med relativ lätthet ta sig genom ett medelstort vardagsrum. Det är nästan ofattbart, faktiskt, och ändå så himla självklart.

Tur att någon i huset är frisk. Men gubben tycker nog att vi båda är rätt trist sällskap just nu.