Glasburar som sprängs

<- Ibland kan ett välplacerat pekfinger leda till stor konst.

Nä, man ska inte ta något för givet. För det blev en tuff natt; en natt som började så snart jag tyryckt på Publish. Då hörde jag gallskriken, och 40 minuter (det är alltid 40 minuter) av att bära på gubben medan han skrek sig i brygga tog vid. För ett ögonblick verkade det okej, han borrade in huvudet i min halsgrop och somnade, men när jag gick in till lilla e och lade honom började samma atonala visa igen.

Sedan somnade han och vaknade i samma tillstånd vid kvart över tre. Fem i fyra lugnade han ner sig, och vid det laget var vi alla tre tvärslut. Han var ledsen igen när han vaknade på riktigt klockan sju, men då räckte det med att gå upp och ställa sig i fönstret med honom för att han skulle lugna ner sig.

<- ...och dessutom har jag inte riktigt lärt mig mobilkamerans alla finesser ännu...

Men det var inte utamn att man kände sig extremt ödmjuk inför inskolningen.
Men man ska aldrig ta någonting för givet. Efter fem minuter i famnen kände han sig redo att ge sig ut på äventyr, och även om han kom in för att bli lyft och kramad av pappa ibland var det en milsvid skillnad mot veckan dittills - han flörtade med fröknarna, lät dem leka med honom, accepterade de andra barnens närvaro utan att bli särskilt orolig, lekte nästan i grupp vid ett par tillfällen och jag behövde inte ta fram sunk-Bamsen förrän sista fem minuterna och vid det laget var han både trött och hungrig.

<- ...men just därför kan resultatet bli ganska kul...

Sedan vinkade han hejdå till personalen.

Samtidigt som det har varit en vecka fylld av prövningar och jobbigheter har det varit en vecka av framsteg och upptäckter. Både sociala och kreativa, och det känns som att allt nådde en ny nivå idag.
I lekparken - vi var i den stora parken i Tantolunden idag - var han mestadels på strålande humör och lekte frenetiskt och målmedvetet och upptäckarglatt. Och på hemvägen, detta är stort, började han snacka med en annan liten kille när deras vagnar möttes på den ödets esplanad som vissa kallar Hornsgatan. Vi stannade upp, hans mamma stannade upp, och gossarna skakade, helt spontant, hand.

<- ...eller hur?

Då är det bara en bonus att han var på värsta härmhumöret ikväll. Han sa "hej" och "hejdå" och "katt" och "apa" och "äjon" (lejon) och "kanääh" (kanin) (jo fammo, den där boken med djurungar fungerar!)
Jag måste verkligen börja dra ner på svärandet nu.

Hr ändå stålsatt mig på att det kan bli en ny tuff natt.
Man ska inte ta något för givet. Happythoughts.

Men något har hänt.

Det har inte med saken att göra men vi behöver akut en ny nattplatta. Chemical Brothers-låten driver mig till vansinne.