Mor ror, far är sjuk

Fars dag idag. Hurra för mig. Ynk.
Den där huvudvärken i tisdags var en försmak. Strax före lunch i onsdags började jag huttra och känna mig stel i lederna, och sedan bar det utför. Gick hem från jobbet vid tre. På torsdagen var jag hemma och kände mig lite bättre, försökte dricka hyfsat med vatten och yttra besvärjelser: Det är inte influensa, det är inteinfluensa, etc.
På fredagen vaknade jag vid halv fyra på morgonen och konstaterade att jag hade influensa. Låg och vred mig i mina feberplågor i en dryg timme, sedan släpade jag mig ut i vardagsrummet och vred mig i plågorna framför natt-tv istället.

Tack och lov vaknade jag till någon sorts liv strax innan Elias skulle komma hem från kakis. Fram till fyra låg jag mer eller mindre i koma och var övertygad om att döden nalkades.

Lilla e får dra ett tungt lass just nu, men hon är inte lika mesig som jag.

Elias har varit omväxlande obstinat och påfrestande och omväxlande världens gulligaste unge den här helgen. Han rör sig med ett helt annat självförtroende numera, klättrar på saker han möjligen skulle ha klängt lite halvhjärtat på för någon månad sedan, och sprintar runt utan att bry sig om oss alltför mycket.
Matningen har varit knepig, men ibland blir hans upproriskhet lite parodisk, som igår när han vägrade låta sig matas med sked utan skulle äta själv med sked. Precis vad vi alltså har velat få honom att göra hela tiden.

Nya ord och uttryck som registrerats: "Bit", "kolla", "Pippi" och "pang" (det bådar ofärd...) och så har säkert ett par försvunnit i mina feberdimmor.

Idag vaknade han på strålande humör en god stund efter åtta. Det måste vara hans variant av Fars Dags-present. Den bästa present en sjuk och eländig pappa kan få.

Slängpuss.

Och grattis faffa. Det blir ingen slips, men du får nåt prima till jul...