What's in a name?

"Ejijasch". Så svarar han numera på både frågan "Vad heter du?" och "Vem är det?" när han ser sig själv i spegeln eller på bild.

På något sätt blir man fortfarande överraskad varje gång det funkar. Även fast det antagligen är det ord han hört mest hittills i livet.

Hur mycket det är som är riktig interaktion och hur mycket som är slumpen är ju svårt att veta, men det känns som om han anstränger sig nu, som om han vill kommunicera, som att han själv har höjt ribban för vad han ska klara av. Och då kan det bli som när jag hämtade honom i eftermiddags.

"Hur har du haft det på dagis?"
"Bra."
"Har du haft det roligt?"
"Ja."
"Ska vi gå hem och äta mat nu?"
"Katt-en."
"Ja, katten är hemma och väntar på dig. Så du kan rycka henne i morrhåren."
"Gammanna."
"Jag vet fortfarande inte vad det betyder."
"Hahaha. Gapp!"

Sedan kom moster förbi på väg mellan shopping och träning, och jag och Ejijasch demonstrerade namntricket för henne. Nu vet jag hur jag antagligen såg ut första gången han gjorde det. Tur att ingen kamera var närvarande då... ;)

Men socialt är det fortfarande lite sisådär. När vi är i lekparken nuförtiden har han i och för sig dragit ner på att försöka skrämskrika, men nu är det som gäller att springa fram till närrmaste unge och peta dem i ögonen. You know, Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Not.
Kanske blir bättre nu när han kan presentera sig.


***

Ikväll var han svår att få till ro, och efter sisådär 40 minuter suckade jag uppgivet: "Men snälla Elias, sov nu. Du är ju så trött att du inte vet vad du heter ens en gå..."

Sedan slog det mig att det inte bara är ett talesätt längre.