Wednesday, October 04, 2006

Ettåtthalvt

<- Trött och rufsig efter en tuff dag på dagis - i mössväder.

Idag kom hösten på allvar, hela Söder utom höjderna var tydligen tillfälligt förvandlat till Hammarby Sjö och Elias fick vara inne på dagis. Själv satt jag på Nordvästra Kungsholmen och missade hela äventyret. Det slår mig nu att jag inte skrivit något inlägg sedan jag började jobba igen.

Jag har börjat jobba igen.
Det är faktiskt skönt på sätt och vis, färre tunga lyft och mer vuxenspråk (även om vissa av de där management-termerna på sätt och vis låter som joller) och nu när Elias går på dagis fullt ut känns det som om vi, så här ett och ett halvt år senare, till slut har återvänt till vardagen. Även om "vardag" är ett relativt begrepp i och med att det händer så mycket med gubben just nu.

Ett och ett halvt år, 83,5 cm och 11,5 kilo. Numera kan han, om han står på tå (han har blivit ruskigt bra på att stå på tå), öppna en stängd dörr med handtaget. Det var ju lite trist att han upptäckte det så snabbt.

Men tända lampor går fortfarande inte, om han inte har skor på sig.

Elias värld är en värld full av spännande handtag och knappar (gapp-ar, som han skulle uttrycka det). På vägen till dagis är det en ytterdörr, en hissgapp, (hissdörren är för tung, likaså porten), dörren till vagnsförrådet, en stor, häftig dörrgapp till hisshallen, ny hissgapp, ny våningsgapp...
...och så långt har dagisvägen gått finfint. Men där, halvvägs upp mellan källaren med vagnsförrådet och Elias avdelnings våning, slår det honom att "Vänta nu, nu ska pappa GÅ IFRÅN MIG" och då börjar gnället, som når ett crescendo i samma ögonblick som jag lämnar över honom - skrikande, gråtsprutande, sprattlande och sparkande - till den i personalen som råkar finnas till hands.

Innan jag ens hunnit få på mig skorna igen är han lugn som en filbunke.

Men det där med hälsningsfraser får vi jobba vidare på. En anekdot direkt ur verkligheten: Igår hämtade jag honom 17:15, han och en lite äldre flicka var de enda barnen som var kvar och ute i sandlådan. Hon pekade på mig och sa:
- Du är Elias pappa.
- Jajamen, sa jag. Och vad heter du?
Hon presenterade sig och jag frågade om hon gick på samma avdelning som han.
- Ja, sa hon.
- Är Elias snäll då?
Varpå hon spände ögonen i mig och sa, bestämt, förnumstigt och anklagande:
- Han skriker.

Ja, det ska gudarna veta. När jag hade skrattat färdigt förklarade fröken att hon nog syftade på att Elias fortfarande i första hand kommunicerar med att säga WÄÄK. Förhoppningsvis finns det en marknad för det en dag. Han sätter ju åtminstone avtryck.

<- Linslusandet fortgår med oförminskad styrka. Den här är, apropå ingenting, numera bakgrundsbild både i telefonen och datorn.

Nya ord sedan sist: Ett gäng. "Boll", "vila", "kissa", "bra" och "gris" är de som dyker upp i min onsdagssömniga hjärna just nu.

Slutligen; i måndags var vi på 18-månaderskontroll. Elias imponerade med sitt flörtande, sin klätterförmåga och sin skedhantering (leka med sked är kul, äta med sked går desto trögare...) men samtidigt var han inte så intresserad av att peka och frågan "Var är Elias näsa?" ignorerade han helt.

<- Men titta pappa, jag kan visst peka! Kolla här, pappa, aj löv jo! Hihi.

Därför ska vi göra ett nytt test om en månad, mest som en säkerhetsåtgärd, eftersom avsaknaden av sådana tricks kan vara (men behöver förstås inte vara) en indikation på aspergers syndrom eller autism.

Det känns lite jobbigt att ha det hängande över huvudet, men samtidigt har han så många tecken på motsatsen att jag försöker att inte noja mer än nödvändigt. Nojande ligger å andra sidan i min natur. Om någon nu hade missat det.

Tills vidare har jag initierat ett träningsrogram som bland annat omfattar en egenhändigt omskriven Banana Boat Song (Nä-sa - å ö-ra - näsa öra å öga å mun) och vi har köpt kritor.

Proaktivitet, som det kallas på managementjoller.

1 Comments:

Anonymous Stefan said...

Ha ha.

Jag hittade din blogg minsann! Och nu säger jag det där vuxna: Gud vad stort ditt lilla barn har blivit!

10 October, 2006 12:43  

Post a Comment

<< Home