Lite tomt, faktiskt

<- Den där lilla backen klarar jag lätt!

Det är fredag, och det har varit en ganska konstig vecka. Konstig på ett bra sätt, ändå konstig.

I onsdags var första dagen som Elias skulle prova att vila på dagis, så pappa lämnade honom vid 9:30 och hade sedan tre och en halv timme att slå ihjäl, planlöst irrande på Söder och i lägenheten, alltid med fingret på telefonen, nynnande på ringsignalen som en besvärjelse (Gnarls Barkley - Smiley Faces om någon mot förmodan undrar). Vilan skulle vara slut 14:00 så 13:45 irrade Daddy Fool och lilla e (hon var ledig och lika planlös) tillbaka till dagis, och satte oss i personalrummet för att vänta på telefonen.

Klockan blev 14. Ingen ringde. Vi tänkte "Sover han än?" och lilla e testade den berömda massagefåtöljen. 14:20 hade de fortfarande inte ringt och jag tog en session i fåtöljen jag med. 14:40 hade min rygg fått nog men det tog ytterligare tio minuter innan det ringde. Då hade han käkat mellanmål också. Och varit på dagis i över fem timmar.
Torsdag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Han hade haft jättekul.
Idag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Allt väl, frånsett att han ramlat på väg uppför en trappa och skrapat sig lite i ansiktet.

De senaste dagarna har han tillbringat halva sin vakna tid på dagis. Och det värmer men samtidigt och helt oväntat känns det lite tomt, och gör lite ont, särskilt som han fortfarande skriker när jag lämnar honom. Å andra sidan slutar han skrika så snart jag är utom synhåll. Frågan är om inte det gör ondare.
Det blir väl mer naturligt när man börjar jobba igen, om (ack ja) en dryg vecka.

Idag hade vi ett besök ända från England. Bara en sådan sak.

<- Gissa vilken som är vilken!

En detalj till av förmodat allmänintresse; Äckel-sunk-Bamsen har äntligen fått ett syskon. De är som tvillingar bortsett från att Bamsen v2.0 är alldeles skär och fast i polyesterhullet.
Det går bra, det också.