Skrik och pannkaka

Gah. November gick verkligen till frontalangrepp i år. För en vecka sedan, när snöstormen drog in och lamslog Stockholm så att tågen stod still, bilar övergavs på Essingeleden och skridskor var det idealiska färdmedlet, trotsade lilla e och jag elementens raseri och tog oss in till Drottninggatan för att ersätta vår dammsugare, som somnade in i slutet av oktober efter ett långt och spännande liv. Dödsorsaken är oklar, men det var säkert kattsanden som knäckte den till slut.

Att vi klarade oss hem i hyfsad tid och med dammsugaren intakt är att betrakta som ett under.

Den nya suger. På ett bra sätt. Tyst är den också.

Nu är vädret normaliserat igen - idag var det riktigt vackert - men Elias natthumör har ställt till det lite ändå. De senaste nätterna har han vaknat ofta och i vredesmod och bara låtit sig tröstas av pappa, och i morse var jag väldigt, väldigt nära att inte lyckas ta mig upp ur sängen. Sprägande huvudvärk större delen av dagen. Det kan vara vad som helst. Växtvärk, eller kanske all glass han smällde i sig i helgen (på grund av en del logistiska problem och schemakrockar fick han glass både lördag och söndag. Och jag vet hur det är att äta för mycket glass. En gång i min gröna barndom var jag på ett bröllop där brudgummen var hög chef på GB. Jag har aldrig mått så dåligt som dagen efter.)

Lunchade med Tobbe idag och han trodde stenhårt på mardrömmar. Ja, vem har inte det. I natt tappade jag bort Elias på väg till en simhall, när jag väl lyckats somna, och trots att han hade hållit mig vaken i ett par timmar innan dess betecknar jag det definitivt som en mardröm. Så mycket älskar jag gaphalsen.

Med tanke på omständigheterna blev det en väldigt social tisdag. Först alltså lunchen - sedan hade Daniel bestämt sig för att låta sin mor (som ska viga mig och lilla e när vi väl år ur tummarna och kommer oss för att göra henne till en ärbar kvinna) bjuda oss på middag i sin nyinflyttade lägenh... öh, hus. Det var smaskigt och trevligt, huvudvärkstabletten började vera precis i rätt tid, till och med hunden var urgullig, Elias var på sitt charmigaste humör och slukade blåbärspannkaka som om han varit på svältgränsen (när tredje pannkakan fortfarande låg i stekpannan började han tugga på bordet). Till efterrätt? Glass. Och gissa vad - han ville inte ha den. Är nåt på spåren där.

Elias somnade som en stock. Måtte det hålla.

Uppföljningen av 18-månaderskontrollen ägde rum för några dagar sedan var präglad av kommunikationsproblem, men det hade inget med Elias att göra. Hur som helst, efter ett antal dagar av motstridiga besked och mer eller mindre rationell oro är kontentan att allting verkar bra och att vi nog kan släppa det där nu.