Julfrid, eller nåt

Julafton är en timme ung och alla paket är inslagna, och återigen kan inte ord beskriva exakt hur mycket jag hatar att slå in paket. Men efter ett oändligt bändande, böjande, rivande, klippande, svärande och - framför allt - tejpande, så sitter jag här framför datorn med ett glas tolvårig Caol Ila och väntar på att den där 24 december-känslan ska hinna ikapp mig.
Förmodligen inträffar det lagom till Karl-Bertil... eller, om jag har tur, besöket vid Nackastatyn.

Nej, Absolute Christmas hjälper inte.

Annars är allt oförskämt bra. Det är lite tidigt att gå in på pappas liv i detalj (fråga mig i januari!) så vi fokuserar på Elias. Idag sade han "hallå" cirka 200 gånger och "kom" och "ajaj bordet" när han försökte klättra upp på bordet (han får inte, han vet att han inte får, och det gör det förstås ännu roligare).

Sedan han började nå upp till dörrhandtagen har förstås det där med att stänga och öppna dörren blivit en favoritsysselsättning, och bästa leken just nu är när han stänger en dörr, och pappa sedan knackar på, öppnar och utbrister något käckt i stil med Knackelibank på dörren!
Skrattanfallen blir massiva.

Varje gång telefonen ringer numera tror han att det är faffa just nu. Bli inte för mallig nu, farsan, det är bara en fas!

Det blir en grön jul i år. Stor överraskning, va...