Den andra första gången

Det är drygt fyra månader sedan jag senast skrev något här, och jag har ingen bra förklarin på varför. Jag har varit trött, oinspirerad, utknackad, utskriven, haft fullt upp med att få ihop de rader jag måste få ihop på jobbet för att göra skäl för lönen. När man får sitt andra barn är det inte lika lätt att bortse från den enorma mentala tröttheten som hamnade i skymundan förra gången för att allting - från blöjans innehåll till de plötsliga attackerna av kolikskrik - var obevekligt fascinerande och behövde föras ner på pränt.

Det betyder förstås inte att allt Marcus (han heter så, Marcus Anders Mattias) gör inte är fascinerande - det är det, förstås, det är ju saker man upplevt bara en gång tidigare i livet. Men ändå - det är inte samma sak. Vilket säkert bara är bra för Marcus. Jag minns fortfarande exakt hur första timmen med Elias var - medan lilla e blev ihopsydd efter kejsarsnittet satt jag på en sjukhussäng med den där lilla lilla människan i famnen, hälften jag och hälften kvinnan jag älskar, med sin lilla lilla bröstkorg som rörde sig upp och ner och sitt lilla lilla hjärta som pickade där inne och jag var så lycklig och omtumlad och livrädd och det tog mig tjugo minuter att klä på honom första gången för han såg så skör ut och jag var skräckslagen inför att råka bryta någon av de där små små lederna för att ett finger fastnade i den grå, ribbstickade Snobben-bodyn i storlek 50... eller så.

Det var jag som fick sköta påklädningen den här gången också; Marcus föddes på det "vanliga" viset (och låt mig säga så mycket, att det finns ingenting som känns mindre "vanligt" än att se en barnmorska ta ett fast tag om huvudet som sticker ut..., ja, DÄR.... och sedan vrida det fram och tillbaka och dra med till synes fasansfull kraft för att få ut axlarna), men lilla e hade det tufft nu också och medan läkarna satte ihop henne igen så hade jag fullt upp... först i ilfart med Marcus (som fortfarande hette David då, i alla fall i mitt huvud, men det är en annan historia) till akutrummet bredvid för att suga ut blodet han hade i lungorna (det finns inget som känns "vanligt" med det heller) och när han andades som han skulle tillbaka till förlossningsrummet och en kort stund på lilla e:s bröst innan jag skulle klä på honom också.
Det gick på mycket mer rutin den här gången, även om händerna darrade lite. Dels på grund av det där med blodet i lungorna då (när vi gick tillbaka mot vår sal var blodfläckarna på golvet kvar, de som droppat ner under vår språngmarsch i motsatt riktning tio år, eller kanske tio minuter, tidigare), dels på grund av att jag vid det laget varit vaken i 21 timmar i sträck och jag är faktiskt inte 20-nånting längre, dels för att läkarna under tiden fortfarande höll på att jobba med lilla e och även om hon var bedövad och ganska glad är det lite stressande att se sin livskamrat ligga i en stor blodpöl. Men jag tror jag fixade det på tio minuter den här gången.
Max tolv.

Fortsättning följer...