Citatmaskinen

Marcus (som alltså inte heter David) passerade fyramånadersstrecket härom dagen. Det är lite av en vattendelare i och med att han nu rent hypotetiskt är redo att börja äta puré, men vi avvaktar lite där. Efter en seg inkörningsperiod tar han i alla fall numera flaskan utan problem. Helst vill han sitta i babysittern framför tv:n och studera VH1 på låg volym, vilket medför att han redan i unga år etablerat en kanske inte helt sund relation till Lady Gaga (eller Lady o'gaga, som lilla e kallar henne). När han har ont i magen eller är ledsen av andra orsaker brukar det hjälpa ganska bra att bära ut honom på balkongen, liggande över axeln, och så tittar han en stund på de vinröda blommorna som hänger i amplarna där uppe och glömmer bort att skrika.

Marcus rullar från rygg till mage utan problem, men så snart det är gjort brukar han bestämma sig för att han hellre vill vara på rygg, men den biten har han inte klurat ut än. Annars är det oupphörligt fascinerande att råka se en bit av en inlärningsprocess i realtid. Härom dagen låg han i babygymmet och gjorde något mysko, så jag ropade in till lilla e:

"Schmoo (jag kallar henne så)... har du sett Marcus lyfta på foten och sikta in sig och sparka på kaninerna förut?"
"Nä."
"Ok. Han kan det nu. Det ser väldigt inövat ut."

Ang namnet. Jag trodde verkligen att vi bestämt oss för David. Det var först efter att han kommit ut som lilla e började mucka om saken.

"Men han ser ju inte UT som en David. Han set ut som en Marcus!"
"Jo, visst", medgav jag motvilligt, "men... det kanske går över?"
Det bet inte. Marcus var aldrig särskilt högt på min lista, kanske mest på grund av att det redan finns lite för många med det namnet i perifera delar av mitt liv, så det krävdes ett par veckors diplomatiska förhandlingar innan jag gav med mig.
Idag kan jag inte föreställa mig att han skulle kunna heta något annat än han gör.

***

Storebror är tillbaka på dagis om än sporadiskt; en lika intensiv som snabbt övergående feber-med-magsjuka satte lite stopp för det förra veckoslutet, och nu är farmor och hälsar på och vill krama ut så mycket tid som möjligt med båda bröderna. Bokstavligt talat. Det är ett väldigt kramande.

Elias är världens gulligaste storebror, men kompenserar för detta genom att - när han vill - vara världens värsta lilla obstruktionist. Det leder till en del tjafsande och höjda röster och marsch in på ditt rum ibland, som när han petar i frukosten/lunchen/middagen en timme och man får säga till tre gånger innan varje tugga. Det blir extra enerverande med tanke på allt han KAN, för när han vill är han världens duktigaste och lillgamlaste unge. Och som tur är är varken han eller jag särskilt långsinta av oss. (det blir många superlativer här, men det är ett utslag av kronisk föräldrasjuka. So sue me.)

Ett par citat från de senaste veckorna, när Elias varit på det lillgamla humöret:

(Elias leker spöke, vid middagsbordet, men just den gången hade han faktiskt ätit färdigt...)
"Böh! Vem skrämde jag, pappa?"
"Det var nog Mållgan."
"Nää. Han finns ju inte på riktigt!"
"Gör han inte?"
"Nää! Han finns bara i Alfons fantasi!"

(myser i soffan)
"Jag älskar dig pappa!"
"Vad bra. Det gör jag också!"
"Älskar du dig själv? Hahaha!"

Särskilt det sista antyder att han kommer att växa upp till en språkfascist med besserwissermentalitet och en alldeles egen syn på vad som är humor. Precis som far sin, med andra ord.

Den andra första gången

Det är drygt fyra månader sedan jag senast skrev något här, och jag har ingen bra förklarin på varför. Jag har varit trött, oinspirerad, utknackad, utskriven, haft fullt upp med att få ihop de rader jag måste få ihop på jobbet för att göra skäl för lönen. När man får sitt andra barn är det inte lika lätt att bortse från den enorma mentala tröttheten som hamnade i skymundan förra gången för att allting - från blöjans innehåll till de plötsliga attackerna av kolikskrik - var obevekligt fascinerande och behövde föras ner på pränt.

Det betyder förstås inte att allt Marcus (han heter så, Marcus Anders Mattias) gör inte är fascinerande - det är det, förstås, det är ju saker man upplevt bara en gång tidigare i livet. Men ändå - det är inte samma sak. Vilket säkert bara är bra för Marcus. Jag minns fortfarande exakt hur första timmen med Elias var - medan lilla e blev ihopsydd efter kejsarsnittet satt jag på en sjukhussäng med den där lilla lilla människan i famnen, hälften jag och hälften kvinnan jag älskar, med sin lilla lilla bröstkorg som rörde sig upp och ner och sitt lilla lilla hjärta som pickade där inne och jag var så lycklig och omtumlad och livrädd och det tog mig tjugo minuter att klä på honom första gången för han såg så skör ut och jag var skräckslagen inför att råka bryta någon av de där små små lederna för att ett finger fastnade i den grå, ribbstickade Snobben-bodyn i storlek 50... eller så.

Det var jag som fick sköta påklädningen den här gången också; Marcus föddes på det "vanliga" viset (och låt mig säga så mycket, att det finns ingenting som känns mindre "vanligt" än att se en barnmorska ta ett fast tag om huvudet som sticker ut..., ja, DÄR.... och sedan vrida det fram och tillbaka och dra med till synes fasansfull kraft för att få ut axlarna), men lilla e hade det tufft nu också och medan läkarna satte ihop henne igen så hade jag fullt upp... först i ilfart med Marcus (som fortfarande hette David då, i alla fall i mitt huvud, men det är en annan historia) till akutrummet bredvid för att suga ut blodet han hade i lungorna (det finns inget som känns "vanligt" med det heller) och när han andades som han skulle tillbaka till förlossningsrummet och en kort stund på lilla e:s bröst innan jag skulle klä på honom också.
Det gick på mycket mer rutin den här gången, även om händerna darrade lite. Dels på grund av det där med blodet i lungorna då (när vi gick tillbaka mot vår sal var blodfläckarna på golvet kvar, de som droppat ner under vår språngmarsch i motsatt riktning tio år, eller kanske tio minuter, tidigare), dels på grund av att jag vid det laget varit vaken i 21 timmar i sträck och jag är faktiskt inte 20-nånting längre, dels för att läkarna under tiden fortfarande höll på att jobba med lilla e och även om hon var bedövad och ganska glad är det lite stressande att se sin livskamrat ligga i en stor blodpöl. Men jag tror jag fixade det på tio minuter den här gången.
Max tolv.

Fortsättning följer...

Far till en fyraåring

Jag har precis kommit hem från jobbet - lång dag idag - och lilla e och stora ponken ligger och snusar förnöjt i stora sängen. Skönt, hon har haft väldigt svårt att sova på senaste tiden, vilket inte är så konstigt eftersom det bara är två veckor kvar till beräknad förlossning och lillebror både är större än Elias var och pockar mer på uppmärksamhet med sitt ständiga sparkande. Fast han låg i alla fall åt rätt håll, senast vi kollade.

Idag för fyra år och en dag sedan låg vi i en familjesjukhussäng i Danderyd och försökte hämta oss från både pärsen vid förlossningen och det alldeles nya i att vara föräldrar. Inför-känslan är helt annorlunda, även om jag äntligen kommit så mycket i fas med trimestrarna att jag ser till att aldrig ladda ur mobilen (note to self: sätt mobilen på laddning ikväll!)

Igår blev Elias fyra år och hade förvånansvärt lätt att somna kvällen innan, men vaknade gjorde han 07:10 och ropade "HALLÅ! Fyller jag år idag?!" Det var inte en retorisk fråga - han undrade verkligen, vågade väl inte vara riktigt säker på att det verkligen var så. Vi förklarade att så var fallet men att han allt fick gå och lägga sig igen så att vi skulle kunna sjunga för honom.

Sedan lite presenter (en sjörövarbok, ett sjörövarsvärd, ett paraply med Blixten McQueen och lite kläder) och en födelsedagsmuffin till frukost med fyra ljus i (tårtan, och resten av presenterna får han när släkten kommer på söndag), och sedan bar det av till dagis där det vankades glass och sång till maten. Han är på storbarnsavdelningen nu, till slut, och från att ha varit äldst är han plötsligt yngst igen, vilket han verkar tycka är ganska roligt.

Jag hämtade honom och vi tog bussen en extra bit hem. Han flörtade med en tonårstjej (en oändlig rad av alltmer fantasifulla grimaser) hela vägen från Hornsgatan till Eriksdal. Sedan blev det födelsedagsmat han hade fått bestämma själv (nudlar med broccoli, minimajs och fläskfilé) och lite mysande i soffan innan han själv började förklara att han var trött. Då läste jag hans nya, långa födelsedagsbok och han släckte sänglampan och somnade bums med ett leende på läpparna. En rätt odramatisk men rätt harmonisk födelsedag, fast på söndag blir det åka av.

I morse vaknade han betydligt tröttare, för övrigt, och det första han sa var "Är det *gäsp* fortfarande min födelsedag?" Jag förklarade att han skulle vara fyra år i ett helt år nu och han tog det med jämnmod men avkrävde mig ett löfte om att "när jag blir fem år ska jag bjuda hem alla mina kompisar." Vi tar det då.

Inom en månad är det ju en födelsedag till...

Hålla låda

Väckningen igår, innan jag glömmer bort det:

"E-liii-as? Dags att gå upp..."
"*GÄSP*"
"Är du trött, gubben?"
"Jaa... jag måste nog ta en liten lur till, pappa..."

Var får han allt ifrån? Det intressanta med hans språk nu när ordförrådet är så stort är hur syntaxen utvecklas, språket blir mer vuxet och levande.
När vi hade nattat honom ikväll hörde jag honom ropa något.

"Vad sa du, gubben?"
"Jag sa att du och mamma också ska gå och lägga er!"
"Mm, vi ska, snart."
"Pappa?"
"Ja?"
"Ska du följa med till begravningen i morgon pappa?"
"Mm."
"Mormor sa att hon skulle parkera bilen i garaget."
"Mm."
"Förut så var vi på Alvins dop."
"Mm."

Det är han som sköter snacket nu. Jag tror att han kommer att bli rätt bra på det.

I morse borde vi ha anat oråd när han först klagade på ont i magen och sedan inte drack upp frukostvällingen. Men lilla e tog honom till dagis i alla fall och de hade precis klivit av bussen när han kräkte ner både sig och Hornsgatan. Så de gick hem, lilla e vabbade och sedan dess har han käkat plättar, köttsoppa, och enligt mamma 16 - count' em - fullkornsskorpor. Det är som vanligt med hans magsjukor verkar det, det är nåt som vill ut och sedan är det bra igen. Jag tror makrillen till middag igår var boven i dramat... men jag är ju å andra sidan partisk. :)

Det bästa med pappandet

Det har väl knappast undgått någon att det inte alltid är så himla lätt att vara förälder till en klurig, extremt viljestark och ganska diabolisk snartfyraåring. Det är ofta man blir tvungen att höja rösten, och det är inte ens kul när det fungerar. Men så finns den andra sidan; som i morse när vi tagit bussen till dagis och jag har lämnat av honom och fått puss på kinden och är på väg att ställa in vagnen i vagnsgaraget.

"HEJDÅÅÅ" ropar han med stor emfas.
"Hej då Elias" ropar jag och vinkar.
"HEJDÅÅ!"
"Hej då."
"HEJDÅÅÅ!" roparan och springer några steg mot mig samtidigt som han vinkar.
"Hej då Elias, stanna där nu gubben!"
"PAPPA!"
"Ja?"
"Jag ÄLSKAR dej pappa!" ropar han glatt så att det skräller i fönsterrutorna.

Det är ett sådant ögonblick som kvittar tusen irritationsmoment; det är det som gör det värt det.

Glöm bort bekymmer, sorger och besvär

Lilla e går snart in i vecka 30 och det märks att den lilla sparkpluggen som ligger därinne snart vill ut. Maken till kickboxing har jag inte känt sedan jag spelade Mortal Kombat i datorspelens barndom. Apropå det bör jag nämna min nyinköpta Xbox 360. Japp, jag har blivit konsolgubbe, det är väl någon sorts tidig 40-årskris (snart fyller jag 32, gah!) men åtminstone mer sunt än att ta mc-körkort (även om jag har vänner som inte skulle hålla med på den punkten). Elias tycker konsolen är väldigt kul, särskilt Bilar-demon som fanns med på hårddisken. Han tycker väl också att det är kul att mamma har en lillebror i magen, även om han ibland får för sig att säga knasigheter som "Jag ska hoppa sönder lillebror" och dylikt.

Han har blivit väldigt lillgammal i talet de senaste dagarna - kanske är det broderskapet som får honom att försöka leka vuxen. Han säger så i alla fall - "jag leker vuxen" vilket är bra att använda i retur när han sitter och fipplar med besticken vid matbordet i stället för att äta som VI VUXNA gör. När det är något han tycker är väldigt gott äter han snabbt, effektivt och med hyfsat bordsskick. Glass spiller han, exempelvis, aldrig en enda droppe av. Hm.

En matbordsdialog från den här veckan, värd att spara för eftervärlden:

"Dumma lilla... skrattrumpa!"
"Va?"
"DUMMA LILLA SKRATTRUMPA!"
"Vem sa så?"
"Jag!"
"Till vem då?"
"Till dej! T-A-M-A-T-M-A!"

Och andra saker.
"Jag tänker på bra!" och "Det regnar vattenfall!" samt, för att understryka att det inte alltid är lätt att vara förälder till en verbal snartfyraåring: "Du är en potta, pappa. Jag ska kissa på dej!"

Sedan kan han "Var nöjd med allt som livet ger" utantill nu. Det finns sämre saker att sjunga på.

Om jag nu bara kunde bli av med den jämrans snuvan...

Ajö och goddag

Det är snart dags att skriva bokslut över 2008, med den lugnaste nyårsaftonen sedan jag vet inte när - det blir jag, lilla e, Elias, en läcker fläskfilégryta vi ska slänga ihop tillsammans och en champagneflaska jag lär bli tvungen att dricka ur nästan alldeles själv. Eller så sparar vi den till våren.

Det har inte blivit så mycket bloggande och jag vet inte riktigt varför. Det kan ha att göra med att Elias har kommit in i den RIKTIGA trotsåldern nu, allt som varit tidigare har bara varit weltschmerz. Och när man är helt utmattad efter en dust med lilla herr tvärsemot är det svårt att komma ihåg allt det roliga som händer däremellan. (Jag VILL INTE gå hem! Bra, då går vi inte hem. Nej, jag VILL gå hem! Bra, då går vi hem. JAG VILL INTE GÅ HEM! Vad vill du göra då? INGENTING!!! etc, repeat to fade) Efter en halvtimme/en timme brukar han ge upp och vara världens gulligaste ponk igen, vi kommer överens om att det är mycket roligare både för honom och för oss om vi är kompisar och sedan blir det samma visa igen några timmar/någon dag senare. Det här är ingenting vi är ensamma om, men det gör det inte roligare.

Julklapparna är öppnade och undanstädade, Elias for en sväng till fammo och faffa i mellandagarna och fick åka skidor på riktig snö ("det var halkigt") och har blivit stor på många sätt, och det märks i detaljerna så till vida att han numera till exempel kan spela Mamma Mu på datorn utan hjälp och bygga världens längsta legotåg blixtsnabbt.

2008 har varit ett dramatiskt år ute i världen, själv har jag blivit lite tjockare och lite fattigare (mina fonder har klarat sig bättre än genomsnittet men sedan var det det där med restskatten också), lite varmare i kläderna på jobbet, lite äldre och morgontröttare men föralldel också rökfri. Jag sitter nu med en portionspris tjejsnus under läppen, vilket är vidrigt på ett positivt sätt - det är ingen risk att jag någonsin kommer att fastna på samma sätt som med tobaken. Snus är verkligen inte gott. Precis efter jul fick vio ett dödsbud också, inte direkt oväntat men det blir inte mindre tråkigt för det.

För många är 2009 ett år där krisen står i första rummet, men även om jag vet att journalistbranschen inte är den mest stabila där ute är det andra saker som dominerar när jag tänker på det kommande året. Att det nu bara är drygt tre månader kvar tills Elias blir storebror och jag blir tvåbarnspappa (yikes, jag som knappt klarar av att resonera med en i taget) är förstås den stora grejen. Jag har lite överbliven semester att ta ut tillsammans med pappadagarna och det tänker jag verkligen utnyttja. Det blir en lång, förhoppningsvis varm sommar.

Elias blir fyra år och har redan börjat ladda för att åka "läskiga tåget upp och ner" på Grönan. Det är svårt att tänka sig annat än att det blir en av årets höjdpunkter det också.

Mina nyårslöften blir att gå ner sju kilo lagom till Midnattsloppet, att ta bättre hand om mina fötter och att alltid och undantagslöst sträva efter att bli en bättre pappa. Möjligen att skriva den där sabla romanen också, mellan blöjbytena.

Nu ska jag gå och mysa med min familj.