Citatmaskinen

Marcus (som alltså inte heter David) passerade fyramånadersstrecket härom dagen. Det är lite av en vattendelare i och med att han nu rent hypotetiskt är redo att börja äta puré, men vi avvaktar lite där. Efter en seg inkörningsperiod tar han i alla fall numera flaskan utan problem. Helst vill han sitta i babysittern framför tv:n och studera VH1 på låg volym, vilket medför att han redan i unga år etablerat en kanske inte helt sund relation till Lady Gaga (eller Lady o'gaga, som lilla e kallar henne). När han har ont i magen eller är ledsen av andra orsaker brukar det hjälpa ganska bra att bära ut honom på balkongen, liggande över axeln, och så tittar han en stund på de vinröda blommorna som hänger i amplarna där uppe och glömmer bort att skrika.

Marcus rullar från rygg till mage utan problem, men så snart det är gjort brukar han bestämma sig för att han hellre vill vara på rygg, men den biten har han inte klurat ut än. Annars är det oupphörligt fascinerande att råka se en bit av en inlärningsprocess i realtid. Härom dagen låg han i babygymmet och gjorde något mysko, så jag ropade in till lilla e:

"Schmoo (jag kallar henne så)... har du sett Marcus lyfta på foten och sikta in sig och sparka på kaninerna förut?"
"Nä."
"Ok. Han kan det nu. Det ser väldigt inövat ut."

Ang namnet. Jag trodde verkligen att vi bestämt oss för David. Det var först efter att han kommit ut som lilla e började mucka om saken.

"Men han ser ju inte UT som en David. Han set ut som en Marcus!"
"Jo, visst", medgav jag motvilligt, "men... det kanske går över?"
Det bet inte. Marcus var aldrig särskilt högt på min lista, kanske mest på grund av att det redan finns lite för många med det namnet i perifera delar av mitt liv, så det krävdes ett par veckors diplomatiska förhandlingar innan jag gav med mig.
Idag kan jag inte föreställa mig att han skulle kunna heta något annat än han gör.

***

Storebror är tillbaka på dagis om än sporadiskt; en lika intensiv som snabbt övergående feber-med-magsjuka satte lite stopp för det förra veckoslutet, och nu är farmor och hälsar på och vill krama ut så mycket tid som möjligt med båda bröderna. Bokstavligt talat. Det är ett väldigt kramande.

Elias är världens gulligaste storebror, men kompenserar för detta genom att - när han vill - vara världens värsta lilla obstruktionist. Det leder till en del tjafsande och höjda röster och marsch in på ditt rum ibland, som när han petar i frukosten/lunchen/middagen en timme och man får säga till tre gånger innan varje tugga. Det blir extra enerverande med tanke på allt han KAN, för när han vill är han världens duktigaste och lillgamlaste unge. Och som tur är är varken han eller jag särskilt långsinta av oss. (det blir många superlativer här, men det är ett utslag av kronisk föräldrasjuka. So sue me.)

Ett par citat från de senaste veckorna, när Elias varit på det lillgamla humöret:

(Elias leker spöke, vid middagsbordet, men just den gången hade han faktiskt ätit färdigt...)
"Böh! Vem skrämde jag, pappa?"
"Det var nog Mållgan."
"Nää. Han finns ju inte på riktigt!"
"Gör han inte?"
"Nää! Han finns bara i Alfons fantasi!"

(myser i soffan)
"Jag älskar dig pappa!"
"Vad bra. Det gör jag också!"
"Älskar du dig själv? Hahaha!"

Särskilt det sista antyder att han kommer att växa upp till en språkfascist med besserwissermentalitet och en alldeles egen syn på vad som är humor. Precis som far sin, med andra ord.

Den andra första gången

Det är drygt fyra månader sedan jag senast skrev något här, och jag har ingen bra förklarin på varför. Jag har varit trött, oinspirerad, utknackad, utskriven, haft fullt upp med att få ihop de rader jag måste få ihop på jobbet för att göra skäl för lönen. När man får sitt andra barn är det inte lika lätt att bortse från den enorma mentala tröttheten som hamnade i skymundan förra gången för att allting - från blöjans innehåll till de plötsliga attackerna av kolikskrik - var obevekligt fascinerande och behövde föras ner på pränt.

Det betyder förstås inte att allt Marcus (han heter så, Marcus Anders Mattias) gör inte är fascinerande - det är det, förstås, det är ju saker man upplevt bara en gång tidigare i livet. Men ändå - det är inte samma sak. Vilket säkert bara är bra för Marcus. Jag minns fortfarande exakt hur första timmen med Elias var - medan lilla e blev ihopsydd efter kejsarsnittet satt jag på en sjukhussäng med den där lilla lilla människan i famnen, hälften jag och hälften kvinnan jag älskar, med sin lilla lilla bröstkorg som rörde sig upp och ner och sitt lilla lilla hjärta som pickade där inne och jag var så lycklig och omtumlad och livrädd och det tog mig tjugo minuter att klä på honom första gången för han såg så skör ut och jag var skräckslagen inför att råka bryta någon av de där små små lederna för att ett finger fastnade i den grå, ribbstickade Snobben-bodyn i storlek 50... eller så.

Det var jag som fick sköta påklädningen den här gången också; Marcus föddes på det "vanliga" viset (och låt mig säga så mycket, att det finns ingenting som känns mindre "vanligt" än att se en barnmorska ta ett fast tag om huvudet som sticker ut..., ja, DÄR.... och sedan vrida det fram och tillbaka och dra med till synes fasansfull kraft för att få ut axlarna), men lilla e hade det tufft nu också och medan läkarna satte ihop henne igen så hade jag fullt upp... först i ilfart med Marcus (som fortfarande hette David då, i alla fall i mitt huvud, men det är en annan historia) till akutrummet bredvid för att suga ut blodet han hade i lungorna (det finns inget som känns "vanligt" med det heller) och när han andades som han skulle tillbaka till förlossningsrummet och en kort stund på lilla e:s bröst innan jag skulle klä på honom också.
Det gick på mycket mer rutin den här gången, även om händerna darrade lite. Dels på grund av det där med blodet i lungorna då (när vi gick tillbaka mot vår sal var blodfläckarna på golvet kvar, de som droppat ner under vår språngmarsch i motsatt riktning tio år, eller kanske tio minuter, tidigare), dels på grund av att jag vid det laget varit vaken i 21 timmar i sträck och jag är faktiskt inte 20-nånting längre, dels för att läkarna under tiden fortfarande höll på att jobba med lilla e och även om hon var bedövad och ganska glad är det lite stressande att se sin livskamrat ligga i en stor blodpöl. Men jag tror jag fixade det på tio minuter den här gången.
Max tolv.

Fortsättning följer...