Tuesday, August 28, 2007

Skapa ledarskap

Det har varit ytterligare en fysiskt tuff helg; jag var på ledarskapskurs och sista dagen hade jag faktiskt börjat gilla att inleda dagen med ett fyspass klockan 07:00 pip. Man blev inte trött, bara matt. Nu är jag ännu mattare, och har ont i foten igen.

Men det var nog väldigt nyttigt.

Jag hade egentligen mycket mer att säga, men ögonlocken börjar redan sluta sig, så jag vill bara skriva ner vad Elias sa i går medan jag försökte natta honom (det tog en timme, men det var trevligt ändå):

Roligt å gå ut me faffa å pela boll.
Från nioordsmeningar till ett flytande språk är steget faktiskt inte så långt. Får väl se vad han säger när farfar kommer och spelar boll näsa gång...

Thursday, August 23, 2007

Midnatt råder

Har inte skrivit på jättelänge, men jag överlevde Midnattsloppet (1:01:50, gick inte under timmen, men med tanke på att jag gick på Voltaren för hälsenorna hela sista veckan och var tvungen att stanna hemma från jobbet med effing ryggskott två dagar innan loppet så ger jag mig godkänt) och har fastnat på Facebook, som alla andra. Det går säkert över snart.

Den här dagen har varit en enda lång räcka av annorlunda saker, uppgifter och åtaganden, men jag överlevde den också och hälsenorna börjar nästan kännas vänligt inställda igen. Elias har jag knappt sett röken av, känns det som, men igår sa han PAPPA HETER MATTIAS och det fick mitt hjärta att smälta.

Det är fruktansvärt stressigt på jobbet, deadline tickar närmare och väggen består av skrämmande många blanka sidor, även om det finns en väldig massa bra text som ska in på dem. Som om det inte vore nog ska jag iväg på tredagarskurs med start i morgon bitti... eh, idag.
Om jag har fattat de kryptiska signalerna från jobbet så är kontentan att det finns två sorters människor - de som genomgått kursen och de som inte genomgått den.
Då så, extremt hög tid att packa det sista.

Thursday, August 09, 2007

Springa jättefort

Det är en vecka sedan nu som jag kom hem från jobbet och sade till lilla e att det var dags för mig att göra något som jag skjutit upp väldigt, väldigt länge... nämligen att börja träna inför Midnattsloppet.

Vägen mot ett sundare liv har inneburit tre löprundor så här långt, sammanlagt sisådär 25 kilometer, vilket antagligen är mer än jag sprungit sammanlagt under de senaste fem åren. Det har gått förvånansvärt bra att få igång kroppen. I torsdags, efter de första trehundra meterna, hade jag håll, kramp i båda vaderna och halsen kändes som om jag druckit klorin. Jag bet ihop, lufsade på, och kom väl sisådär en 5-6 kilometer innan värken i höger knäskål blev för påträngande, inte på ett "det här har du inte gjort på ett tag, va?"-vis utan ett "nu går jag i strejk och tar menisken med mig"-vis. Så jag promenerade sista biten hem, och stretchade ordentligt överallt utom, insåg jag nästa morgon när jag skulle ta mig upp ur sängen, framsidan av låren.

I söndags var jag återställd och lufsade i en timme prick, runt Årstaviken med en extra avstickare genom Årsta Torg (jag sprang fel, okej) och slutade inte förrän jag började få skavsårskänningar under vänster fot. Jag fick inget skavsår, däremot kunde jag inte stödja på den i måndags.

Igår kom jag hem från jobbet klockan 21:15, och stack ut och joggade, inte lufsade, i trekvart. Gick bra det med. Den här gången var det högerknäet igen, och vänsterfoten känns mer än lovligt mör idag, åtminstone när jag trampar på trösklar, men som helhet har jag kommit långt fysiskt, betydligt mer än 25 kilometer på det själsliga planet, och efterverkningarna blir mindre och mindre för varje gång.

Två pass till, söndag och onsdag, inplanerade innan den 18. Sedan ska jag vila mig i form.

Jag tar ingen kvällsdrink heller. Inte i veckorna, i alla fall.
Tobaken, då? Jösses, give a guy a break.

Vi har dessutom hunnit med att göra en tidning också. Nr 7 blir riktigt bra.

Och Elias är tillbaka på dagis. Det verkade som ett kärt återseende. Det är rätt otroligt att det snart är ett år sedan hans första inskolningsdag, och ännu mer otroligt är allt som hänt under mellantiden.