Gran och grafitti

Medan vi varit borta har det förstås hänt en del grejer. Elias språk har gått in i overdrive, bara den senaste veckan har han - inte gradvis, utan explosivt - gått från att säga enstaka ord till att konversera. Några av de värsta tvååringslaterna har han också lagt av med; när han busar nu är det medvetet och inte för att han inte har något vettigare för sig. Han testar gränser, men när han har gått över gränsen är det stopp.

Vilket gör saker och ting lättare, men inte nödvändigtvis okomplicerade.

Det är, när jag skriver detta, 32 minuter tills 23 december blir 24 december, och för Elias är nog det här den första riktiga julen. Där "jul" inte bara är ett ord där han inte ens kan bokstäverna (det kunde han inte förra året, det kan han nu) och ett abstrakt begrepp, utan en tid när det är kallt ute, när man får saffransbulle till frukost och alla nära och kära samlas för att ge honom gåvor (vi andra kanske får något, men det är han som är i centrum).

I år är också den första julen vi tillbringar i NYA HEMMA och är centrum för hela grejen. Vi är de som bor störst nu (om man bortser från fammo och faffa, men det är 17 mil till Fagersta) så det är precis som det ska vara. Vi har köpt vårt livs första egna julgran till ett huitlöst pris (lilla e krävde en kungsgran, då blev det en kungsgran; jag är rödgranskille men det spelar ingen roll i sammanhanget) och klädde den ikväll, medan Elias vägrade sova och satt i soffan och tittade på Bilar för 532:a gången.
Jag sågade en ny snittyta på foten först, och efter att ha arbetat med det projektet i 35 minuter på en kall balkong, tappat all känsel i fingrarna och svurit så varenda granne lär ha hört det vet jag redan vad som ska stå högst på nästa års önskelista: ny såg. Jag tar gärna emot den dagen innan.

Det är dyrt med jul, när man börjar från scratch. Allt granpynt har vi köpt den senaste veckan, inklusive spiran i toppen (jag är stjärngosse till uppväxten, men lilla e... ja, ni fattar) och om jag berättade vad adventsljusstakarna kostade skulle ni får tokspel. Men de passade in i vardagsrummet, och hur många kan säga det om sina adventsljusstakar? Va? Va? (jepp, det var lilla e som valde dem, och till hennes försvar ska sägas att det var hon som betalade dem. Och pyntet.)

Nu är det snart dags. Det har inte varit så stressigt som man hade kunnat frukta, jag har till skillnad från i fjol hunnit köpa allt OCH slå in alla paket långt innan tolvslaget (jag är fortfarande4 sämst i världen på att slå in paket, men det hör inte hit).

Det enda som egentligen höjt min stressnivå ikväll var Elias lilla mellanhavande med sina färgkritor. Jag lämnade honom obevakad i en (1) minut medan jag, ironiskt nog, höll på att sätta upp ett konstverk han skapat på dagis, och när jag tittade igen hade han klottrat EN HEL VÄGG full med, tja, klotter. Jag kunde identifiera några ö:n (hans nya favoritbokstav, såvida man inte bygger lego, då föredrar han L) och nåt som med lite god vilja skulle kunna tolkas som ett litet a, men min goda vilja var ganska begränsad just då. Efter att ha gett honom en redig utskällning ringde jag mina föräldrar för att höra om de visste vad som tar bort vaxkrita på väggfärg (minnesanteckning till i morgon: Cilic Bang gör det, tydligen, frågan är om färgen blir kvar eller om det fräter igenom till garderoben; nå, det är ingen bärande vägg) och de skrattade godmodigt (tacka fan för det, det är inte deras vägg!) och avkrävde ett löfte att inte göra rent konstverket förrän de hade sett det i morgon.

Sedan tröttnade jag på att vara arg och började kittla Elias i stället. Det gillade han, så nu är vi vänner igen...
...men jag börjar ångra att jag köpte vattenfärg i julklapp.