Lament

Argh, nu är det mycket. Jag är tillförordnad redaktionschef sedan ett dygn tillbaka (vilket i korthet innebär att jag är chef över mig själv och kan delegera mina arbetsuppgifter till... mig själv), har världens attacksnuva sedan 18 timmar tillbaka och har skickat en oändlig massa bud och mejl fram och tillbaka för att få ihop vårt jätteexklusiva test av Ipod Touch.

Men Elias verkar börja trivas på dagis igen. Och Bajen vann igår. Så det kunde varit värre...

Influtna

Inflyttningsfesten gick som tåget, vi var 25 pers ungefär och det var gästernas initiativ, inte mitt, att ta fram karaoken.

Grannarna klagade inte ens och Elias var hoss mormor och var jättesnäll.

Snällheten har det väl varit lite sisådär med i övrigt. På dagis har han inte riktigt anpassat sig till alla nya barn - där flera är yngre än han är - och regredierat lite, men de senaste dagarna verkar det ha lättat lite, och när jag har kommit och hämtat honom har han lekt med kompisar varje gång och inte velat gå därifrån.

Hemma pratar han som en tokig men i och med att han nu lärt sig säga "nej", dessutom med stor emfas i uttalet, så har han gått och blivit hushållets lille Gromyko.

Och som han sjunger! Pavarotti är död, men återväxten är tryggad. Han gör Bockarna Bruse i princip själv nu, liksom "En kulen natt-natt-natt" och ett helt gäng andra klassiker finns på repertoiren.

Bad idag, det gick väl en aning bättre än senast, men den här gången vågade jag inte duscha efteråt med honom utan gjorde det hemma, tre minuters gångväg bort. Han låter fortfarande som om vi håller på och torterar honom när vi tvättar håret på honom. Och jag fattar verkligen inte. Han tyckte det var så kul att tvätta håret en gång i tiden!

Soffbordet kom till slut, precis lagom till festen. Åh så snyggt det är! Väl värt att vänta på, om än inte tre månader, kanske.

Högre växel

Det är alltså september nu, om tre veckor är Elias två och ett halvt (ironiskt nog precis nu när han har lärt sig svara "tå år" på frågan hur gammal han är, och halvåren är viktiga i den åldern... men å andra sidan lär han sig nog "åthalvt" rätt snabbt också).

Han pendlar i vanlig ordning mellan att vara ett litet charmtroll och ett litet troll; som igår när han gjorde babysimmandet (förlåt, minisimmandet) till en plåga för sin far - när jag skulle tvätta håret på honom efteråt var jag orolig att någon skulle ringa polisen, för han lät som en slasherfilm uppdragen till elva på volymkontrollen.

Men idag har han varit världens gulligaste, busigaste unge igen. Han har lärt sig att hoppa jämfota vilket fått till följd att han hoppar vart han än går, det vill säga när han inte springer, vilket han gör ännu snabbare nu än för bara några dagar sedan. När han lägger i högsta växeln (det hjälper om han har en fotboll att jaga), måste jag jogga för att hinna med.

Argh, måste sova nu. Stentuff vecka som börjar i morgon och som kulminerar i inflyttningsfesten på lördag. Den är faktiskt barnfri...